Pannkakspannan Alla morgonens tidspussel höll på att göra så att Galina blev sen till jobbet igen – med risk för ännu ett avdrag på lönen och en besvärlig konversation med sin punktliga chef. Allt på grund av en kavalkad av morgonkaos: Andreklassaren Jens vägrade gröt och klagade pipigt över halsont. Med glasögonen på försökte Galina hitta minsta antydan till rödhet i hans hals. När hon insåg att det var teater hotade hon med smisk, hjälpte honom på med skolryggsäcken och fick honom iväg. Samtidigt for storasyster Viktor omkring och letade dagbok mellan rummen så att Galina blev yr i huvudet av all rörelse. Hon röt till, tog den lilla lögnaren i handen och rusade med honom ut på trappan – men att komma in i bilen gick inte på direkten, eftersom maken drog ut på tvättandet av den. När familjen slutligen gled ut på allén var bilköerna den sista spiken i kistan för drömmen om att någon gång komma i tid till jobbet. Väl framme vid sitt förhandsförsäljningskontor för tågbiljetter gled Galina nästan omkull på den hala asfalten. En enorm resväska blev hennes räddning: hon grep tag i den i farten och behöll balansen. Lättad, och efter en ursäkt, rullade hon väskan till den äldre damen den tillhörde och gled in genom dörren till kontoret. Kollegorna berättade att chefen ännu inte dykt upp – Galina andades ut, svepte ett glas vatten och sjönk ned på sin plats. Det tog mindre än en halvtimme innan arbetsdagen tagit över och alla morgonens missöden förbleknat. Under lunchrasten tittade Galina ut genom fönstret. Den äldre damen med jättemålväska fångade blicken: något uppgivet i hela hennes väsen, ögonen tomma av hopplöshet och resignation. Den lilla tågbiljetten i handen fladdrade som en lös torkad blad i vinden, ivrig att slippa undan, men damens bleka blick såg inte ens skilsmässan som tickade mot horisonten. Hon satt där, till synes känslolös för vind, drag och regn. – Har hon suttit där länge? frågade Galina sin kollega. – Tydligen andra dagen nu, blev svaret. – Vet du vart hennes biljett går? – Till Småland. – Jaha, dit går tågen flera gånger om dagen. Varför åkte hon inte? Galina hällde te från termosen, tog med en bit hembakad paj ut till damen och satte sig bredvid. – Känner ni igen mig? Er väska räddade mig från att ramla omkull i morse. Vart är ni på väg? – Till Småland, svarade damen tyst och tog en klunk te. När Galina efter en stund betraktat biljetten sa hon: – Men ert tåg gick för två dagar sedan—varför åkte ni inte? Damen rättade till sin gamla filthatt, harklade sig. – Jag verkar mest vara i vägen här också. Oroa dig inte, jag flyttar mig… Hon satte ner sin halvfulla mugg och försökte resa sig, men Galina höll mjukt kvar henne: – Nej nej, sitt kvar där det är bekvämt, men det är kallt och rått här ute… – Tro mig, jag känner inget längre… det verkar som om allt tagit slut inombords, viskade damen och torkade bort tårar med en broderad näsduk. – Det är bara en vanlig familjehistoria, fortsatte hon. Det blev inget mellan mig och min sons sambo. Han blev förblindad av kärlek och alla mina synpunkter blev till kritik. För hennes skull ville han bli av med mig. Köpte en biljett till min syster i Småland, packade mina saker och körde mig till Centralen. Men han visste inte att syrran dog för tre år sedan och huset såldes. Jag kunde inte förmå mig att säga sanningen. Tänkte, låt gå—kanske får de unga det bättre utan mig i vägen. Så nu sitter jag här, rotlös, och väntar… Kanske dör jag av skam eller så kommer någon och kör mig till ett äldreboende. Tack för maten, lilla vän… först nu märker jag hur hungrig jag var… ”Lilla vän…” Det enkla tackordet från en främmande människa sände Galina tillbaka till sitt avlägsna barnhemsbarndom. Hon, med sitt röda ointressanta hår och svaga läsröst, som ingen adopterade eller behövde. Efter barnhemmet blev hon textilpraktikant och fick bo i ett korridorrum tills hon gifte sig – tack och lov lyckligt. ”Lilla vän…” Den moderskärlek hon aldrig känt smekte varsamt hennes kinder och fyllde henne med en ny sorts stilla värme. Hon lade handen på damens axel: – Snälla, sitt kvar här tills min arbetsdag är slut! Du får följa med oss hem. Vi har plats för alla, och trivs du inte—kan du alltid återvända. Okej? Damen darrade på hakan, tårarna rann nerför kinderna. I bilen presenterade de sig: – Jag heter Galina, min man heter Sergej, barnen är Victor och Jens. Och du? – Kalla mig mormor Tova, svarade damen när hon tinat upp i bilen. Nästa morgon var det ledigt. Galina vaknade av undebara dofter från sommarköket, tog på sig morgonrock och kom ut på verandan. Där väntade ett berg av spetsiga pannkakor. Mormor Tova hanterade stekpannan med van hand, vände pannkakor och serverade dem till den nöjda manliga trion. När Galina kom ut ursäktade sig Tova: – Bli inte arg, lilla vän. Hittade en stekpanna i ugnen som inte bränns i, så jag bakade så många jag hann! Sätt dig, smaka! Efteråt räfsade alla löv och rostade potatis i elden. Galina betraktade Tova med förundran – så pigg, så nöjd småsjungandes på ett språk Galina inte kände. – Undra inte över energin, lilla vän. Jag har slitit hela livet. På fronten kallades jag ”Tova-hästen” för att jag barskrapade alla sårade tillbaka, oavsett karlarna. Tills jag själv blev skjuten och skickades hem för att läka. Där träffade jag min man, fick en son… Synd att maken dog så snabbt efter sina lungskador. Men jag klarade mig. Fick upp sonen. Så tystnade hon, tog tag i räfsan och småsjöng vidare genom trädgården. På måndagen återvände vardagskaoset – yngsta barnet gnällde, äldsta jagade skolböcker, maken fixade bilen. Galina skulle iväg när hon såg att Tova stod klädd vid dörren med sin väska. – Tack, lilla vän, nu har jag varit här länge nog… – Mormor Tova! Gillade du inte att bo här? – Jo, det gjorde jag… men vem vill ha en främling i huset? – Stanna, snälla! Vem ska annars grädda så goda pannkakor? Jag klarar det aldrig lika bra. Du tillhör oss nu. Snälla, stanna! Galina tog den tunga väskan, som nu kändes som en fjäder, tog Tova under armen och tillsammans gick de in. Familjen satte sig i bilen, då ropade Tova: – Lilla vän, köp gärna en till stekpanna. Det är enklare att steka pannkakor med två … Hon hörde inte hur Galina tyst viskade: – Självklart, mamma Tova…

Pannkakslaggen

Alla klockor skrek att jag, Fredrik, redan var sen till jobbet och min chef, alltid lika punktlig som en Schweizerklocka, tolererar inte förseningar. Det luktade löneavdrag och ännu ett strängt snack. Orsaken var den vanliga morgonkaoset hemma. Min dotter Ingalill i tvåan vägrade gröten och gnällde om att hon hade ont i halsen. Jag letade rätt på mina glasögon och granskade hennes strupe, men såg ingenting rött eller svullet. Genomskådade bluffen, hotade med att hon skulle få stryk och hjälpte henne på med skolväskan.

Samtidigt sprang storebror Olle omkring som en yr höna och letade efter sin skolkalender. Hans virrvarr höll på att driva mig till vansinne. Efter en skarp kommentar grabbade jag tag i Ingalills hand, släpade ut henne på trappen men vi kunde inte kliva in i bilen direkt. Min fru Anna höll på med att tvätta av vindrutan, och det blev en extra väntan. När allas ytterkläder, väskor och diverse grejer till slut var i bilen och vi kom ut på Vasagatan, fastnade vi direkt i rusningstrafik. Drömmen om att komma i tid till jobbet dog där och då.

Sprang till kontoret där jag säljer tågbiljetter i centrala Stockholm, snubblade nästan omkull på det blöta, hala höstunderlaget. Men ett stort resväskebehållare räddade mig jag grep tag i handtaget och lyckades hålla balansen. Jag gav väskan till den äldre damen med ett förlåtande leende och hastade in på kontoret. Fick genast reda på av kollegan Malin att chefen inte kommit än. Lättad drack jag ett helt glas vatten och satte mig vid skrivbordet.

Snart var morgonens kaos borta ur tankarna arbetsdagen tog över. På lunchrasten vände jag blicken ut mot torget. Den äldre kvinnan med jättekappsäcken satt kvar på bänken, ensam, hopkrupen i ett hörn. I hennes blick låg något förlorat, ett sorts hopplöst lugn. Resebiletten darrade mellan fingrarna som ett löv i vinden, redo att slita sig loss. Men de bleka ögonen såg det inte, hon var kvar i sig själv, orörlig, stum inför blåst och regn.

Hur länge har hon suttit här? frågade jag Malin.
Andra dagen nu, sa hon.
Vart går hennes biljett, vet du det?
Uppsala.
Märkligt, det går ju tåg till Uppsala hela tiden. Undrar varför hon inte åker?

Jag hällde en kopp termos-te, plockade upp en bit av Annas äppelkaka och gick ut. Satte mig bredvid kvinnan, sträckte fram mat och dryck.
Ni minns mig nog imorse räddade er väska mina ben! Får jag fråga vart ni är på väg?
Till Uppsala, svarade hon utan att möta min blick, sippade på teet.

Jag kontrollerade hennes biljett.
Men tåget har ju gått för två dagar sedan. Varför reste ni inte?
Kvinnan rätade till sin röda basker och harklade sig.
Jag är bara till besvär överallt. Men ni behöver inte oroa er, jag ska flytta på mig.
Hon försökte resa sig, men jag lade handen mjukt på hennes axel:
Sitt kvar. Här är fuktigt och kallt, men ni är i alla fall under tak.

Jag känner ändå inget längre. Allt har gått ur mig, sa hon tyst. Hon tog upp en broderad näsduk och torkade ögonen från tårar som kom smygande.
Saken är den att jag har ingenstans att resa. Det är som det brukar samlivet med sonen och hans flickvän bröt ihop. Hon är vacker, men rastlös, egensinnig. Sonen ser allt genom hennes ögon. För hennes skull ville han ha bort mig, köpte biljett till min syster i Uppsala, packade min väska och körde mig till stationen. Han vet inte att min syster dog för tre år sedan, huset såldes. Jag kunde inte förmå mig säga det. Tänkte väl, bättre hon får sitt, och de får plats för sitt unga liv. Så här sitter jag och väntar, på vad vet jag inte… kanske på att trilla ihop, eller att någon ringer kommunens äldreboende. Tack för maten, min son… först nu känner jag hur hungrig jag var.

Jag blev alldeles tagen av hennes son. Det drog även upp mina egna minnen. Jag var själv rödbrun i håret, lite för långnäsad och aldrig populär bland de som adopterades från barnhemmet. Efter tiden på barnhem fick jag utbilda mig till textilarbetare i Borås och bodde i ett rum i en gammal lägenhet tills jag gifte mig med Anna.

Son… Hennes ord smälte något inom mig, tinade upp hjärtat och fyllde mig med en värme som jag inte vetat kunde finnas ens från någon annan än min egen mamma. Jag lade en hand på hennes jackärm:
Gå ingenstans. När mitt pass är slut följer ni med hem till oss. Vi har plats. Vill ni hellre tillbaka hit, så gör ni det. Okej?
Kvinnan lyfte hakan och tårar rann längs rynkorna.

I bilen presenterade vi oss:
Jag heter Fredrik, min fru heter Anna, barnen Ingalill och Olle. Vad får vi kalla er?
Kalla mig mormor Svea, sa hon och log svagt när hon värmde sig mot bilvärmaren.

Nästa dag var lördag. Jag vaknade av ljuvliga dofter från köket. Tog på mig morgonrocken och gick ut på verandan. Där stod en hög med frasiga pannkakor på bordet, och Svea vände skickligt pannkakorna medan Olle, Ingalill och Anna redan mumsade glatt. Hon ursäktade sig:
Hoppas du inte blir arg, gubben. Hittade en bra lagg i ugnen så jag tog över köket en sväng. Sätt dig ner och smaka.

Efter maten hjälptes alla åt att kratta löv ute i trädgården. Under tiden slängde vi några potatisar på glöden. Jag såg förvånad på Svea hon hade fått rosor på kinderna och nynnade lågmält på någon sång jag inte kände igen.
Bli inte förvånad, min pojk. Jag har alltid varit envis. På fronten kallade de mig Svea-Hästen. Jag släpade sårade soldater från granaten. Alla sorter, stora som små. Fick bara själv ett skottsår och skickades till sista linjen, där jag träffade min man och fick min son. Han dog i lungsjukdom inte långt efter kriget, resten av livet var jag ensam med pojken men jag klarade det!

Hon blev tyst en stund, sedan fortsatte hon kratta och sjöng vidare.

Måndag morgon, kaos igen; Olle letade böcker, Ingalill grinade om halsont, Anna donade med bilen. När vi skulle dra iväg, såg jag Svea packa väskan på trappen.
Tack gubben, nu har jag gästvännat länge nog.
Men Svea! Tyckte ni inte om att bo här?
Jo, men vem vill ha främmande folk i sitt hem?
Svea, stanna! Ingen av oss bakar så goda pannkakor. Inte jag i alla fall, och barnen vill ha dig här… Snälla, stanna…

Jag tog hand om hennes tunga kappsäck som var oförskämt lätt, erbjöd armen och vi gick in tillsammans.

Familjen satt redan i bilen när Svea ropade:
Pojk, köp gärna en till pannkakslagg! Med två går det ännu fortare att mätta barnen…

Hon hörde inte att jag viskade:
Det gör jag, mormor Svea.

Av det här lärde jag mig att ibland dyker familj upp där man minst anar det och att öppna dörren gör världen större, både för den som kommer och för en själv.