Dagen innan nyårsafton gick mamma och jag in på Barnens Hus Och jag blev blixtförälskad i en klänning där inne. Röd, stickad, med lysande blå kant nedtill och på ärmarna. Vi skulle egentligen bara in där för småsaker kanske glitter eller en ny ljusslinga. Men jag stod på mig och bönade och bad mamma om att få prova klänningen.
Och när jag väl tog på mig den satt den som gjuten, som om någon sytt den bara till mig. Fantasin satte genast igång tänk om den där pojken jag gillade så mycket i klassen skulle se mig med den på skolans nyårsfest! Jag stod där och var nära att börja gråta, vägrade nästan ta av mig klänningen. Mamma märkte det, log snett och sa: Jag får lön snart, vi tar den.
Jag svävade på rosa moln hela vägen hem. Vi pysslade och pyntade lägenheten. Granen kläddes i det lilla vi hade. I kylskåpet låg det bara en liten bit smör och is.
Vi väntade spänt på mammas lön. På den tiden jobbade folk även på nyårsafton i Sverige, även om de oftast fick gå tidigt. Men mamma kom hem nedslagen de hade inte delat ut lönerna, allting var uppskjutet. Jag såg tårar i hennes ögon, och i rösten hörde jag både ilska och skam över att det inte skulle bli något riktigt nyårsbord för min skull.
Men konstigt nog skämdes jag inte. Stämningen var ändå speciell, hela landet var liksom på festhumör. Jag satt vid TV:n, njöt av alla jul- och nyårsprogram. Det fanns inte så många kanaler då bara SVT1 och TV2, tror jag. Nyårsafton brukade de dock visa extra mycket roligt.
Mamma kokade potatis, smälte ner lite smör över och rev morötter som hon strödde lite socker på det var allt vi hade. Vi satte oss ner vid köksbordet och då började mamma gråta på riktigt. Jag försökte trösta henne, men snart grät jag lika mycket själv inte för att vi saknade mat, utan för att jag tyckte så väldigt, väldigt synd om mamma.
Till slut la vi oss tätt tillsammans under filten i soffan och såg på nyårskonserten. Vid tolvslaget hörde vi grannarna i trapphuset ropa Gott Nytt År! och stora skratt. Alla skålade i champagneglas ute i trappan, men vi höll oss för oss själva.
Plötsligt ringde det på dörren. Inte bara en gång, utan flera, riktigt envist. Mamma gick och öppnade. Utanför stod vår granne, tant Yvonne alltid lika barsk mot mig för alla möjliga småsaker. Jag brukade få en och annan skrapa för att jag sprang i trappan eller inte hjälpte till när jag borde. Hon var nästan som en skräckfigur för oss barn på gården, ständigt bister och sträng.
Den här kvällen hade Yvonne minsann firat nyår rejält. Jag hörde inte vad de pratade om, men såg hennes robusta figur banat sig in till vårt kök. Hon kastade en blick på vårt bord med potatisberg och morötter, och försvann sedan lika snabbt ut ur lägenheten.
Inte ens tjugo minuter senare började någon banka på dörren med fötterna så det gjorde ett himla oväsen. Mamma avrådde mig från att gå ut och gick själv. In kom tant Yvonne, nu med ett par tygkassar fulla av mat sillburkar, sallader, korv, en burk inlagda gurkor, halva en kokt kyckling, godis och tro det eller ej några clementiner och en flaska bubbel också. Hon gav mamma en utskällning för att hon stod där som ett fån, drog fram allting ur påsarna och kommenderade vart det skulle stå. Det hela gick så fort att mamma stod med tårarna rinnande medan Yvonne torkade henne över kinden med sin stora stickade ärm, innan hon gick ut till sig själv igen.
Efter nyår fortsatte tant Yvonne att vara gårdens och trappuppgångens ordningsvakt. Hon nämnde aldrig med ett ord den där nyårsnatten, som om den inte hade hänt. Men när många år senare hela huset samlades för att säga adjö till Yvonne, visade det sig att alla faktiskt tyckt väldigt mycket om vår omaka granntant för någon gång hade hon hjälpt alla, på sitt eget kantiga sätt.
