Det var för länge sedan, i en liten svensk stad, som denna berättelse utspelade sig. Många minns den med ett leende än idag, särskilt de som någon gång tappat bort något värdefullt.
En röd katt, som man kallade Sigge, strosade runt på torget i Falun och letade efter något spännande. Plötsligt snubblade han över ett föremål som varken prasslade som papper eller doftade gräs. Det luktade människa och kändes härligt varmt mot tassen. Sigge kröp ihop kring den, la sig bekvämt ovanpå och kramade om den med tassarna som om han hittat skatten själv. Föremålet, som egentligen var en splitter ny mobiltelefon, lyste plötsligt upp bara av hans lätta beröring.
På andra sidan staden satt Signe, som nyligen köpt sin nya mobil för nästan fyra tusen kronor. Hon hade knappt hunnit glädjas över den stora skärmen och det där batteriet som skulle räcka flera dagar men just värmen den alstrade blev dess fördärv. Till råga på allt så tappade hon bort den samma dag. Signe sjönk ned i sin fåtölj och muttrade irriterat åt sig själv dumma flicka, varför hade hon inte varit mer försiktig? Med sitt gamla knapptelefon från Ericsson i handen ringde hon sin egen nya mobil. Det tutade, men ingen svarade.
Signe försökte minnas, gick tillbaka i tankarna över dagens promenad längs Faluån. Kanske kunde hon hitta den om hon upprepade rutten? Men innan hon hann resa sig vibrerade telefonen under hennes hand någon ringde henne. Hon såg sitt eget nummer på displayen, svarade snabbt:
Hallå! Vem där?
Det enda hon hörde var sus, svaga andetag och plötsligt ett förvånat mjau! Signe blev paff och la snabbt på. Någon skämtade uppenbarligen med henne och hon ångrade att hon inte låst mobilen. Nästa stund ringde det igen och samma mystiska ljud hördes i andra änden.
Sluta ringa mig! utbrast hon ilsket.
Men samtalen fortsatte. Tills slut tröttnade Signe och bestämde sig för att ge sig ut. Kanske stod skämtaren och väntade just där telefonen hade hittats. Väl ute ringde hon sitt nummer och följde ljudet, steg för steg, genom gamla stan och ut på torget där ringtonen ekade mellan trähusen.
Under en stor björk hittade Sigge det varma föremålet igen nu hoppades han att det skulle börja brumma, kanske förvandlas till något ätbart. Förundrat såg han hur mobilen lyste och pratade. Sigge svarade artigt som man gör på katters vis:
Mjau.
Plötsligt började mobilen spela en trudelutt. Skrämd slog Sigge till den med tassen, men melodin ville inte tystna. Först när Signe närmade sig trädet försvann all irritation där satt Sigge, upprörd och frusen, dängde bestämt på telefonen och rörde sig på sin kant. Men när han såg Signe mjuknade hela hans lilla kropp. Han sprang emot henne, spann och strök mot hennes ben, så öm och tillgiven att Signe kände hur hjärtat smälte. Hon plockade upp honom, kände hur kall och rufsig han kändes och insåg: förstås, han hade sökt värmen från den heta mobilen.
Med telefonen i fickan och Sigge i famnen promenerade Signe långsamt hemåt genom gränderna. Hon log, slog armarna om katten och undrade om man kunde bli förälskad vid första ögonkastet även med ett fyrbent fynd. Sigge spann och buffade sitt huvud mot hennes käkben och läppar fast hon försökte värja sig men innerst inne tyckte hon om det. Märkligt med denna hemlösa, men ack så kärvänliga katt.
Och så löstes gåtan. Katten var fortfarande yr av doften från några droppar svensk kattmynta den som Signe själv tagit till kvällsteet, när hon försökte lugna nerverna efter mobilfadäsen.
Så blev både katt och mobil återfunna av kärleksfulla händer i Faluns tidiga skymning, med värmen från en mobil och ett nytt spirande band mellan människa och katt.
