Varför fick hon ett sådant öde? År efter år blev Lova alltmer säker på att hon aldrig ville leva som sin mamma Barbro. Barbro var fortfarande en ung kvinna, men såg sliten och gammal ut – allt på grund av sin ständigt berusade man Simon. Lova var sjutton och hade inte sökt vidare efter studenten. Hon ville inte lämna sin mamma ensam – hon hade rymt för länge sedan om det inte varit för oron för mamman. Om hon försvann, vem skulle ge mamma ett glas vatten, hjälpa till med blåmärkena efter fadern? Vad som helst kunde hända när han blev arg. Den här kvällen kom pappa åter hem, berusad, satte sig vid köksbordet. Barbro ställde tyst fram soppa, såg hur tallriken plötsligt flög i golvet. – Jävla soppa, slängde Simon ur sig med vilda ögon. Lova hjälpte mamman att städa upp skärvorna, men pappan knuffade till Barbro på väg ut. Till dottern sade han, hårt: – Imorgon bitti drar du och jag och fiskar. Då får morsan åtminstone kokt färsk abborrsoppa. Lova hoppades desperat att pappan skulle glömma sina planer, men vaknade av hans knuff nästa morgon. – Nu reser vi! Annars missar vi det bästa fiskelycket. Hon gjorde sig redo, men då dök Barbro upp i dörren med en spann mjölk, nymjölkad från korna. – Har du tittat ut? Ser du inte åskan som närmar sig? Ni kan inte ge er ut på sjön i det ovädret! Barbro ställde ner spannen och spärade vägen för Lova. – Jag släpper dig inte ut. Du dränker väl dottern till slut. Men Simon knuffade undan henne hårt, hon ramlade och mjölkspannen välte, och så släpade Simon ut Lova till båten. På sjön mullrade åskan när de rodde ut mot djupare vatten. Det blåste upp till storm och ösregn när de närmade sig andra sidan. Pappa skrattade och sa: – Sånt här väder ger bäst fiske, det brukade min far säga! Simon ställde sig i båten, men vinden kastade omkull den, han ramlade i vattnet. Lova såg honom försvinna under de höga vågorna när hon försökte hjälpa till – men föll själv överbord. Något hårt slog henne i huvudet. Lova vaknade i ett okänt rum som luktade mögel. En skäggig man satt vid hennes sida, gav henne bittert örtte och sa: – Drick, du kommer må bättre, försök få i dig lite soppa. Du har varit sjuk länge, liggandes i feber. Hon mindes ingenting – inte ens sitt namn. – Du är min fru, Valentina. Min Val. – Det kan inte stämma, viskade Lova skärrat. Den skäggige flinade obehagligt. Han släpade henne till bädden, och när hon slog ifrån sig slog han henne tillbaka. Efter flera försök att fly och upprepade hot om att bli fastkedjad i ladugården förstod Lova att det var farligare att protestera. Så hon lydde, svag efter sjukdomen, planerade sin chans att fly. – Herregud, varför blev mitt öde så här? tänkte hon ofta. Klim, som han hette, satte henne i arbete och misshandlade henne när han ville. Men graviditeten förändrade honom tillfälligt; han blev mildare. En dag när Klim var borta såg Lova sin barndoms granne Niklas vid stranden. Han kände genast igen henne som grannens dotter trots hennes nekande. Han berättade att Barbro förlorat både make och dotter i olyckan – och att de trott att Lova drunknat. – Niklas, ta mig över till andra siden, bad Lova rädd. Jag berättar allt. Klim kommer döda mig om han får tag på mig! De tog sig snabbt över och gömde sig. När Lova återförenades med Barbro började minnena komma tillbaka. Hon mindes hela sitt liv och berättade om tiden med Klim. Barbro och Lova tvingades fly till släktingar i en småstad, tack vare Niklas och hans fru Tanja. Klim försökte hitta dem men gav snart upp. Niklas hjälpte till att sälja Barbros gamla hem och köpa ett nytt hus till mor och dotter. Sakta men säkert började Lova glömma skräcken – påmind bara av lilla Niklas, hennes son. Hon älskade honom ovillkorligt, likaså Barbro. Och strax väntade ett nytt liv och lycka med den godhjärtade grannen Gustav som redan drömde om att fria till Lova.

För vad fick hon ett sånt öde

År efter år förstod jag, Joel, att min syster Elin inte ville och aldrig kommer leva som vår mamma, Margareta. Trots att Margareta var en ganska ung kvinna såg hon trött och sliten ut, betydligt äldre än sin ålder. Det var fars fel Henry, som nästan jämt var full.

Elin var sjutton, tog studenten men sökte aldrig vidare. Hon vågade inte lämna mamma själv. Hon hade nog rymt för länge sen, om det inte varit för att mamma behövde henne. Farsan kunde nämligen bli rasande närsomhelst, och Elin visste att mamma behövde någon vid sin sida. Vem annars skulle lägga en isbit mot blåmärkena eller hämta ett glas vatten?

Idag kom pappa hem, som så många gånger förr, kraftigt påverkad. Han slängde sig ner vid köksbordet, och Margareta ställde tyst fram en tallrik soppa. Men i nästa sekund flög tallriken i golvet, bara någon centimeter från henne.

Din soppa har jag fått nog av, mumlade Henry med vilda ögon.

Elin skyndade sig fram, hjälpte mamma sopa upp porslinsbitarna. Pappa reste sig tafatt, knuffade mamma med knät när han gick förbi. Till Elin sa han hårt:

I morgon bitti blir det fiske, vi ska hem med gädda så morsan kan koka soppa.

Elin hoppades innerligt att han skulle glömma, men vaknade av att han ruskade henne i ottan.

Kom igen, vi missar bästa nappet annars.

Elin satte fart, men då klev mamma in i dörröppningen med en hink färsk mjölk.

Har du varit ute? Har du sett himlen? Det blir oväder, storm på gång! Ni kan inte ge er ut i sånt här väder, sa Margareta.

Hon ställde hinken på golvet och ställde sig framför Elin.

Inte en chans att jag släpper ut min dotter.

Med ett ryck puttade farsan undan mamma så hinken välte, grep tag i Elin och drog ut henne genom dörren. Elin såg regntunga, mörka moln torna upp sig. Väl i båten brusade vinden allt mer. Hon satt skräckslagen medan han rodde över mot andra sidan Mälaren, där nappet skulle vara bäst.

De hade nästan nått över, vinden ylade och regnet piskade. Elin höll krampaktig i båtramen, skräckslagen.

Min gamle farsa sa alltid att det nappar bäst när det stormar, ropade Henry och reste sig för att kasta. Men så kom plötsligt en kaskadvåg, han tappade balansen och föll baklänges i vattnet. Elin såg honom slåss med vågorna, försvinna under ytan. Hon tog mod till sig, greppade en åra för att försöka hjälpa honom, men båten kantrade, och hon slogs medvetslös när något slog henne i huvudet.

När Elin öppnade ögonen låg hon i en främmande säng i ett litet, fuktluktande rum. En skäggig man steg in. Hon kämpade med andningen, orkade knappt röra sig.

Jaha, du har vaknat, sa mannen och satte igång att elda i spisen. Elin föll åter i dvala, drömde om en ung kvinna sin mamma.

Nästa gång hon vaknade satt mannen vid hennes sida, gav henne en besk brygd med sked.

Drick lite. Du måste få i dig något.

Elin, svag, vågade knappt protestera. Med tiden orkade hon till slut ställa sig upp. Med darrande ben gick hon till ett litet fönster, utanför såg hon höstlöven vina. Hon hade på sig en stor pyjamas, håret var flätat dock rufstigt. Hon var i ett trähus, hungrig.

Du har visst piggnat till, kom och sätt dig, sa mannen och rörde om i kastrullen där det doftade mat.

Elin satte sig försiktigt. Han gav henne en tallrik soppa, satte sig själv och åt.

Hur hamnade jag här? viskade Elin.

Ät först, prata sen…

Hon åt under tystnad.

Minns du ingenting? frågade han.

Nej, sa Elin och skakade på huvudet.

Nåja. Man tar hand om en människa, och så kommer hon inte ens ihåg en Du måste blivit sjuk, förlora minnet. Du höll på att drunkna i Mälaren, jag fiskade upp dig.

Elin visste varken ut eller in.

Kommer du ihåg ditt namn? Hon bara skakade på huvudet.

Så du minns inget… Men du är min fru, Magda, det är du det.

Det kan inte stämma, utbrast Elin, chockad över att inte minnas.

Jo, det stämmer visst, sa mannen och reste sig. Kom in i sovrummet, så kanske minnet klarnar, sa han och grep tag i henne bryskt. Jag har väntat på dig i två månader…

Han forcerade henne till sängen där hon legat sjuk, och när hon försökte slita sig slog han henne och kastade henne på sängen.

Otacksamma kvinna, jag räddade ditt liv, nu ska du fatta vem som är din karl

Elin kände äckel, det gjorde ont, men hon orkade inte slåss. Tårarna rann. Ute hördes ljudet av motorsåg. När han sedan lämnade huset grep hon åt sig en stor jacka, drog den över sig, och smög ut. Hon sprang mot skogen och Mälarens strand, där låg en båt. Just som hon lagt handen på båten knäckte det i grenarna bakom henne. Han hann ikapp och slet omkull henne.

Vad tänkte du? Ska du rymma? Bli inte arg, jag blev bara orolig när du tappade minnet. Mitt namn är Kent, kom ihåg det.

Med tom blick följde Elin honom tillbaka. Hon mindes ingenting, undrade varför just hon fått det här ödet, men gav upp försöken att protestera. Kent satte henne i arbete maten skulle vara god, huset skinande rent, kläderna nytvättade, ibland fick hon arbeta i ladan. Men värst var när han tvingade sig på henne om nätterna. Om hon vägrade slog han henne. Hon förstod att det var bäst att inget säga.

Tiden gick. Kent fiskade, jagade och sålde köttet och fisken på marknaden inne i Eskilstuna. När han var borta kändes livet något lättare. Hon hittade ett par dammiga böcker i ett skåp och läste, men när Kent kom hem kom rädslan tillbaka.

En dag sa hon att hon skulle samla ved, gick mot stranden och såg båten som var fastlåst med ett cykellås. Hon visste att nyckeln brukade hänga på en krok i köket. En eftermiddag som Kent sov middag smög hon in, fick tag på nyckeln, klädde sig varmt och sprang ner till stranden. Med skakande händer fick hon upp låset, satte sig i båten men just då ven ett skott över hennes huvud. Hon såg honom stå med geväret på backen.

Ror du iväg skjuter jag nästa gång, och jag missar inte, skrek han. Hon rodde tillbaka. Han hjälpte henne upp, slog henne hårt. Nästa gång ska du sitta i ladan, fastkedjad.

Veckan efter mådde Elin riktigt dåligt, sprang ut och kräktes på gården. Kent såg på henne och undrade misstroget:

Är du gravid?

Snart blev det tydligt, även för Kent. Hon väntade barn. Han blev mjukare, slog henne inte längre, tog bort de tyngsta sysslorna. En dag tog han båten och åkte till marknaden igen, som vanligt.

Elin tog en promenad till vattnet. Det var kallt, sen november, snart vinter. Plötsligt hörde hon en motor, en annan båt närmade sig stranden. Ur båten klev en man med spö och håv.

Elin? Nämen är det du?

Ni misstar er, jag heter Magda, svarade Elin snabbt.

Struntprat, jag har burit dig på axlarna när du var liten. Din mamma Margareta begravde din far, och har letat efter dig i två år. Alla trodde du drunknat. Känner du inte igen mig det är jag, Leif, er granne.

Jag bor här nu, med min man svarade Elin vagt.

Ingen bor väl här. Har aldrig sett en kotte. Men du, Elin, följ med mig över till andra sidan, så får du berätta vad som hänt. Är du rädd för den där Kent?

Ja, Leif, snälla, hjälp mig! Han kan döda mig.

Kom, hoppa i båten snabbt, sa Leif. De rodde snabbt iland, och när de hörde gevärsskott gömde de sig bakom buskagen.

När Elin klev in i Leifs gamla hus stod Margareta i dörren.

Är det du, mitt barn! utbrast hon och kramade Elin hårt. Leifs fru Karin kom också springande. Alla lyssnade när Elin berättade vad hon mindes, och till slut började minnena komma tillbaka tydligare och tydligare. Hon berättade om båtturen med pappa och hur hon hittades av Kent som räddade livet på henne men höll henne fången.

Mamma, om Kent hittar mig kan han döda oss båda, han är inte som folk.

Karin sa med eftertryck: Margareta, du och Elin måste dra härifrån. Åk hem till min syster i Dalarna, där kan ni börja om.

Omgående packade de ihop sig, och Leif skjutsade dem i sin gamla Volvo. De såg tillbaka på huset och kände bara lättnad att lämna Eskilstuna bakom sig.

Några dagar senare knackade Kent på huset, men möttes av lås och en ilsk Karin.

Vem söker du? frågade hon.

Min fru, Elin. Vet du var hon är?

Nej, svarade Karin torrt.

Leif och Karin hjälpte Margareta sälja huset i Sörmland och hitta ett litet hus i Dalarna. De hjälpte dem få ordning, måla och tapetsera. Elin började återhämta sig och förtränga mardrömmen hos Kent. Men så fort hon såg på sin lille son, Nils, mindes hon. Hon älskade honom ändå, och även Margareta gjorde det.

Ett nytt hopp föddes då, och när grannen Henrik började uppvakta Elin och talade om att fria, kände Elin för första gången på länge att livet låg öppet. Min egen insikt är klar: ibland måste man våga lämna det mörka, även om man är rädd, för att ge plats åt ljus och trygghet.