– Vilken fantastisk kvinna. Vad skulle vi göra utan henne? – Och du ger henne bara två tusen i månaden. – Elin, vi har ju skrivit över lägenheten på henne. Nikolai reste sig från sängen och gick långsamt ut i vardagsrummet. I skenet från nattlampan såg han sin maka. Han satte sig bredvid henne, lyssnade. – Verkar vara okej. Han gick till köket, öppnade filen, gick på toa. Sen tillbaka till sitt rum. La sig, men kunde inte sova: – Vi är ju båda nittio år, Elin och jag. Hur länge har vi levt? Snart är det väl vår tur, och ingen finns kvar bredvid. Döttrarna, Nathalie har redan gått bort, inte ens sextio blev hon. Maxim är borta också. Han festade för hårt… Barnbarnet, Oksana, har bott i Polen i över tjugo år. Hon minns knappast farmor och farfar längre. Hon har väl vuxna barn vid det här laget… Utan att märka det somnade han. Han vaknade av en hand på sin arm: – Nikolai, är allt okej? viskade hon svagt. Han slog upp ögonen. Hon satt böjd över honom. – Vad är det, Elin? – Jag såg bara att du låg här och var så stilla. – Jag lever än! Gå och sov! Hennes släpande steg hördes och ljuset tändes i köket. Elin drack ett glas vatten, gick på toa och la sig sedan igen. – En dag vaknar jag och då är han inte kvar längre. Vad ska jag göra då? Eller så blir det jag först. Nikolai har redan fixat begravningen för oss. Att man kunde ordna sånt i förväg, det hade jag aldrig trott. Men det kanske är bra. Vem skulle annars göra det för oss? Barnbarnet verkar ha glömt oss. Bara grannfrun Ivanka kommer förbi. Hon har nyckel till lägenheten. Morfar ger henne tusen ur pensionen varje månad. Hon handlar och hjälper till. Vad ska vi med pengar till? Och vi tar oss ju inte längre ut från fjärde våningen själva. Nikolai öppnade ögonen. Solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg körsbärsträdet grönska. Ett leende spred sig: – Vi klarade oss fram till sommaren! Han gick för att hämta sin fru. Hon satt fundersamt på sängen. – Elin, sluta sörja! Kom, jag vill visa dig något. – Jag har knappt någon ork kvar! suckade hon, men lät honom hjälpa sig upp. De gick ut tillsammans, Nikolai stöttande henne: – Titta, körsbärsträdet är grönt! Du sa vi inte skulle klara oss till sommaren, men här är vi! – Ja, och solen skiner. De satt på bänken på balkongen. – Minns du när jag bjöd dig på bio? Vi gick fortfarande i skolan då. Körsbärsträdet blommade den dagen. – Sånt glömmer man inte. Hur många år sen är det nu? – Över sjuttiofem… De satt länge och mindes ungdomen. Det är så mycket man glömmer på ålderns höst, ibland till och med gårdagen, men ungdomen – den glömmer man aldrig. – Oj, vi har pratat bort tiden! sa Elin och steg upp. – Vi har ju inte ens ätit frukost. – Elin, koka gärna ett gott te! Jag är trött på det där örtskräpet. – Vi får inte, det vet du. – Men snälla, gör svagt te och bara lite, lite socker. Nikolai drack sitt svaga te, tog en halv smörgås med ost och mindes frukostar hemma – starkt, sött te, piroger, pannkakor… Då kom Ivanka in, log och frågade: – Hur har ni det idag? – Hur många bekymmer kan man ha som nittioåring? skämtade Nikolai. – Så länge du skämtar är det bra! Ska jag handla åt er? – Ivanka, köp lite kött! bad Nikolai. – Ni borde inte äta det. – Kyckling får vi äta. – Okej, då kokar jag nudelsoppa åt er! Ivanka städade undan, diskade och gick. – Elin, kom ut på balkongen, – sa Nikolai. – Vi kan sola oss lite. – Vi går! Snart var Ivanka tillbaka. Hon såg dem på balkongen. – Saknar ni solen? – Ja, du är snäll Ivanka, sa Elin med ett leende. – Jag kommer strax ut med gröt till er, och så börjar jag koka soppa till lunch. – Vilken otrolig kvinna, sa Nikolai efter henne. – Vad skulle vi göra om hon inte fanns? – Och ändå ger du henne bara två tusen i månaden. Se mer Läs vidare – Läsdagbok – Elin, vi har ju skrivit över lägenheten på henne. – Det vet hon inte om. De satt kvar på balkongen till lunch. Till lunch blev det kycklingsoppa, med köttbitar och potatis: – Sån brukade jag laga till Nathalie och Maxim när de var små, mindes Elin. – Och nu är det bara främlingar som lagar mat åt oss i vår ålderdom, suckade Nikolai. – Så är väl vårt öde, Nikolai. När vi är borta kommer ingen att sakna oss. – Sluta nu, Elin, nu tar vi oss en tupplur! – De säger ju att ”gammal är som barn” – soppa, middagsvila och eftermiddagsfika. Nikolai sov bara en stund, gick sedan in i köket. Två glas med juice stod där, noggrant upphällda av Ivanka. Han tog dem, gick försiktigt till Elin som satt på sängen och tittade ut. – Vad är det, Elin? Så dyster du ser ut. Kom, ta lite juice! Hon tog ett par klunkar. – Kan du inte heller sova? – Det är väl vädret. – Jag har också mått lite dåligt hela dagen, – sa Elin tyst. – Känner på mig att det snart är slut för min del. Se nu till att ordna en fin begravning för mig. – Elin, så får du inte säga. Vad ska jag göra utan dig? – Någon av oss blir kvar. – Sluta nu! Kom, vi sätter oss på balkongen! De blev kvar där till kvällen. Ivanka hade lagat syrniki. De åt och tittade på TV – fast bara gamla filmer och tecknat, för nymodigheter hängde de inte längre med på. Den kvällen blev det bara en tecknad film. Elin gick och la sig: – Jag är trött nu, går och sover. – Då gör jag detsamma. – Vänta lite. Låt mig bara titta på dig en stund! sa hon plötsligt. – Varför det? – Bara för att. De tittade länge på varandra, kanske som de gjort när de var unga. – Kom, jag följer dig till sängen. Elin tog Nikolai under armen. De gick långsamt tillsammans. Han bäddade om henne och gick till sitt eget rum. Hans hjärta var tungt. Han kunde inte sova. Han tyckte inte att han sov alls, men klockan var två på natten. Han gick in till Elin. Hon låg där med öppna ögon. – Elin! Han tog hennes hand. – Elin! Hör du mig? E-lin! Och plötsligt fick han själv svårt att andas. Han gick till sitt rum, tog fram dokumenten han förberett och la dem på bordet. Sen gick han tillbaka till Elin, såg länge på henne, la sig bredvid och slöt ögonen. Han såg sin Elin ung, vacker, som för sjuttiofem år sen. Hon gick mot ett ljus långt borta. Han sprang ifatt, tog henne i handen. På morgonen kom Ivanka in i sovrummet. De låg bredvid varandra. På deras ansikten, samma lyckliga leende. Till slut ringde Ivanka efter ambulansen. Läkaren som kom såg på dem och skakade på huvudet: – Gick bort tillsammans. Måste varit stor kärlek mellan dem… De fördes iväg. Ivanka sjönk ner på stolen vid bordet. Där fick hon syn på testamentet – till henne. Hon la huvudet i händerna och grät… Gilla gärna och lämna en kommentar!

Vilken bra kvinna. Vad skulle vi göra utan henne?
Och du ger henne bara två tusen kronor i månaden.
Inga-Lisa, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.

Nils reste sig långsamt ur sängen, drog filten tätare kring axlarna och tassade ut i vardagsrummet. I det svaga skenet från nattlampan kisade han mot sin fru.

Han satte sig tungt på sängkanten, lyssnade noga. Allt verkar vara i sin ordning.

Han tog sig upp, stapplade mot köket. Öppnade filen, gick vidare in på toaletten. Till slut blev det tillbaka till sovrummet och han lade sig igen.

Sömnen ville ändå inte infinna sig.

Vi är ju nittio båda två, sa han tyst till sig själv. Hur länge har vi hållit ihop? Snart är det väl dags att möta Gud, och ingen är här med oss längre.

Döttrarna, Saga är borta, ännu inte fyllda sextio.
Max också. Han levde vilt Barnbarnet Hedda, hon har bott i Berlin i snart tjugo år. Tänker nog inte ens på oss längre. Barnen hennes är säkert stora vid det här laget

Utan att han märkte det slumrade han in.

En mjuk hand väckte honom:

Nils, är allt bra? viskade Inga-Lisa med sin svaga röst.

Han blinkade mot henne. Vad är det nu, Inga-Lisa?

Du låg så stilla, jag ville bara kika till dig.

Inte borta än! Gå och sov du.

Dova steg gled bort i hallen. Lampan i köket klickade till.

Inga-Lisa drack vatten, var på toaletten, och återvände till sitt rum. Försiktigt lade hon sig och tankarna kom på nytt:

En dag vaknar jag, så är han borta. Vad ska jag då ta mig till? Eller så är det jag som går först.

Nils har redan ordnat vår minnesstund. Det trodde jag aldrig att man kunde göra på förhand. Samtidigt är det kanske för det bästa. Ingen annan skulle ta tag i det.

Barnbarnet Hedda har glömt oss. Bara grannen Yvonne kommer förbi. Hon har nyckeln till lägenheten. Får tusenlappar av vår pension, köper mat och hjälper oss med det där lilla extra. Pengarna har vi ju ändå ingen glädje av längre, och till fjärde våningen tar vi oss inte själva.

Nils öppnade ögonen. Morgonsolen letade sig in genom fönstret, och han gick ut på balkongen där de gröna björktopparna svajade. Ett leende spred sig över hans åldrade ansikte.

Vi klarade oss till ännu en sommar!

Han ville snabbt dela den tanken. Han hittade Inga-Lisa sittande, försjunken i drömmar på sängkanten.

Inga-Lisa, sluta grubbla! Följ med, jag vill visa dig något.

Jag har ingen kraft kvar, sa hon, men lät honom hjälpa sig till balkongen.

Se, björken grönskar! Och du trodde inte vi skulle få se sommaren. Men här är vi!

Jo, tänk! Och solen värmer så gott.

De satte sig på bänken på balkongen.

Minns du första gången jag bjöd dig på bio? Vi gick fortfarande på skolan. Precis som nu var björken grön.

Det glömmer jag aldrig. Hur många år har gått sedan dess?

Sjuttiofem kan du tänka dig.

De blev sittande länge, pratade om ungdomen. Åren slukar gamla minnen, men de tidiga åren, dem bär man alltid med sig.

Vi har pratat oss bort! Jag har inte ens ordnat frukost, sa Inga-Lisa, reste sig omsorgsfullt.

Brygg ett riktigt gott te nu, bad Nils. Jag är trött på det där örttéet.

Det får vi ju egentligen inte ha.

Lite svagt, och en tesked socker var.

Nils drack sitt svaga te, tog en tunn ostmacka och mindes den tiden när frukosten alltid bestod av starkt, sött te och nygräddade bullar eller plättar.

Då dök Yvonne upp, grannen.

Hur står det till här inne? log hon vänligt.

Vad kan vara fel hos två nittioåringar? svarade Nils skämtsamt.

Bara du skämtar, så är det ingen fara! Vad ska jag köpa åt er idag?

Yvonne, köp lite kyckling åt oss, sa Nils.

Får ni verkligen det då?

Kyckling ska vi väl tåla.

Okej, jag gör en hönssoppa till er!

Yvonne diskade, plockade undan, och försvann ut.

Inga-Lisa, ska vi ta en stund till på balkongen? sa han. Solen är så skön.

Ja, låt oss.

Så kom Yvonne ut igen.

Tycker ni om solen här ute?

Här är det gott, Yvonne! sa Inga-Lisa.

Snart får ni gröt här ute, och så sätter jag igång med soppan.

Vilken pärla hon är, sa Nils efter henne. Vad skulle vi göra utan henne?

Och ändå ger du henne bara två tusen i månaden.

Inga-Lisa, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.

Det vet hon inte.

De satt där, pratade smått och såg grönskan spridas över innergården. Till lunch var det kycklingsoppa, med bitar av kött och mosad potatis.

Sådan gjorde jag alltid till Saga och Max när de var små, mindes Inga-Lisa.

Nu är det andra som lagar åt oss, suckade Nils tungt.

Det är väl vår lott. Går vi bort nu, så är det nog ingen som fäller en tår, Nils.

Nu slutar vi grubbla. Vi går och vilar lite.

Finns det inte ett uttryck, Nils:

“Barn och gamla är lika mossig soppa, vila och mellanmål.”

Nils somnade till en stund men vaknade orolig, som om vädret bytt skepnad. I köket stod två glas juice, noggrant ställda av Yvonne.

Han tog dem med båda händerna, gick in till Inga-Lisas rum. Hon satt vid fönstret, tankfull.

Vad funderar du på, Inga-Lisa? Här, ta lite juice! Han försökte le.

Hon drack, utan att vända blicken.

Kan du inte heller sova?

Det är nog vädret.

Jag känner det på mig, sa Inga-Lisa, det är nog inte långt kvar nu för min del. Lovar du mig en fin begravning?

Inga-Lisa, säg inte så. Vad skulle jag göra utan dig?

Vi vet ju båda att en av oss måste gå först.

Nej nu kom, vi går ut och sätter oss på balkongen en stund till.

Där ute satt de till kvällen. Yvonne kom in med ostkaka. De åt, satte sig i soffan och slog på tv:n, som varje kväll. Nya filmer orkade de inte längre ta in; de såg gamla komedier och barnprogram.

Efter ett avsnitt reste sig Inga-Lisa.

Jag går och lägger mig, sa hon matt.

Jag också då.

Vänta låt mig titta på dig en sista gång, bad hon oväntat.

Varför det?

Bara för att.

Länge såg de på varandra. Unga ansikten bakom rynkor och sneda leenden.

Kom, jag följer dig till sängen.

De gick sakta, arm i arm.

Han bäddade om henne som han gjort varje kväll i över sjuttio år, och gick till sitt eget rum med tungt hjärta.

Han vred sig sömnlös, klockan hade hunnit passera två när han gav upp och gick till hennes rum.

Hon låg med öppna ögon.

Inga-Lisa!

Han tog hennes hand.

Inga-Lisa, hör du? Inga-Lisa!

Plötsligt kändes luften tung för honom också. Han vacklade tillbaka och la fram de förberedda pappren på bordet.

Återvände till henne, satte sig bredvid, och slöt sakta ögonen.

I drömmen såg han Inga-Lisa igen, ung som då, gående mot ett ljus långt bort. Han hann fram, hann ta hennes hand i sin.

På morgonen öppnade Yvonne försiktigt dörren till sovrummet. De låg bredvid varandra, fridfulla leenden på läpparna.

Chockad ringde hon 112.

Läkaren som kom bara skakade på huvudet:

De gick bort tillsammans. De måste ha älskat varandra djupt

De fördes iväg. Och Yvonne sank utmattad ner vid köksbordet där fick hon syn på pappren, testamentet med hennes namn.

Huvudet mot armarna. Tårarna rann

Ge gärna en like och dela din tanke i kommentarerna.