4 november
Jag trodde aldrig att det här skulle hända mig. Min man, min enda, han som varit min trygghet, min fasta punkt, sa till mig idag: Jag älskar dig inte längre.
Jag satt helt stel, i en konstig position, medan han sprang omkring och packade sina saker, rasslade med nycklarna. Vad mer kunde livet kasta på mig nu? Det är bara några månader sedan pappa gick bort så hastigt. Mammas hår blev grått över en natt, min lillasyster blev handikappad efter en svår hjärnskakning när hon var arton. De bor i grannstaden Linköping och behöver mig. Min son Olle har just börjat första klass. Under juni blev mitt jobb på kommunen nedlagt och plötsligt var jag arbetslös. Och nu ja, nu även övergiven av mannen jag trodde skulle hålla ihop oss.
Jag grävde händerna i håret och satte mig vid köksbordet och grät tyst.
Herregud, vad ska jag göra nu? Hur ska jag orka?
Men så slog verkligheten till det var dags att hämta Olle från skolan.
Måste ju. Plikten kallar.
Mamma, har du gråtit?
Nej, lilla Olle, det har jag inte.
Är det för morfar du är ledsen? Jag saknar honom så mycket!
Jag med, hjärtat. Vi måste vara starka, precis som morfar alltid var. Han får vila nu, vila som han aldrig tog sig tid för när han levde.
Var är pappa?
På tjänsteresa, tror jag Hur har du haft det i skolan?
Jag måste fortsätta. Han älskar mig inte? Det är inget att göra åt. Kärlek kan man inte tvinga fram. Något har jag missat i stressen.
Medan Olle åt och försvann in i leken med sina plastfigurer, satte jag mig vid min mans gamla laptop. Jag hade aldrig rotat i hans saker, men nu öppnade jag mejlen. Lösenordet var sparat i hörnet. Han hade inte ens hunnit radera sista konversationen han är förälskad. Jag är den oälskade nu. Tio år solstråle, och sedan efter åtta år av kamp för att få barn blev jag också mamman.
Nu är allt annorlunda. Det är bara att vänja sig, antar jag.
Men först behöver jag jobb. Ingen bryr sig om min universitetsexamen längre. Arbetsförmedlingens a-kassa på några tusen kronor räcker inte.
Vad har hänt, varför försvann min pålitliga, omtänksamma Stefan plötsligt? Allt jag kom fram till var att han blivit från vettet. Vår villa här i Norrköping står halvfärdig, men tak över huvudet har vi och en liten etta är ändå beboelig.
Ett jobb, ge mig bara ett jobb! Jag var nära att börja gråta igen, men tiden räckte inte för det. Jag behövde pengar. Och mening.
Dagarna gick utan resultat. Olles skolgång och mitt ensamstående föräldraskap gjorde mig fullständigt ointressant på arbetsmarknaden, märkte jag snabbt. Så ringde min gammal vän Pär.
Signe, har karln din kommit tillbaka?
Nej.
Skulle du ta jobb som lagerarbetare?
Menar du det?
Ja, visst. Det är inget glassigt, men arbetstiderna är hyfsat flexibla. Du kan hämta Olle när du vill. 25 000 i månaden. Inte mycket, men bättre än ingenting. Vi kommer förbi med potatis, lök och en grillad kyckling imorgon.
Jag har ju höns, ni behöver inte tänka på oss
Låt hönsen lägga ägg. Ät dem, döda dem för kött ska du inte.
Tack, Pär. Hur mår Malin?
Hon kämpar på. Hon är stark, min Malin.
Han var alltid sådan. Malin hade nyss varit igenom en tuff operation och cancerbehandling, men Pär klagade aldrig, bar hela familjen ändå. Det finns hopp, tack Gud för riktiga vänner.
Lagerjobbet var överkomligt och ibland hann jag tänka efter, gråta lite i ensamheten mellan pallar och hyllor. Vad var det egentligen som hände? Dagar blev veckor, veckor blev månader. Efter ett år kunde jag känna mig hungrig, jag kunde skratta, sova och glädjas åt Olles teckningar och framsteg.
Smärtan efter Stefans svek kröp fortfarande fram när han hämtade Olle på helgerna. Jag ville fråga Vad var det som fattades? Men inombords visste jag, det handlade om en ny förälskelse, inte om mig alls. En replik ur en film gnagde: Kärleken håller till första kröken sedan börjar livet. För mig var kärlek och liv ett och samma. Men honom?
Hösten i år var som en förlängning av sommaren, mild och grön och färgrik av astrar och krysantemum i rabatten. Den dagen jag märkte Mikaels blick var egentligen inte annorlunda bara kanske lite varmare sol, musiken lite högre från grannhusets öppna fönster. Kanske var det bara tiden som kommit för att två ensamma själar skulle mötas.
Får jag hjälpa dig? Man kan ju inte släpa så mycket själv!
Jag är van
Ingen ska göra slitsamhet till en vana, särskilt inte någon så vacker som du.
Är det så du hjälper alla står du och väntar vid ICA?
Haha, ja, jag har vaktat här i evigheter, väntat på att se en sådan här skönhet!
Jag måste skratta. Vi skrattade högt och länge, nästan till tårar.
Mikael, sa han och sträckte fram handen. Busiga skrattet stannade kvar i ögonen.
Signe.
Signe, Signe, någon annans fru känner du igen sången?
Nej. Men jag är faktiskt inte gift.
Är det sant? Vilken tur jag haft, då! Träffar äntligen drömtjejen, och hon är singel.
Du har humor i alla fall. Men hur är det med allvaret?
Lugnt, jag är stabil. Men du, kan vi ta en fika eller gå på bio idag?
Jag måste hämta min son i skolan egentligen
Va, har du en son? Du ser ut som tjugo!
Jag är trettiofem.
Jag med! Otroligt, jag tänkte du var mycket yngre.
Vad tycker du nu då?
Nu nu bara smälter jag om på insidan.
Och pojkens pappa?
Det vill jag verkligen inte prata om.
Det behöver vi inte heller. Kanske kan vi ses på helgen? Jag kan bjuda med dig och din pojke på matiné?
Han träffar sin pappa på helgerna.
Signe, jag vill inte vara den som stressar dig. Men om du får lite tid över, ring gärna. Här är mitt kort jag är barnläkare, hematolog faktiskt.
Det är ett viktigt jobb.
Och inte mycket tid till att hitta fina tjejer, om jag ska vara ärlig.
Tack, Mikael. Jag lovar, jag hör av mig.
Jag väntar.
Vilken underbar höst det blev! Värmen, lövens färger, de klarblå dagarna i stadens parker och dofter från fallna äpplen och kaffe. Och våra samtal, vår upptäckt av varandra. Det var nästan onödigt försiktigt; jag kände plötsligt, nästan förvånad, att jag ville komma nära Mikael. Efter sex veckor bjöd jag själv blygt hem honom på te.
Signe, du blir inte arg, va? Jag vill inte komma över. Det här är så viktigt det som händer oss. Jag vill göra det i min takt. Litar du på mig?
Samma helg åkte vi ut till en liten stuga Mikael hyrt utanför Norrköping, som liknade ett litet sagoslott. Det var rent, enkelt, men jag såg ingenting annat än hans djupa mörka ögon och hans nöjda leende. Och jag överraskades av känslan av hur vackert, hur djupt, det kunde vara att vara så nära någon.
Mikael, det känns som jag dör så mycket älskar jag dig. Hur levde jag innan dig? Det är så bra med dig!
Signe, du är så vacker. Jag är lycklig.
Efter några månader kunde vi inte längre tänka oss att vara isär.
Signe, vill du gifta dig med mig?
Mikael, jag får ut skilsmässan i slutet av månaden.
Då gifter vi oss direkt!
Ingen pompa, Mikael. Vi bara skriver på, och sen bor vi i en liten stuga, bara vi två. Det är allt.
Okej, älskling. Så blir det.
Pär och Malin blev våra enda vittnen. Mamma och min syster skickade äntligen ett varmt grattis. Vi flyttade in i Mikaels tvåa och renoverade själva, gjorde det rejält mysigt. Mikael la extra kärlek på Olles rum. De två hade redan träffats, men Olle, som alltid sett sin mamma och pappa som de två halvor av ett äpple, tog tid på sig att närma sig Mikael.
Signe, du, vi borde kolla Olles blod. Han är ju så blek
Han är säkert bara ledsen, Mikael. Det är tufft för honom med skilsmässan. Jag läste någonstans att ett barns föräldraseparation är värre än döden på ett sätt.
Du har rätt, min kloka kvinna. Jag minns själv när mina föräldrar skilde sig, det kändes som världen kraschade. Men vi testar ändå, visst Olle?
Den dagen Mikael trött släntrade in i lägenheten förstod jag genast det hade hänt något.
Signe, bli inte rädd. Han har förändringar i blodet, min magkänsla var riktigt ute. Jag tar med honom imorgon.
Det känns ibland som att man måste betala för sitt eget lilla stycke lycka. Med ett högt pris. Leukemi. Ordet skrämmer.
Livet blev annorlunda. Jag tog tjänstledigt. Hur skulle Olle kunna klara smärtsamma behandlingar utan mig vid sin sida? Jag höll honom i handen och viskade: Lilla vän, håll ut. Du är stark! Du har alltid varit min klippa, och det ska vi fortsätta vara.
När jag var för utmattad skickade Mikael hem mig för att vila. Jag låg mest och glodde i taket och försökte hitta ro.
Ex-maken ringde och krävde att vi skulle flytta ur villan.
Jag tar hand om Olle. Han kommer hit.
Du borde besöka honom istället.
Jag måste tyvärr iväg på jobbresa nu.
När jag berättade för Mikael bara log han.
Signe, vi bygger allt på nytt själva. Släpp det där gamla.
Det är svårt. Jag har lagt alla mina pengar på det där huset Men nu finns det viktigare saker.
Tänker aldrig låta er gå. Gud vet hur mycket jag önskat mig en familj.
Mikael, hur går det med värdena?
Vi gör allt. Det är dåligt fortfarande.
Tårarna kom tyst, Olle fick inte märka något.
Mikael, vad har hänt med mitt blod?
Tänk dig att du har röda och vita båtar i blodet. Ditt blod slåss röda mot vita.
Vem vinner?
Just nu de vita.
Och sen?
Du får hjälpa de röda!
Mamma, ta mig härifrån. Jag är så trött.
Signe, vi borde nog ta med honom ut till stugan. Nu är det vackert väder. Vi kan gå i skogen. Han behöver det.
Våren kom till oss där, med blommande buskar och grönskande träd. Vi vandrade i långsamt tempo genom skogen, gladdes åt varje blomma, varje strå. Men ibland stannade Olle till och slöt sig i tankar.
Hur mår du, hjärtat?
Tysta! Jag har krigslek i huvudet!
Vistelsen var kort men viktig. Han fick mer färg, såg piggare ut.
Mamma, var är pappa?
Han är på jobbresa, älskling.
Jaha. Okej.
Tillbaka på sjukhuset togs nya prover. Chefen för laboratoriet kom personligen.
Mikael, vart tog ni pojken?
Bara till reservatet. Varför?
Hans värden är fantastiska. Han är i remission.
Mikael sprang till salen med tårarna i halsen.
Olle, vad gjorde du i stugan? Det går åt rätt håll nu, min pojke. Signe, du behöver inte gråta. Han blir frisk.
Pappa, minns du vad du berättade om båtarna? Jag lät de röda vinna varje omgång.
