På tröskeln stod en främling.
Viktor hade varit förälskad i Tindra ända sedan lågstadiet. Han brukade skriva hemliga lappar till henne, försökte locka till sig hennes blick på alla möjliga sätt.
Men Tindra tyckte om Emil, den långe ljushårige killen som spelade volleyboll med henne i skolans lag.
Den klumpige Viktor, som dessutom hade svårt för skolan, fick hon aldrig upp ögonen för.
Så småningom blev Emil ihop med Elin, en tjej från den andra parallellklassen.
Efter gymnasiet försökte Viktor återigen göra intryck på Tindra.
Han friade till och med på studentbalen
Men Tindra svarade hurtigt “Nej!” Hon ville inte ens tänka på honom.
Efter universitetet fick Tindra jobb som ekonom. Hennes chef, en stilig mörkhårig man som var tio år äldre än henne, fascinerade henne.
Hon beundrade hans professionalism, karisma och skarpa intelligens, och känslor föddes mellan dem. Det störde henne inte att han redan var gift och hade en liten son hemma.
Valter Björkman lovade att skilja sig och svor att det var bara Tindra han älskade.
Åren gick och Tindra vande sig vid att fira helger och högtider i ensamhet. Hon väntade och väntade på att hennes älskade skulle skilja sig, så de kunde vara tillsammans.
En dag råkade Tindra se Valter och hans fru på ICA.
Hon var gravid, och Valter höll henne omtänksamt i handen. Sedan tog han deras kassar och tillsammans gick de till bilen.
Med tårarna rinnande såg Tindra på denna idylliska scen.
Nästa dag sa hon upp sig
Nyår närmade sig, och Tindra hade ingen lust att köpa mat, pynta lägenheten eller ens fira.
En kväll kom hon hem och märkte att det var kallt i huset. Värmepannan hade lagt av. Tindra bodde i en gammal villa ute i kanten av staden.
Hon försökte ringa efter någon som kunde fixa pannan, men dagarna före nyår ville alla ha hutlöst mycket kronor, särskilt när de hörde att de var tvungna att köra utanför stan.
Desperat ringde Tindra sin vän Sara. Hennes man jobbade i branschen, kanske han kunde hjälpa till.
Sara lovade att genast ringa sin man.
Två timmar senare hörde Tindra plötsligt dörrklockan.
På tröskeln stod en främling, men när hon granskade honom kände hon igen honom Viktor, från hennes gamla klass.
Hej Tindra, vad har du nu hittat på?
Eh Hur visste du?
Chefen ringde och sa att jag skulle köra ut hit, det är ju svinkallt hos dig. Har du tappat ur vattnet så inte elementen fryser?
Nej jag vet inte hur man gör.
Men du då kan ju hela värmen lägga av. Tur att det inte är minus tjugo ute.
Viktor tappade snabbt ur vattnet, meckade lite med pannan och försvann sedan iväg.
En timme senare kom han tillbaka med reservdelar.
Snart blev det varmt hemma hos Tindra. Viktor tvättade av sig och frågade:
Tindra, din kran droppar och lampan blinkar Kan inte din kille fixa sådant?
Jag har ingen kille, sa Tindra lågt.
Jaha? Söker du fortfarande efter drömprinsen?
Vilken drömprins Jag har ingen alls, erkände hon plötsligt.
Men varför sa du nej till mig då? log Viktor.
Hon svarade inte.
Viktor bytte packning i kranen och skruvade i en ny glödlampa innan han gick hem.
Tindra satt kvar och tänkte på barndomen, tonåren, den runda, smått tafatta pojken som varit så förälskad i henne.
Viktor hade förändrats mycket, vuxit till en lång, smal man med bruna ögon. Men leendet var samma som förr.
Hon hade inte ens hunnit fråga om han var gift.
På nyårsaftons kväll, när klockslagen närmade sig, ringde det plötsligt på dörren.
Tindra gick förvånat och öppnade hon väntade ingen besökare.
Utanför stod Viktor. Han bar ny kostym och i händerna hade han en bukett blommor.
Tindra! Jag frågar en gång till vill du gifta dig med mig eller ska du vänta på prinsen ända till pensionen?
Tindra började gråta och nickade lyckligt.
På andra försöket blev frieriet faktiskt besvaratViktor skrattade till, sträckte ut handen och torkade bort hennes tårar med tummen. Han lutade sig försiktigt fram och kysste henne mjukt på pannan.
Så, vi börjar om, va? frågade han lågmält.
Tindra drog in ett djupt andetag och log, ett äkta leende som kändes ända in i hjärtat. Bakom Viktor syntes fyrverkeriernas blixtrande kulörer över stan, de första smällarna ljöd långt borta.
Hon tog hans hand och drog in honom i den varma hallen medan hon skrattade och grät på samma gång.
I samma stund slog klockan tolv, ljusen tindrade, och utanför virvlade snön. Viktor slöt armarna om henne och viskade:
Gott nytt år, Tindra.
Och för första gången på länge kände hon att något brustet i henne lagades. Just där i hallen, bland blommor och vinterkängor, valde hon Viktor och framtiden öppnade sig som en nyfallen snöäng, skinande och full av löften.
