Jag gick i pension, och en förlamande känsla av ensamhet kröp på mig. Först på ålderns höst började jag inse att jag inte riktigt levt mitt liv på ett lyckligt sätt.
Många kvinnor tror att ensamhet är bland det värsta som finns. Man säger ofta att riktig lycka är att ha en stor familj, många bekymmer och ett evigt ståhej hemma. Själv har jag aldrig kunnat hålla med om det. Jag har levt hela mitt liv för mig själv, och ingen har någonsin krävt något av mig. Inga åtaganden, inga skyldigheter.
När jag var klar med mina studier vid Stockholms universitet fick jag anställning på en välrenommerad resebyrå med internationell inriktning. Samtidigt arbetade jag som modell för ett välkänt svenskt klädföretag. Jag lyckades tjäna ganska mycket pengar och levde gott. Mina väninnor var också framgångsrika, självständiga och ekonomiskt oberoende.
Jag ansåg mig vara privilegierad; jag hade rest över hela världen, haft relationer med trevliga män, men så fort jag tröttnade på någon så avslutade jag förhållandet. Jag har faktiskt aldrig haft någon längtan efter barn. Skulle jag verkligen behöva offra min tid och frihet för att bli en av de där mammorna som oroar sig för minsta lilla skråma på sitt barn? Tanken på ansvar skrämde mig.
Tiden sprang ifrån mig. Och nu sitter jag här, som pensionär i Göteborg, och känner mig ofantligt ensam. Jag blev aldrig gift, fick aldrig några barn. Idag ångrar jag djupt att jag inte ens försökte skaffa barn. Först ville jag inte; sen saknades lust, och tiden räckte inte till och plötsligt var det för sent att ändra sig. Jag tvivlade alltid på om moderskap verkligen innebar lycka.
Numera ser jag på min syster Barbro, som har två barn och redan tre barnbarn. Jag var ofta arrogant när hon försökte ge mig råd, och jag lyssnade aldrig på någon annan än mig själv. Nu längtar jag efter att skapa en bättre relation med min släkt och att få vara delaktig i mina syskonbarns liv. Kanske kan jag till och med möta någon annan någon man, lika ensam som jag och bygga något tillsammans. Kanske är det ännu inte för sent. Om jag har lärt mig något, så är det att lycka kan finnas där man minst anar, och ibland behöver man öppna sitt hjärta för andra för att hitta hem.
