Han jämnade till jorden och anlade blomrabatter åt Marina. Byggde en paviljong. Hennes hem bar tydliga spår av en stark mans hand. Jo, Marina valde rätt man – helt rätt val. Dessutom tjänade Igor bra med pengar och överraskade ofta Marina med presenter. ”Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl när jag blivit sjuk…” ”Aldrig!” sa Marina och kramade Igor. ”Du är världens bästa man, jag lämnar dig aldrig…” Han kunde inte fatta att det var sant. Igor var på dåligt humör… Marina hade varit gift i tjugofem år, och hela den tiden fortsatte hon att väcka männens intresse. Redan i ungdomen var hon den mest eftertraktade tjejen. Ja, redan i skolan sprang nästan alla killar efter Marina. Och ändå var hon ingen klassisk skönhet. Hon skilde sig aldrig från sin man, även om han var en ganska komplex person. Nej, Marina levde med Per (en svensk variant av Vadim) till hans sista dag. Tillsammans uppfostrade de sin dotter Sara, som nu bor i Italien med sin man. De skickade fina bilder och bjöd henne på besök – men Marina och Per kom aldrig iväg. Kanske reser Marina dit någon dag. Men Per är borta. Marinas man förolyckades i en bilolycka. Så meningslöst… Men senare fick Marina veta att han förmodligen mådde dåligt bakom ratten – hjärtat gav upp, han tappade kontrollen. ”Kanske svimmade han…” gissade hon. ”Nu får vi aldrig veta,” suckade väninnan Helena, som är läkare. ”Orsak: flera skador som inte gick att överleva.” Marina var i chock. Helena hjälpte till att ordna allt. Hon fick veta allt via sina kontakter. De begravde Per, och Marina blev ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans under hela sitt liv. Huset kändes lagom för två, eller om gäster kom, men för en ensam kvinna… blev det stort och tungt att bära. Ett hem är ett hem – där behövs en mans hand… Sara kom hem för att ta farväl av sin pappa och diskuterade med Marina om att sälja huset, köpa lägenhet och om möjligt flytta till dem. ”Inte tal om!” utbrast Marina. ”Jag har inte byggt det här huset för att sälja det. Och till ert Italien tänker jag inte flytta. Jag har sett det där Italien…” ”Mamma!” ”Du är snäll, lilla Sara,” log Marina genom tårarna. ”Jag bara skojar.” ”Ja, om du skämtar så är det kanske inte så illa ändå.” Allt var oklart, precis som Per hade varit i livet. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull. Å andra sidan var han en människa med humör. Han kunde köra Marina till vansinne med sitt dåliga humör – ångrade sig sedan, bad om ursäkt. Men Marina var av lättsamt slag – hon hakade inte upp sig på sånt. Så där levde de – tjugofem år. Helt galet… Sara hälsade på, men åkte hem igen – hennes man jobbade mycket och hon ville hålla liv i sitt hem. Så Marina blev ensam kvar. Fast hon visste med sig själv – att ensam var hon sällan länge. Och så blev det. Hon sörjde ett halvår. Men när tårarna torkat märkte Marina att en liten skara friare redan samlats omkring henne. Till och med hennes mamma hade förvånat sig över dotterns popularitet en gång. ”Vad ser de i dig? De faller för dig på rad! Du är ju ingen skönhet, eller missar jag nåt?” ”Du är snäll, mamma,” log Marina medan hon lade på läppstift. ”Skönhet betyder inget. Kvinnan ska vara charmig och karismatisk. Med det där lilla extra.” ”Ut nu och festa, kvinna!” skrattade mamman. ”Annars hinner friaren tröttna och gå.” ”Det finns fler,” ryckte Marina på axlarna. Nästan trettio år gick från det där samtalet, men ingenting hade ändrats. Kvinnor klagade fortfarande på att det saknades män – att det inte finns någon att gifta sig med efter fyrtio. Den problematiken förstod inte Marina. Själv hade hon – vid fyrtiosex – två friar, och bägge var fina. Hjärtat drogs till Tomas – snygg, intelligent och lätt att prata med. Kul att ses med, och alltid spännande samtal. Fast Tomas var just expert på samtal. Marina blev kär i hans röster – men visste att han inte var en man för vardagen. Inte för hennes stora hus. Den andre, Igor, var en stadig karl. En sån som kan dricka en tunna öl på fest, men allt han tar i blir bra, fungerar och pyr av liv. En riktig man med gyllene händer, snäll men med ryggrad. Med sin fru kunde han vara tyst och mild som en valp, men för hennes skull kunde han flytta berg. Ironiskt nog gillade Marina Igor mindre – dum kvinnlig logik! Han höll inte några vackra tal. Nyter var Igor ganska tyst. Men med några öl innanför västen kunde han dra en rolig historia, ett skämt, eller prata om allt. Alkohol kunde han dricka mycket, men ändå klara av allt nästa dag. Duschade kallt och körde på igen. Fåordig, men effektiv. Det var Igor Marina valde. Tomas tog illa upp och försvann. Marina gifte sig med Igor – vilket gjorde honom överlycklig. På bröllopet drack han för mycket, sjöng och dansade natten lång. ”Jaså du,” log Helena, ”inte ens ett år har gått sedan Per gick bort, och du är redan gift igen! Alla säger att det inte finns män, och du – så fort du går ut genom dörren.” ”Säg det – vad ser ni i mig? Jag är ju ingen skönhet ens!” ”Jag säger inget. Men att du alltid varit misstänkt eftertraktad, det är sant.” ”Jag vet inte vad de ser i mig. Fråga morsan istället.” Marina blinkade till väninnan och gick ut på dansgolvet med sin man. Hon dansade bort sina sista tvivel. Visst var Igor enkel, men oj vad stark. Och händig. Och fortfarande snygg. Och att han mest var tyst – det kanske var ganska skönt ändå. Hade hon valt Tomas… då hade ju inte fina ord lagat maten! Efter några månader hade Igor förvandlat Marinas gård till en sagoträdgård. Ormbunkarna rensades bort, marken jämnades till. Han anlade blomsterbäddar, byggde en pergola – och överallt kändes en stark hand i hemmet. Jo, Marina hade verkligen valt rätt man. Dessutom tjänade Igor bra och glatt henne med presenter. Hon jämförde korta tiden som gift med Igor med sina tjugofem år med Per – och ångrade ärligt att hon inte träffat Igor tidigare. Guldvärd man! På sommaren grillade de i trädgården, åt middag i paviljongen på det vackra bordet och bänkarna Igor byggt. Marina myste som en mätt katt. Igor log. ”Vad tänker du på?” frågade hon. ”Jag är bara glad.” Första frun hade varit tråkig. Att Igor skulle träffa en så fantastisk kvinna var mer än han hoppats på. De levde lyckligt fyra år – sedan började Igor plötsligt må dåligt. Han blev fort trött, gick ner i vikt utan anledning. Och drack han ibland, blev han riktigt dålig efteråt. ”Du måste gå till doktorn!” slog Marina larm. ”Något är fel!” ”Äsch, Marina, det går över!” ”Vad är det för dumheter? Tänk om det inte går över? Är du som andra män – rädd för läkare?” ”Nej.” Det Igor verkligen var rädd för var att, om han blev svårt sjuk, skulle Marina lämna honom. Inte ville hon bo ihop med en sjuk man. Igor var inte dum. Han visste att Marina gift sig av praktiska skäl, inte av stor kärlek. Men han älskade henne! Han såg henne vilsen i affären, letande efter plånboken, och blev förälskad direkt – ville bara ta hand om henne hela livet. Fast hans egen mamma sa när hon såg Marina: ”Varför henne, Igor? Hon är ju inte vacker. Inte ung. Du kunde få vilken tjej som helst.” Men Igor ville inte ha någon annan. Bara Marina. Men nu, när han var sjuk – var han någon för Marina då? Hon lyckades inte tvinga honom till vård. En lördag var väninnan Helena och hennes man Björn på middag. Igor och Björn grillade och drack öl. I köket tog Helena upp frågan: ”Är Igor sjuk?” ”Jag vet inte!” utbrast Marina. ”Jag ber honom gå till doktorn, men han vägrar! Du är ju läkare – vad tycker du? Är han sjuk?” ”Han ser tröttare ut, har gått ner i vikt. Huden verkar lite gulaktig också.” ”Herregud! Helena, snälla – få honom att gå till läkaren! Snälla du. Han kanske lyssnar på dig.” Helena såg på henne. ”Marina… älskar du honom? Jag minns hur du tvekade…” Marina bet sig i läppen och svarade inte. Men Helena hann inte heller övertala Igor – han svimmade under middagen. Ambulans, ilfart till sjukhus. Marina följde med, höll hans hand och bad. Igor blev opererad direkt. ”Leverförändring.” ”Cancer?!” blev Marina vettskrämd. ”Vi inväntar provsvar.” Tumören var godartad, men den hade hunnit bli stor när Igor opererades. Läkarna förbjöd Igor nästan allt och varnade för att återhämtningen skulle ta lång tid. Kanske skulle han aldrig bli helt återställd – han var ju ändå inte ung längre. Igor deppade. Medan Marina jobbade, kom hans mamma med tillåten mat. ”Jag känner inte igen dig! Du överlevde, ingen cancer, ändå är du så nere. Ät lite ångbiff!” ”Jag vill inte.” ”Du måste! Vad är det? Kommer Marina ens och hälsar på dig?” ”Hon kommer… än så länge.” ”Va? Tror du att hon lämnar dig? Då är hon knäpp!” ”Jag är ju slut! Kan inte göra nåt, får inte jobba, får inte något alls. Jag fyller femtio i juni – är redan invalid. Vem vill ha en invalid?” ”Vad händer här?” sa Marina som kom in. ”Skriker så det hörs i hela avdelningen. Goddag, Ulla!” ”Jag går nog nu. Hej, Marina. Hej då.” ”Vad är det?” frågade Marina, bredde sig om honom. Igor låg där, olycklig. ”Är du arg, invalid? Alla kroppsdelar är kvar. Resten läker. Vet du vad jag läst om levern?” ”Vad?” ”Den kan återbildas själv. Är femtioen procent kvar blir du som ny. Du har sextio kvar – ge den tid. Det blir bra!” ”Har jag den tiden?” ”Vad menar du?” ”Tid.” ”Igor, vad är det? Har doktorn sagt nåt mer? Har du bett dem dölja nåt för mig?” ”Nej… Jag bara…” Igor skrevs ut. Och nu började den tuffa biten. Så fort han försökte jobba lite blev han uttröttad. Det störde honom mycket. Och hans födelsedag stod för dörren – nu kände han bara ångest. Får inte äta gott, får inte dricka. Vilken födelsedag! Marina åt dietmaten med honom med glatt humör och låtsades inte se tröttheten. ”Marina…” sa han till slut. ”Vad blir det nu med oss?” ”Hur menar du?” ”Jag återhämtar mig långsamt… Lämnar du mig nu? Säg det i så fall.” ”Varför skulle jag? Jag har det så bra med dig.” ”Ja, när jag jobbade och fixade allt. Nu då? Nu har jag knappt ork.” ”Det gör inget. Ta tag i dig nu!” ”Jag försöker. Men det går ju knappt att ta i en hammare utan att bli utmattad.” Marina gick fram och kramade honom bakifrån, vilade kinden mot hans nacke. ”Jag älskar dig. Och lämnar dig aldrig. Återhämta dig i din egen takt.” ”Du älskar mig – på riktigt?” ”Ja.” Marina lämnar inte Igor. Han återhämtar sig, långsamt men säkert. Hon ordnade födelsedagskalas utan starka drycker, så han slapp känna sig utanför. Ett par vänner kom, de satt i paviljonen och spelade sällskapsspel. ”Du har haft tur med Marina,” sa gänget när de gick. ”Ni går väl hem och super nu för min skull?” skojade Igor. De skrattade och gick. På kvällen satt Marina och Igor på verandan under stjärnorna. Lyckliga. Den kvällen kände Igor sig bättre än på mycket länge. För första gången på länge vågade han tro att han skulle bli frisk – och att Marina inte skulle lämna honom. Han kramade henne hårt. ”Vad är det?” frågade hon. ”Allt är bra!” svarade han. ”Äntligen,” fnissade Marina och pussade honom på kinden. De var lyckliga…

Jag har planat ut marken. Gjorde blomsterbäddar till Elin. Byggde en liten pergola. Hemma märktes det också att det fanns en stadig manshand. Nej, Elin hade verkligen valt rätt man. Helt rätt. Dessutom tjänade Oskar bra med pengar och försökte alltid överraska Elin med små presenter.

Du älskade ju inte ens mig. Du gifte dig med mig utan att vara kär. Nu lämnar du mig säkert när jag blivit sjuk

Aldrig! sa Elin och kramade Oskar. Du är världens bästa make! Jag lämnar dig aldrig

Han kunde inte tro att det var sant. Inte för att Oskars humör var på topp precis

Elin hade varit gift i tjugofem år, och under alla dessa år drog hon fortfarande till sig männens blickar. Hon var populärast när vi var unga.

Äsch, hon hade varit omtyckt redan på mellanstadiet! Nästan alla grabbar sprang efter Elin. Grejen var att Elin aldrig ens varit någon skönhet.

Hon skilde sig aldrig från sin man, trots att han kunde vara rätt knepig som person.

Nej, Elin höll ihop med Per ända tills han gick bort. De uppfostrade dottern, gifte bort henne. Hennes man tog med sig Jenny till Italien och nu skickade de fina bilder och bjöd in Elin på besök. Men det blev mest bara snack. Elin kanske åker någon gång. Men Per det var slut där.

Pers liv tog slut i en bilolycka. Så himla onödigt De sa till Elin efteråt, att han antagligen mådde dåligt när han körde. Hjärtat svek, han tappade uppmärksamheten och förlorade kontrollen över bilen.

Kanske svimmade han? gissade Elin.

Ja, man får nog aldrig veta, suckade väninnan Karin, som är läkare. Slutresultat: så pass allvarliga skador att det inte gick att rädda.

Elin var som i chock. Hon fick hjälp av Karin med allt det praktiska.

Karin grävde fram all information hon bara kunde. De begravde Per och plötsligt stod Elin kvar där ensam, i det stora huset som de byggt tillsammans hela livet.

För två personer var huset perfekt, särskilt med gäster. För en ensam kvinna blev det mest som en börda.

Ett hus är ändå ett hus. Där behövs verkligen en manshand

Jenny kom hem till pappas begravning. Hon försökte prata med mamman om att sälja huset, köpa en lägenhet och kanske flytta ner till dem i Italien.

Nej men aldrig! utbrast Elin. Jag har ju lagt ner livet på att bygga det här huset, inte säljer jag det! Och till Italien vill jag minsann inte heller, Jenny. Har varit där och det lockar inte.

Mamma!

Du är så söt, Jennie, log Elin med tårar i ögonen. Jag bara retas.

Jaha du, då är det väl inte så farligt ändå.

Det var dubbelt. Lika dubbelt som Per var som person. Ena stunden världens snällaste make.

Å andra sidan han kunde verkligen vara ombytlig. Fick han en dålig dag så kunde han nöta ut Elins nerver. Sen bad han om ursäkt, och Elin var lättsam hon ältade inte sådant. Så levde de. I tjugofem år! Man blir snurrig bara man tänker på det.

Jenny stannade några dagar men åkte sen tillbaka hennes man hade mycket att göra, hon ville stötta honom hemma. Elin blev ensam kvar.

Men hon kände sig själv och visste att det nog inte skulle vara för evigt.

Mycket riktigt. Hon sörjde ett halvår, men när tårarna torkat märkte hon att det redan uppstått ett litet koppel av beundrare kring henne.

Till och med Elins mamma brukade undra över dotterns popularitet.

Vad är det egentligen alla hittar hos dig? De svärmar ju kring dig! Och du är ju ingen skönhet precis eller har jag missat något?

Äsch mamma, du är ju för snäll, brukade Elin säga med ett leende och bättra på läppstiftet. Utseende är inte allt. Det som betyder något är att ha charm, vara intressant. En riktig kvinna behöver lite karaktär.

Jaja, gå nu ut, kvinnfolk, skrattade mamman och viftade bort henne. Annars tröttnar din pojkvän på att vänta.

Elin ryckte på axlarna: Kommer en annan, då.

Nästan trettio år har gått sedan det där samtalet med hennes mamma. Inget har förändrats. Kvinnor klagar alltid på att det inte finns några fria män, att det är hopplöst efter fyrtio.

Elin förstod aldrig det där. När hon fyllt fyrtiosex hade hon faktiskt två friare och båda var riktigt bra killar.

I hjärtat drogs hon mest till Simon. Hon gillade verkligen hans sätt och deras samtal. Välklädd, smart, alltid något intressant att säga.

Visserligen var Simons starka sida just själva pratet. Elin blev nästan förälskad i samtalen, men visste hon var äldre och vis av erfarenhet han var inte den man bygger vardag med. Inte mannen för hennes stora hus.

Den andre, Oskar, var en enkel men stark karl. Du vet, en sådan som kan gå loss på grillen under midsommar och bara fixa allt allt funkar med honom. Han var händig, lugn och hade skinn på näsan.

Med frun kunde han vara lika mjuk som en valp, men gå genom eld om det behövdes. Men ändå Elin kände mindre för Oskar. Sådan där knasig kvinnologik.

Han snackade inte vackert. Nyter var Oskar tystlåten. Men när han fått öl i kroppen kunde han berätta historier, skämta och bjuda in till skratt.

Visst, han kunde dricka ganska mycket. Men nästa dag var han uppe i svinottan och höll igång ändå. Inte många ord, men han fick saker och ting gjorda. Det var honom Elin till slut valde.

Simon blev sur när hans fina prat inte fick tjejen och försvann.

Elin gifte sig med Oskar, och han var lyckligare än någonsin. På bröllopet drack han för mycket, sjöng och dansade tills han knappt stod upp.

Du är galen, sa Karin. Det har knappt gått ett år sen Per gick bort, och redan gifter du dig igen. Inget förändras! Kvinnor hittar inga karlar, och du behöver bara kliva utanför dörren.

Du säger väl snart “Vad ser de i dig? Du är ju ingen skönhet ens!”

Nja, jag ska låta bli, men att du alltid haft någon slags superkraft, det är sant.

Ingen aning vad de ser, Karin. Prata med mamma om det!

Elin blinkade åt Karin och gick för att dansa med sin man han sträckte just ut handen. Hon dansade och fördrev de sista tvivlen.

Så vad då om Oskar var enkel? Han var stark. Händig. Helt ok att se på också. Och så pratade han knappt, vilket nog bara är skönt ibland.

Skulle jag tagit Simon med alla hans vackra ord istället? Som att brygga kaffe på poesi.

På bara några månader förvandlade Oskar Elins tomt till en sagoträdgård. Han tog bort träd som stod i vägen, jämnade marken och fixade nya blomsterbäddar. Byggde en mysig pergola. Hemmet kändes verkligen levande av hans stadiga hand.

Hon jämförde sitt nya giftasliv med de tjugofem åren i första äktenskapet, och ångrade ärligt att hon inte träffat Oskar tidigare. Rena drömkarln.

På sommarkvällarna lagade de mat vid grillen, åt ute vid det vackra trädgårdsbordet och bänkarna som Oskar byggt i pergolan.

Elin, mätt på grillad lax, kisade nöjd som en katt. Oskar log och såg på henne.

Vad är det, Oskar?

Inget, jag är bara glad.

Hans första fru hade varit lite av en torrboll. Han hade inte kunnat drömma om att träffa någon som Elin.

De njöt av sitt familjeliv i fyra år. Sen började Oskar plötsligt må dåligt

Helt plötsligt blev han trött, gick snabbt ner i vikt. Om han drack öl vilket fortfarande hände ibland blev det riktigt dåligt.

Oskar, du måste gå till läkaren! Elin blev orolig. Vad väntar du på? Något är inte bra.

Äsch, sluta nu, Elin. Det går över.

Men lägg av, det är väl inte medeltiden? Vad är du rädd för, som så många andra män?

Det är inget

Oskar sa inte varför. Han var mest rädd att om han verkligen var allvarligt sjuk så skulle Elin lämna honom. Varför skulle hon stå ut med en sjuk man?

Han visste ju att Elin snarare valt honom av praktiska skäl än av stor passion. Men han älskade henne, mot alla odds.

Han hade blivit kär direkt, när han såg henne stå förvirrat och rota i väskan på ICA. Hennes vilsenhet var rörande.

Han ville bara kliva fram, ta henne i famnen och skydda henne. Hans mamma hade sagt:

Det är ditt liv, men vad ser du i henne? Ingen snygging, inte ung längre. Du skulle lätt kunna hitta en yngre!

Men ingen betydde något för Oskar förutom Elin. Och nu, om han var allvarligt sjuk, skulle Elin verkligen vilja stanna hos honom?

Elin fick honom inte till läkaren. En lördagskväll, med Karin och hennes man Leif på besök, satt killarna och drack öl, grillade. Karin stod i köket med Elin och sa:

Oskar ser inte frisk ut, eller?

Ingen aning! utbrast Elin. Jag försöker få honom till läkare men han vägrar! Vad tycker du? Visst ser han dålig ut?

Ja han ser sämre ut. Smalare, och hyn är nästan lite gul.

Men snälla Karin, hjälp mig få honom till läkare!

Karin såg på henne.

Elin älskar du honom? Jag minns ju hur du tvekade i början

Elin tystnade.

Men innan Karin hann övertala Oskar, svimmade han vid matbordet. De ringde ambulans. Elin följde med. Oskar vaknade inte till och hon höll hans hand och bad.

Han blev opererad direkt.

Det är en leverknöl, sa läkarna.

Är det cancer?! Elin var livrädd.

Provsvaren får vi snart.

Knölen var godartad, men rätt stor redan när de opererade.

Oskar fick stränga order av läkarna nästan allt förbjudet och långsam återhämtning. Och ingen garanti för att allt blir som förr. Han var ju ändå inte ung direkt.

Oskar var rätt nedslagen. Mamma Tora kom till sjukhuset med mat han fick äta listan var väldigt kort.

Jag känner inte igen dig, Oskar! sa Tora. Du överlevde. Du har inte cancer. Var glad! Här, ät lite fiskbullar nu.

Jag vill inte ha nåt.

Jo, det måste du! Vad är problemet? Kommer Elin ens hit?

Hon kommer än så länge, svarade Oskar.

Vad då? Tror du hon lämnar dig? Hon får vara bra knäpp då!

Men jag är ju slut! Kan inte jobba, inte göra något. Fyller femtio i juni, och nu är jag en invalid. Vem vill ha det?

Vad är det här? undrade Elin när hon kom in. Hörs över hela sjukhuset! Hej, Tora!

Hej på dig, Elin. Nu går jag nog. Hej då.

Vad har hänt?

Mamman viftade bara bort det och gick. Elin tvättade händerna och gick fram till sängen där hennes olycklige man låg.

Nå, är du arg nu, gubben? Du har ju armar och ben kvar. Resten läker. Vet du, jag har läst på om levern idag.

Jaså?

Lever är det enda organet som kan växa ut igen. Har man kvar över femtio procent, kommer allt tillbaka. Och du har sextio procent kvar. Ge det tid!

Har jag ens tid kvar?

Vad menar du?

Tid.

Oskar, är det nåt läkarna inte sagt till mig?

Nej nej det är inte det.

Oskar fick komma hem igen. Och nu kom den värsta perioden: så fort han försökte jobba lite blev han tokigt trött direkt. Det var tuffast av allt.

Nu väntade dessutom femtioårsdagen och tanken på den gjorde Oskar bara deppig. Inget gott att dricka, inget att äta som är kul. Vilken fest

Elin låtsades inte märka tröttheten och hakade på med hans dietmat glatt.

Elin sa han till slut. Vad händer nu med oss?

Vad menar du? undrade hon.

Jag återhämtar mig jättelångsamt Lämnar du mig nu? Säg det hellre nu i så fall.

Varför skulle jag det? Jag gillar verkligen att vara med dig.

Men det var ju kul när jag kunde fixa allt, jobba Nu duger jag inte.

Struntprat. Ta dig i kragen!

Jag försöker! Men vad är det här, ett par slag med hammaren och jag är helt slut.

Elin gick och kramade honom bakifrån. Lade kinden mot nacken.

Jag älskar dig. Och jag lämnar dig aldrig. Du får återhämta dig precis i din takt.

Älskar du mig? På riktigt?

Helt sant.

Elin lämnar inte Oskar. Det går långsamt, men han blir starkare för varje vecka.

Hon ordnar femtioårskalaset utan sprit, så slipper han sitta och längta.

Det kom några vänner, de hängde i pergolan och spelade sällskapsspel.

Du har tur med frugan, Oskar, sa vännerna.

Ja, ni firar väl mig på krogen sen och super för min skull? sa han och flinade.

De, skrattade och gick hem. På kvällen satt han och Elin på trappen och spanade på stjärnhimlen. Glada. För första gången på länge kände Oskar sig faktiskt hoppfull.

Han började tro att han skulle bli frisk. Och att Elin faktiskt inte skulle lämna honom. Han kramade henne närmare.

Vad är det, Oskar?

Det är bra nu, svarade han.

Äntligen, smålog Elin och kysste honom på kinden.

De var lyckligaOskar tog ett djupt andetag. Den friska nattluften blandades med doften av rosor från blomsterbädden, och han kände lugnet sprida sig. Elin satt kvar med huvudet lutat mot hans axel, tyst och nöjd.

När vinden prasslade till bland löven, mindes han plötsligt den där första natten de träffades på riktigt hur han, nästan mot sin vilja, vågade ta hennes hand. Nu kändes det som hundra år förbi, men allting ledde hit.

Han såg på Elin och insåg att livet kommit att handla om de små sakerna. En kram i köket, ett skratt under pergolan, ett träd att plantera tillsammans. Det fanns ingen annan han hellre ville vara svag inför eller stark för.

Hon tog hans hand och log snett.

Vet du, Oskar, jag känner på mig att du och jag har massor kvar. Vi är inte klara än.

Han skrattade, och det lät nytt en sorts glädje han inte haft på länge.

Nä, vi har knappt börjat, tror jag.

Så satt de där, under den blanka natthimlen, två människor som inte längre behövde vara vackra, starka eller perfekta bara tillsammans. Och det, förstod de båda, var mer än nog.