Hemligheten I en liten svensk bruksort, mer lik en by än en stad, bodde en flicka som hette Lotta. En dag tog hennes mamma, som trodde på allt möjligt övernaturligt, med henne till den lokala spådamen. Spådamen lade ut sina tarotkort och sa: – Lycklig kommer din Lotta bli. Allt kommer att ordna sig för henne. Men någon man ser jag inte vid hennes sida. Lotta var bara tio år, men de mystiska orden fastnade ändå i minnet, även om hon inte förstod riktigt vad de betydde. Åren gick. Lotta växte upp till en ståtlig och vacker kvinna. Bygdens killar blev som galna efter henne, men Lotta valde aldrig någon på riktigt. Hon träffade både den ena och den andra, men ingen blev slutvalet. Hon var duktig i skolan, men efter gymnasiet stannade hon ändå kvar och började jobba på det lokala mejeriet. Det ryktades att hon hade en affär med en chef, men ingen hade någonsin sett dem tillsammans. Kvinnorna i produktionen sa till nya kollegor: – Se upp, Lotta, fastna inte här så du inte märker att livet passerar. Ta dig till stan istället. Med dina förutsättningar skulle du bli omtyckt direkt där. Lotta log bara och svarade aldrig något. Plötsligt gick ryktet över hela bygden: Lotta är med barn! Vem hade lyckats “höja” den första byaskönheten? Alla funderade och gissade, men ingen lyckades lista ut vem som var pappan. Lottas mamma tvekade inte: – Nu har du ställt till det! Skämt ut oss! Klara dig själv nu. Räkna inte med mig. Kunde du göra det, får du ta hand om barnet också. Och dessutom: fundera på var du ska bo, ni är inte välkomna här. Du har en månad på dig. – Okej, mamma, svarade Lotta lugnt, jag drar. Men kalla inte tillbaks mig sen. Två veckor senare hade Lotta köpt ett litet hus med all inredning. Grannarna ansåg att hon haft tur: barnen till tidigare ägaren hade tagit över henne till stan och sålt huset billigt. Var Lotta, gravid, fått ens de små pengarna förblev en hemlighet. Sen började under en rad märkliga saker hända. Huset blev snabbt renoverat och fick nytt staket och en brunn på gården. Folk kom och jobbade, allting var klart på nolltid. Snart kom hemleveranser med hushållsmaskiner och diverse möbler. Lotta gick omkring glad och log mot alla, långt ifrån en förtvivlad och övergiven kvinna. På hösten föddes sonen Anton. Det stod en ny blå barnvagn vid det lilla huset. Lotta återhämtade sig snabbt, och blev bara vackrare och stoltare för varje dag. Alltid proper och välklädd promenerade hon genom bruket, huvudet högt, och såg mer än nöjd ut. Hemma slet hon dock på flitigt: spädbarn, trädgårdsland, vedspisen skulle tändas, handlas skulle det och tvätten med bebisen var oändlig. Men hon klagade aldrig – Lotta var van att arbeta, så hon klarade sig. Grannkvinnorna såg att Lotta var arbetsam och snäll; så de blev vänner. De hjälpte med Anton när hon behövde ärenden, bistod med trädgården och sände ibland sina män för att fixa landet. Men mest fixade Lotta själv. När Anton fyllt två år rusade en granne in till nästa: – Har du sett? – Vad då? – Lotta är med barn igen! – Nej, nu inbillar du dig! – Inte alls, gå och titta! Och åter började byn surra om Lotta. Vem var nu far till barnet? Ingen hade sett henne med någon! Lotta brydde sig inte om skvallret. Livet gick sin gång. Hon byggde bastu på gården, fick gas indraget och ett toppmodernt växthus i plast till trädgården. Inte billigt! – Frågan är – hur har en ensamstående kvinna råd med allt detta? utropade man i byn. Måste vara någon hög chef som är hennes hemliga beundrare. Men Lottas hemlighet förblev olöst. Snart stod exakt samma blå barnvagn på gården – Anton hade fått en lillebror, Simon. Och efter två år till – ännu en bror, Mikael. Tre söner födde Lotta, men aldrig fick någon veta av vem. Vissa skrattade öppet åt henne. Andra, som såg att barnen var välmående och Lotta själv arbetsam och skötsam, beundrade hennes mod. Några pekade finger och använde henne som varnande exempel. Lottas mamma förstod henne inte och skämdes. Inte försökte hon hjälpa eller lära känna barnbarnen heller. Lotta bar ändå sitt huvud högt och brydde sig aldrig om vad andra sa. Tiden gick. En dag rullade en exklusiv bil upp på Lottas gård. Ur klev mejerichefen – Lars Pettersson – med en enorm bukett. Han gick in, och under tiden samlades nyfikna grannar utanför. – Vad händer? Varför kommer Lars Pettersson mitt på blanka dagen till Lotta – och dessutom med blommor? Alla visste att Lars för ett år sedan begravt sin fru, som varit sängbunden länge och han vårdat själv hela vägen till slutet. När Lotta kom ut för att säga hejdå fanns en halva byn utanför. Lars drog henne till sig och kysste henne offentligt, och ropade högt: – Lotta har sagt ja! Hon blir min fru – och vi och våra söner bjuder er alla på bröllop! Total tystnad. Alla stirrade på det lyckliga paret och först nu såg man vem Lottas pojkar var lika… Snart haglade gratulationerna! Efter ett stort, folkligt bröllop flyttade Lotta och barnen in hos Lars och hela bygden hjälpte till. Ett år senare föddes en efterlängtad dotter… Så mycket för att tro på spådomar!

Hemligheten

I ett litet svenskt samhälle, mer likt en by än en stad, bodde en flicka som hette Elin. En dag tog Elins mamma, som trodde på allt mellan himmel och jord, med sig sin dotter till byns kloka gumma.

Den gamla kvinnan lade ut sina tarotkort och sa:
Lycklig, det blir din Elin. Allt kommer gå väl för henne. Men någon man ser jag inte vid hennes sida.

Elin var ungefär tio år då. Hon förstod egentligen inte innebörden av orden, men de mystiska meningarna brände sig fast i hennes minne.

Åren gick. Elin växte upp till en ståtlig och vacker ung kvinna. Killarna i bygden var som tokiga i henne, men hon valde ingen, fastän hon var tillsammans med både den ene och den andre ett tag.

När hon slutade högstadiet sökte hon inte vidare; fastän hon hade bra betyg, blev hon kvar i byn och började arbeta på det lilla mejeriet. Det viskades om en romans med någon av cheferna, men ingen hade sett dem ihop.

Kvinnorna på mejeriet sa till nya flickor:
Du, Elin, fastna inte här för länge. Plötsligt har hela livet rusat förbi. Med dina möjligheter skulle du trivas i stan, där rycker de tag i dig direkt.

Elin log bara och svarade aldrig.

Plötsligt skakades samhället av ett rykte: Elin är gravid! Spekulationerna drog igång på allvar. Vem kunde ha gjort byns vackraste kvinna med barn? De gissade och pratade, men ingen fick veta vem pappan var.

Elins mamma var inte sen med att skälla:
Där ser du nu! Har du gjort bort dig, får du stå ditt kast. Räkna inte med mig! Lyckas du skapa ett barn, får du också ta hand om det. Ett råd till: fundera på var du ska bo. Ni är inte välkomna hemma hos mig längre. En månad får du.

Okej, mamma, svarade Elin lugnt. Jag flyttar. Men be mig inte komma tillbaka sen.

Två veckor senare köpte Elin ett litet rött trähus, med allt som behövdes i ett hem. Det viskades att ungarna till den gamla damen tagit med sig sin mamma till stan, och sålt huset billigt. Men hur Elin som gravid lyckades skrapa ihop ens de pengarna, var det ingen som visste.

Sen började underligheterna. På nolltid var stugan renoverad, målades om i falurött och fick nytt plank. Ett nytt brunn grävdes på tomten. Män i arbetskläder syntes komma och gå. Snart sågs hemleveranser av köksmaskiner och möbler rulla upp. Och Elin såg aldrig så lycklig ut log och hälsade på alla som om hon hade livet framför sig.

På hösten födde hon en pojke, Anton. En blå barnvagn stod snart på gården. Elin piggnade till snabbt efter förlossningen, blev om möjligt ännu vackrare, alltid proper klädd och såg ut som hon ägde världen när hon gick genom byn.

Hemma arbetade hon flitigt: det var spädbarn att ta hand om, en liten täppa att sköta, veden skulle in, spisen tändas, mat handlas och blöjor tvättas. Elin klagade aldrig. Arbete hade hon aldrig varit rädd för.

Grannkvinnorna, som insåg att Elin både var en bra människa och arbetsam, blev med tiden hennes vänner. Ibland passade de lilla Anton så hon kunde uträtta ärenden. Kunde de hjälpa till med landen, gjorde de det gärna. Men för det mesta klarade hon sig själv.

Anton var drygt två år när en granntant ivrigt slet tag i sin väninna:
Har du sett eller? Elin är gravid igen!
Nej, det kan inte stämma!
Kom och titta själv!

Ryktet tog åter fart. Vem var pappan denna gång? De grubblade och spekulerade men ingen hade sett henne med någon man. Elin låtsades inte om skvallret. I stället byggdes en liten bastu på hennes tomt. Gasledningen drogs om till hennes stuga, trots att det egentligen inte var möjligt. Ett nytt växthus i plast sattes upp.

Varifrån får en ensam kvinna i byn de där pengarna? mumlade folk: Någon hög chef måste väl ha ett gott öga till Elin. Fast sanningen kom aldrig fram.

Samma blå barnvagn rullade senare ut på gården igen. Sedan fick Anton en lillebror, Simon. Och två år därpå föddes den minsta, Mattias.

Tre söner fick Elin och ingen visste från vem.

Några förlöjligade henne öppet, kallade henne galen. Andra, som såg att barnen var friska och välmående, och Elin själv aldrig drack men arbetade varje dag, beundrade hennes mod. Vissa pekade finger och använde Elin som avskräckande exempel till sina egna döttrar.

Elins mamma förstod henne inte, skämdes. Hon försökte aldrig lära känna sina barnbarn.

Men Elin sträckte alltid på sig, gick med huvudet högt och brydde sig inte om någon annan.

Åren gick. En dag stannade en blank, snygg bil framför Elins hus. Mejerdirektören, Lars Pettersson, klev ur med en rejäl bukett blommor. Han gick in till Elin, och inom kort samlades hela byn runt huset av nyfikenhet.

Folk visste att Lars Pettersson begravt sin fru året innan. Hon hade varit svårt sjuk i flera år, och han hade vårdat henne själv, tagit in daghjälp ibland men aldrig lämnat henne.

När Elin kom ut med gästen, var det så mycket folk att hon blev generad. Lars Pettersson drog henne intill sig och kysste henne öppet för alla. Sedan höjde han rösten:
Elin har sagt ja! Hon blir min fru. Vi och pojkarna bjuder hela byn till bröllop.

Då blev det dödstyst. Folk stirrade på det lyckliga paret, och först nu insåg alla varför pojkarna såg ut som de gjorde …

Så började gratulationerna hagla från alla håll

Efter ett härligt, folkrikt bröllop flyttade Elin och pojkarna till Lars Petterssons stora hus. Hela byn hjälpte till med flytten.

Och drygt ett år senare föddes en efterlängtad dotter till familjen

Så mycket var den spådomen värd.