Ett oväntat svar Karin kunde inte stå ut med Staffan. Alla de sju år hon varit gift med hans bästa vän Magnus. Hans skratt, den där fåniga skinnjackan, och vanan att daska Magnus på axeln och ropa: ”Tjena gamle vän, gissa om frugan är sur igen!” – det gjorde Karin galen. Magnus brukade bara vifta bort det: ”Han är en knäppgök, men har hjärtat på rätta stället.” Då blev Karin arg på sin man – hon tyckte att ett gott hjärta inte ursäktade att förstöra hennes kväll. När Magnus dog – halkade och föll – stod Staffan i sin löjliga skinnjacka vid begravningen, på avstånd, tyst och tafatt. Han såg ut att titta någonstans ovanför alla huvuden, som om han såg något andra inte kunde se. Karin tänkte: ”Nu är det över. Äntligen kommer han lämna mig ifred.” Men han gjorde inte det. En vecka senare kom han. Knackade på dörren till hennes tysta, ensamma lägenhet. – Karin, – sade han generat, – får jag skala lite potatis åt dig eller… något sånt? – Behövs inte, – svarade hon genom en glipa i dörren, med tom röst. – Jo, – insisterade han och gled in i hallen som ett drag genom dörrspringan. Så började det. Staffan fixade allt som gick sönder. Ibland kändes det för Karin som om saker gick sönder med flit, bara för att ge honom en ursäkt att komma. Han kom med matkassar som om han handlade för en hel belägring. Körde hennes son Tim till parken, och Tim kom alltid hem rödrosig och pratglad – vilket gjorde ont: med Magnus hade Tim alltid varit inåtvänd och allvarlig. Sorgen blev en ständig följeslagare för Karin. Den var vass, när hon hittade en gammal strumpa efter Magnus. Molande, när hon på kvällen bryggde te för två. Och konstigt naggande när hon såg denne förhatlige Staffan duka och ställa tallrikar på fel plats vid bordet. Han blev en levande påminnelse om Magnus – som ett snett spegelbild. Karin led av hans närvaro, men insåg snart att hon var rädd för hans frånvaro. För då skulle bara tomheten finnas kvar. Väninnorna viskade: ”Karin, han har ju varit kär i dig i evigheter! Passa på!” Mamma sa: ”En bra karl, var rädd om honom, skräm inte bort honom.” Men Karin blev arg. Det kändes som att Staffan stal hennes sorg och trängde undan den med sin ihärdiga vänlighet. En dag kom han med ännu en påse potatis (“det var extrapris!”), då fick hon nog: – Staffan, stopp! Vi klarar oss. Jag förstår att du… att du bryr dig om mig… Men jag är inte redo. Och kommer aldrig vara det. Du är Magnus vän. Så stanna där. Hon väntade sig sårade blickar, bortförklaringar. Men Staffan rodnade bara, som en skolpojke som gjort något fel, och såg ner i golvet: – Jag förstår. Förlåt. Och gick. Hans frånvaro lät högre än hans närvaro. Tim frågade: ”Mamma, varför kommer inte Staffan längre?” Och Karin, som kramade sin son, tänkte: ”För att jag inte har någon hjärna. Jag jagade bort den enda människa som inte ville ha något, bara ge.” Staffan kom tillbaka två veckor senare. Ringde på sent. Doftade av höstregn och… whisky. Ögonen var grumliga men bestämda: – Får jag? Bara en minut. Jag säger det jag måste och går sen. Hon släppte in honom. Han satte sig på pallen i hallen, tog inte av sig den blöta jackan. – Jag borde inte säga det här, – började han med skrovlig röst, – men jag kan inte bära det längre. Du hade rätt. Jag betedde mig som en idiot. Men jag… jag gav honom ett löfte. Karin blev stående mot väggen. – Vilket löfte? – viskade hon. Staffan såg på henne med en plågad blick som gjorde fysiskt ont att möta. – Magnus visste… eller anade. Han hade en tidsinställd bomb i huvudet – en aneurysm. Läkarna sa att den kunde brista när som helst, de gav honom ett, högst två år. Han berättade aldrig för dig – ville inte skrämma dig. Men för mig… berättade han. En månad innan han gick bort. Karins redan trasiga värld rasade ihop. Hon sjönk långsamt ner mot golvet i hallen. Hjärtat slog upp i halsgropen. – Vad… vad sa han? – viskade hon. – Han sa: ”Staffan, du är den enda jag litar på hundra procent. Om något händer… ta hand om mina. Tim är liten, Karin är stark på utsidan, men kan gå sönder inuti. Låt henne aldrig gå sönder, Staffan!” Jag svarade: ”Struntprat, Magnus! Du kommer ju leva i hundra år!” Men han… – nu brast Staffans röst – han såg på mig så lugnt och sa: ”Försök få Karin att bli kär i dig. Hon ska inte vara ensam. Och du har ju alltid behandlat henne väl. Det… är rätt sak…” Staffan blev tyst. – Var det allt? – viskade Karin knappt hörbart. – Han sa också, – Staffan drog med handen över ansiktet – att du först skulle hata mig. För att jag påminde om honom. Men, sa han, håll ut. Ge henne tid… Hon vänjer sig. Sedan får vi se vad ödet vill. Han reste sig mödosamt. – Det var allt. Jag försökte… Så gott jag kunde. Tänkte, kanske… Men du… när du såg på mig sist förstod jag. Vi blir aldrig vi. Jag är alltid bara ”Staffan, min mans vän” för dig. Så jag svek Magnus. Höll inte löftet. Förlåt. Han tog tag i dörrhandtaget. I det ögonblicket insåg Karin den ofattbara, outhärdliga sanningen. Hon såg Magnus vansinniga, ouppoffrande kärlek – hur han tänkte på dem ända in i döden. Och Staffans klumpiga, envisa, nästan heliga ridderlighet, hur han i två år burit sitt kors utan att vänta sig tacksamhet. – Staffan, – sade hon lågt. Han vände sig om. Det fanns ingen hopp i hans blick – bara trötthet. – Du lagade kökskranen som Magnus i två år aldrig hann. – Ja. – Du skjutsade Tim till landet den där dagen jag grät av utmattning i badrummet. – Det stämmer… – Och du minns mammas födelsedag när jag själv glömt den. Han nickade. – Och allt det, bara för att han bad dig? Staffan suckade: – Så var det i början. Men sen… Sen kunde jag inte göra annorlunda. Det behövdes, helt enkelt. Karin reste sig. Gick fram till honom. Såg mot den bekanta, fåniga jackan. Mot det slitna men vänliga ansiktet. Och för första gången på två år såg hon inte Magnus skugga – hon såg Staffan. Mannen som varit hennes mans vän, men som tagit på sig att älska hans familj. – Stanna, – sade hon med övertygelse, – drick lite te. Du fryser ju… Han stirrade på henne, som om han inte trodde sina öron. – Som vän, – lade Karin till, och för första gången var det något varmt och levande i hennes ord. – Som Magnus bästa vän. Tills vidare… tills det känns rätt. Staffan log det där gamla sneda leendet som brukade reta henne. – Te? Har du ingen öl kvar? Karin skrattade – för första gången på länge. Och kände, innerst inne: hon skulle inte längre stöta bort handen som, fast den själv darrade av trötthet, ville hjälpa henne. Inte ens om den handen var i en löjlig skinnhandske.