Svek av de egna barnen Dasha såg återigen beundrande på sin bror och syster. Så vackra de var! Långa, svarthåriga, blåögda. De fick ännu ett pris. Vunnit ännu en tävling. Hon reste sig för att hinna först. Hennes högra ben släpade, men hon skyndade sig ditåt. Hon hade stickat två kaniner åt sin bror och syster. En i kjol och en i rutiga byxor. Dem ville hon ge bort. Otymplig, mycket rund, med tunt hår som knappt var uppsatt, och ett aningslöst leende på läpparna. Kristina och Marcus låtsades som om de inte såg henne. Hon kämpade sig fram mot dem med all sin kraft. – Släpp fram mig, snälla! Det är ju mina syskon! Släpp förbi! – sa Dasha glatt. – Krisse, det är nån fet tjej som skriker att hon är er syster. Kan det stämma? – frågade Kristinas vän Lisa, en blondin. Kristina vände sig om och såg Dasha. – Fet idiot! Kom hit ramlande. Morsan måste ha sagt till henne. Pinsamt! – tänkte hon för sig själv. Men sa högt: – Nej, självklart inte. Jag har bara en bror. Marcus. – Tänkte väl det. Vill väl bara hänga med er coola. Ger er ändå nån leksak, – fnissade Lisa. – Kanske vår lokala stalker. Ta leksakerna av henne, Lisa. Kom sen. Jag och Marcus går! – Kristina skickade en slängkyss och tog brodern i handen, trängde sig genom folkmassan. Lisa tog emot kaninerna från Dasha och lovade att lämna dem vidare. – Bra! Jag väntar er hemma! Ska baka bullar! – sade flickan och haltade iväg. – Här, hennes leksaker. Hon sa att hon väntar er hemma. Ska baka bullar. Hon ser ut som en bulle själv. Krisse, hon är väl inte er släkt, va? Varför kommer hon till er? – fortsatte Lisa. – Nej! Jag vet inte vem det är! Många söker sig till oss för berömmelsens skull. Kom, nu går vi! – sa Kristina och kastade kaninerna i soptunnan, drog med sig Lisa och Marcus till prisutdelningen. Hon ljög för vännen. Dasha var verkligen hennes syster. Halvsyskon. Kristinas och Marcus mamma, Inessa Johansson, tog hem henne när en avlägsen släkting dog. Hela familjen reste hem från landet… Kvar blev bara lilla Dasha, handikappad. Egentligen var Inessa Johansson en väldigt avlägsen släkting – inte ens i närheten av närmaste släkt. Hade annat efternamn. Närare släktingar vägrade ta emot flickan. Men hon tog sig an Dasha, trots hysteriska protester från man och barn. Kristina och Marcus var bortskämda, föräldrarna sa aldrig nej. – Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar, dum. Man skäms att ens gå bredvid henne! – Dotter, son. Stackars flickan, helt ensam. Man tar ju både hundar och katter hem, här är det ett barn, en människa. Vi har ju plats! – försökte Inessa. De gav motvilligt med sig – hennes lön höll familjen uppe, hon var butikschef. Pappan, Lennart, lät mest saker gå och hade konstant otrohetsaffärer bakom rygg. Om Inessa visste, höll hon tyst – Lennart var stiligt vacker, precis som barnen. Dasha växte upp. Liten, knubbig, med gropkind, godhjärtad. Men fick alltid leka ensam. Syskonen tog henne aldrig med. Ofta fick hon skulden för saker de gjort. Men Dasha protesterade aldrig. Hon visste alltid sanningen, men ville skydda sina vackra syskon från skäll. Mamman, Inessa Johansson, skällde aldrig på Dasha. Men pappan tappade ofta humöret. – Varför tog du hit det här hemska barnet? Pinsamt inför gäster! Hon kan inte ens gå, ser ut som en liten elefant. Barnen våra är så fina, varför vill du ha henne här? Dasha lyssnade genom dörren, såg sig i spegeln. Hon ville så gärna vara lika vacker som Marcus och Kristina. Syskonen fick henne till en annan skola. Hotade mamman att de annars skulle smita från lektioner och strunta i betygen. Inessa tvingades gå med på det. Hon såg hur det bräckliga band hon försökte knyta, nästan gick sönder… Men kunde inget göra. Tiden gick. Marcus och Kristina flyttade för att studera. Dasha bad att få stanna hemma. – Du kan läsa vad du vill, jag betalar! Vill du bli designer? Tolk? Vad som helst, bara säg, lilla Dasha! – Inessa höll henne hårt. Dasha strök sig mot hennes kind, kramade henne. Med Dasha fanns det alltid värme, till skillnad från de egna barnen som bara pliktskyldigt kramades ibland. Hon mötte alltid sin mamma när hon kom från jobbet, även sena kvällar stod Dasha ute, eller satt på puffen i hallen. Maken och barnen brydde sig inte, gick inte ens ut och sa hej. Inessa försökte säga åt dem – då ropade Kristina: – Men mamma, vi har ju fullt upp! Den där idiot väntar på dig för att hon har inget liv! Dasha mötte mammas blick med klara ögon: – Mamma, får jag bli veterinär? Ta hand om djuren, hundar, katter, hamstrar, grisar. Vi har ju utbildningen här… Hennes val var logiskt, Dasha tog alltid hem djur – katter, hundar, tog hand om dem medan Kristina önskade sig en rasren hund. Inessa höll på Dasha. Så gick åren. Inessa blev snart tvungen att sluta jobba för hälsan. Pappan stack till en väninnas frisersalong när pengarna höll på att ta slut. Barnen kom mest för att fråga om pengar. Sparade slantar fanns. Men bredvid Inessa stannade bara Dasha. Haltande, lagade hon godsaker till mamman, masserade, bryggde te på örter. De drack te under äppelträden på kvällarna – Dasha var lyckligast i världen då. Kristina och Marcus skaffade egna familjer. Mamman hjälpte dem båda med boende. Sen kom hårda tider. Sonen dök upp mitt i natten, gråtande – hade stora lån. – Vad gör vi? Jag har inget, din pappa har inget – ska vi sälja allt? – Om du inte hjälper är du inte längre min mamma, – sade Marcus rått. Hans förslag: sälj huset, så räcker det till skulden. – Men… var ska vi bo? Jag och Dasha? – Vad Dasha gör bryr jag mig inte om. Hon får klara sig själv. Du bor med mig och min fru! – lovade Marcus glatt. Men Inessa satte som villkor – Dasha flyttar med. Marcus gick motvilligt med – men Dasha viskade till mamman: – Mamma, du kan bo hos Marcus. Jag har någon, jag flyttar hem till honom, vi träffas… – Vem då? Ska jag få träffa honom? – Sen. Oroa dig inte, mamma! – kramade Dasha. Marcus lättad – slapp be Krsitina om hjälp att bli av med Dasha han absolut inte ville bo med. Men det var en lögn. Dasha förstod att hon inte var välkommen där, och att det skulle göra mamman ledsen och sjuk. Hon hyrde ett eget rum hos en ensam gammal man, farfar Prokor, som blev så glad när han insåg att Dasha var veterinär att han vägrade ta hyra. Dasha trivdes, jobb, bostad, människors och djurs respekt och tacksamhet. Alla älskade henne. Hemma fanns alltid godis till hennes patienter – katter, hundar, grisar… – Såja, lilla vän. Här får du lite gottis från Dasha, ring om det är något! Människor tackade henne, det hände att någon sa: – Guldvärt barn du är, Dasha! Men Dasha längtade efter sin mamma. Hon ringde ofta men mamman ville inte prata, och till sist var det Marcus som svarade surt och sa att mamman vilar. – Jag har inte sett henne på ett halvår, – suckade Dasha till farfar Prokor. – Åk dit! Ta med mig, bilen funkar än, – erbjöd sig farfar. Dasha blev glad. De åkte. Lång väntan innan dörren öppnades av en blond kvinna i morgonrock – Marcus fru Lera. – Vem är ni? Vi köper inget. – Är du Lera, Marcus fru? – Ja, varför? Och vem är du? – Jag är Dasha, hans syster! – Jaså? Vad vill du? Jag har bråttom. – Jag vill bara se mamma. Det där är farfar Prokor. Var är mamma? – Hon? Marcus körde henne till ett äldreboende. Hon är ju sjuk, ingen kan ta hand om henne. Här kan hon inte bo, jag har annat för mig. Vart? Jag vet inte, här är adressen. Och kom aldrig hit igen! Dasha var förkrossad och skyndade sig bort. – Vad är detta? Varför sa ingen nåt? Men jag har ju inget eget hem, det är kanske därför… Men jag hade säkert kunnat ordna nåt, – snyftade Dasha. – Vi skulle så klart tagit din mamma hem till oss! Hon hade fått eget rum! – var farfar Prokor upprörd. De åkte genast till servicehemmet. Den lilla magra tanten med insjunkna ögon var en gång Dasha mamma – hög, rund, energisk. Men nu så svag… – Mamma! Det är jag, Dasha! Förlåt att jag inte kommit. Jag tar dig härifrån! Vi åker hem till farfar, han har höns och getter. Du ska få ägg och mjölk och bli frisk. Jag älskar dig, mamma! De fick ta hem henne. På papper var Dasha dottern, och farfar Prokor hotade ringa gamla armékompisar om de inte släppte mamman. Marcus hade annars ordnat vårdhem för gott… Inessa Johansson kunde resa sig på tionde dagen. Blickade ut genom fönstret, där en gris spatserade och det doftade gräs, mjölk och nygräddade bullar som Dasha bakade. Hon kom in, haltande, tog mamman i famnen och bad om förlåtelse för att det dröjt. – Nu blir allt bra igen, min lilla Dasha, viskade Inessa. – Ska vi ta te nu då, flickor? – ropade farfar Prokor, och tillsammans gick de in i köket. Mot ett nytt liv…

Förräderi av egna barn

Stina betraktar återigen sin bror och syster med beundran. Vad vackra de är! Långa, mörkhåriga med klarblå ögon. De får ännu en gång ta emot pris på scenen.
De har vunnit ännu en idrottstävling. Stina reser sig snabbt för att hinna fram först. Haltande på högerbenet skyndar hon iväg. Hon har virkat två små harar till sina syskon. En i kjol och en i rutiga byxor. Dessa vill hon ge bort, som gåva. Hon är klumpig, lite överviktig med tunna, blonda hårtestar samlade i en sned tofs, och på läpparna vilar ett okomplicerat leende.

Sofia och Mattias låtsas som om de inte ser sin syster tränga sig fram. Hon kämpar sig genom folkmassan.
Ursäkta, snälla! Det är min bror och syster! Släpp förbi! säger Stina glatt.
Sofia, det står någon tjock tjej där och ropar att hon är din syster. Stämmer det här? frågar väninnan Elin, ljust hår och kaxig blick.

Sofia slänger en blick tillbaka och ser Stina.
Vilken pinsamhet! Dumma feta unge! Hon måste ha kommit på mammas befallning, tänker Sofia.
Högt svarar hon:
Nej, självklart inte. Jag har bara en bror. Mattias.
Tänkte väl det. Hon vill väl bara vara med i ert sällskap. Stackars tjej! Hon viftar dessutom med några fula leksaker, skrattar Elin.
Säkert någon lokal beundrare. Ta leksakerna, Elin så springer du ikapp oss sen. Mattias och jag går nu! säger Sofia, blåser en slängkyss mot väninnan och drar med sig Mattias ur vimlet.

Elin tar emot hararna från Stina och lovar lämna över dem.
Bra! Jag bakar bullar tills ni kommer hem! säger Stina och haltar iväg.

Här, överlämnar dina gosedjur. Hon sa att hon skulle baka bullar till er hemma. Själv ser hon ut som en vetebulle Sofia, är det verkligen inte någon släkt till er? Varför vill hon vara med er? Elin är skeptisk.
Nej. Jag känner henne inte. Många vill vara nära oss när det går bra, säger Sofia, slänger hararna i en soptunna och skyndar vidare med Mattias till prisutdelningen.

Men hon ljuger för sin vän. Stina är hennes halvsyster. När Sofias och Mattias mamma, Ingrid Karlsson, tog hem Stina, var det för att en avlägsen släkting omkommit i en olycka under en familjesemester bara lilla Stina överlevde, svårt skadad.

Ingrid var egentligen bara en släkting på långt håll deras efternamn skilde sig. Närmare släkt tvekade, tackade nej. Men Ingrid tog ändå hem flickan, trots maken och barnens protester. När de fick veta att de skulle få en till syster, skrek Sofia och Mattias högt:
Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar, lite dum. Vi vill inte ens gå bredvid henne!
Barn, snälla. Flickan är helt ensam. Folk tar hem katter och hundar, då kan vi väl hjälpa en liten människa? Vi har ändå gott om plats! försökte Ingrid.

Motvilligt gick barnen med på det. Ingrid var butikschef, familjens inkomst hängde främst på henne. Pappan, Lennart, jobbade som hennes assistent och la mest tid på flirtar bakom ryggen på sin fru. Kanske visste Ingrid, men teg Lennart var vacker som en filmstjärna, barnen hade fått hans utseende.

Stina växte upp. Liten, rund, alltid glad och vänlig. Med sitt nästan genomskinliga blå ögon, blonda hår. Sofia skrattade ofta åt henne:
Hon har mjölkblå vattenögon! Tjockis!

Stina var som en vetebulle mjuk och snäll, med smilgrop på kinden. Väldigt omtänksam. Men oftast fick hon leka ensam. Syskonen lät henne aldrig vara med. Hon fick skulden när något gick fel; som när Mattias slog sönder en vas eller Sofia strimlade mammas nya tröja på spikarna. Allt blev Stinas fel.
Hon sa inte emot. Böjde huvudet, bad om ursäkt. Hon visste vem som gjort vad, men ville skona syskonen från mammas ilska. För de var ju så vackra!

Men även Ingrid, “Stinas” nya mamma, tuktade henne sällan. Det gjorde däremot pappan.
Varför tog du hem det där skrämselet? Det är pinsamt för gästerna! Hon kan knappt gå, väger som en elefant. Våra barn är så fina, varför släpar du in det där? Andra var smartare än dig, de sa nej. Vem ska ta henne när hon blir vuxen? Ingen vill ha det där lilla monstret! ropade Lennart.

Stina lyssnade från sitt rum, såg sig i spegeln och önskade hon var lika vacker som Sofia och Mattias.

Hon började sen i en annan skola. Tvillingarna hotade att de annars skulle skolka och få sämre betyg. Ingrid insåg att relationen mellan hennes egna barn och Stina höll på att brista helt, men stod maktlös.

Tiden gick. Mattias och Sofia flyttade till Uppsala och Lund för att plugga. Stina bad att få stanna nära hemmet.
Men lilla vän, du kan plugga vad du vill, jag betalar gärna! Vill du bli designer, eller tolk kanske? Vad som helst, Stina! frågar Ingrid och omfamnar henne.
Stina trycker sig mot moderns kind som en kattunge. Och Ingrid fylls av värme något hennes biologiska barn sällan ger.

När Ingrid kommer hem, ofta sent, står Stina alltid på gården och väntar, eller sitter tyst i hallen. Mannen och de andra barnen är upptagna med sitt, ibland orkar de inte ens säga hej.
Mamma, vi har faktiskt saker att göra! Den där dumma väntar ju bara som en hund för att hon inget annat har att drömma om, skrek Sofia en gång.
Stina såg mamman med genomskinliga ögon och viskade:
Får jag rädda djur? Hundar, katter, marsvin, grisar… Jag vill bli veterinär.

Det var logiskt. Stina bar alltid hem övergivna kattungar och valpar, vårdade så många hon kunde. Till slut hade de en stor, lurvig blandrashund. Sofia ville ha en renrasig, men Ingrid höll på Stinas sida.

Så rullade livet på. Ingrids hälsa dalade, hon tvingades bli hemmafru. När pengarna började sina, drog Lennart snabbt vidare till Ingrids väninna, frisörskan, som haft ögonen på honom.

Barnen besökte ibland, oftast för att be om pengar. Stina blev kvar hemma, lagade god mat och tog hand om mamman varje dag. Om kvällarna satt de under äppelträdet och drack te tillsammans bara de två.

Sofia och Mattias bildade egna familjer. Ingrid hjälpte båda köpa egna bostadsrätter. Men så en natt ringde Mattias på dörren, gråtfärdig.
Mamma, jag är skyldig jättemycket pengar. Måste betala nu! Finns det inget kvar?
Var ska jag få så mycket? Och pappa? Nej, han har inget. Älskling, även om jag ger allt så räcker det inte, snyftade Ingrid.
Då har du ingen son längre, sa Mattias kallt.
Vad menar du? grät Ingrid och kramade honom.
Mattias föreslår att sälja huset. Då kommer de få ihop tillräckligt.
Men vart ska jag och Stina ta vägen? undrar mamman chockad.
Hon får väl klara sig. Vi har stöttat henne hela livet. Du kan bo hos oss! Min fru Linda kommer bli glad, svarar han torrt.

Linda, Mattias fru, skulle knappast vara nöjd, misstänker Ingrid. Men hon går ändå med på det, vill hjälpa sin son. Med enda kravet: Stina följer med. Mattias måste gå med på det.

Senare, samma kväll, drar Stina sin mamma åt sidan:
Mamma, flytta själv. Jag har redan någonstans att ta vägen. Jag är tillsammans med en person som vill att jag bor med honom. Oroa dig inte, jag klarar mig!

Vem? Jag vill ju träffa honom! ler Ingrid.
Det blir en dag, mamma, svarar Stina och ger henne en varm kram.

Mattias pustar ut, slipper nu oroa sig för att bli av med Stina han har alltid velat slippa henne i sitt nya liv.
Men det är en lögn. Stina har ingen. Hon ville bara inte oroa sin mamma, förstod att hon inte var önskad i syskonens liv. Hon hyr ett litet rum av en gammal pensionär, farbror Per, som har ett hus med höns, getter och grisar.

Per blir överlycklig att ha en veterinär i huset och tänker inte ta emot hyra, men Stina insisterar. Han smusslar ändå ofta tillbaka pengar i hennes väska.

Det går bra för Stina. Hon har boende, jobb, människor respekterar henne. Djuren älskar henne och är aldrig rädda. Efter varje behandling ger Stina små godsaker för egna pengar:
Såja, Bamse, duktig pojke. Det här har Stina köpt till dig! Ring när som helst om det är något. Alltid redo!

Min Barbro har aldrig blivit så väl omhändertagen som av dig, utbrister Anna-Lisa, ägare av en vacker katt.
Stina blommar. Men hjärtat oroar sig för mamma. Hon ringer ofta, men oftast svarar Mattias bryskt att mamman vilar.
Redan ett halvår sedan vi sågs, suckar Stina en kväll till Per.

Åk och hälsa på! Jag kan köra, har ju gammbilen kvar! säger Per.
Stina blir glad. Hon har Mattias adress. De åker iväg, knackar, men ingen öppnar. Till slut öppnar en lång blondin i kort morgonrock:
Ja? Vi vill inte köpa något!
Är du Linda? Mattias fru? frågar Stina.
Ja och du?
Jag är Stina. Hans syster.
Och vad vill du?
Jag vill bara träffa mamma. Jag har Per här med mig. Vi stannar inte länge.
Hon är inte här längre. Mattias skjutsade henne till ett hem, hon klarade inte sig själv. Har själv aldrig varit där. Vänta, jag ringer Mattias… Okej, får adressen här. Kom inte hit mer, säger Linda och viftar bort dem.

Stina greppar lappen och nästan springer därifrån.
Kunde de inte ha sagt något? Hur skulle jag kunna hjälpa annars? viskar Stina.
De där borde berättat direkt! Vi har plats för din mamma hemma hos oss, muttrar Per.
De åker till hemmet. Stina slås av den magra, livlösa damen i sängen är det verkligen hennes mamma? Hon, som alltid var fartfylld, positiv, storväxt. Nu ligger hon bara och stirrar i taket.
Mamma! Det är jag, Stina! Förlåt att jag inte kommit. Nu tar jag hem dig till Per han har höns, du får ägg till frukost varje dag! Och getmjölk, du ska se, snart mår du bra igen. Jag älskar dig, mamma! gråter Stina och håller Ingrids hand.

De lyckas ta hem henne ändå, för på papper var Stina dotter. Och Per, som alltid pratar högljutt om forna tider, hotar ringa sin vän generalen om mamman inte får följa med Mattias hade nämligen försökt se till att hon blev kvar för gott.

På tionde dagen reser Ingrid sig och går till fönstret. Ute i trädgården spatserar grisen Greta omkring, tuppen gal och doften av nybakat fyller rummet.
Stina kommer in, haltar, ser på sin mamma som fortfarande gråter. Stina kliver klumpigt fram, kramar henne, ber om ursäkt för att det dröjt så länge, för att de måste bo hos Per och inte hos Mattias och Sofia.

Men Ingrid håller bara om sitt barn. Ser igen den lilla, runda, gulliga flickan framför sig inte släkt hennes kött och blod, men älskvärd och trofast. Den enda som fanns kvar när de vackra och framgångsrika barnen inte längre ville veta av henne.

Det gör inget, Stina. Nu blir allt bra, viskar Ingrid.
Brudar! Ska vi ta en fika nu? hojtar Per.
Och skrattandes, hand i hand, går de tre in i köket mot ett nytt liv.