Ett kaotiskt garderobskaos, högar av ostrukna kläder, sur soppa i kylskåpet – detta är vårt hem. Jag försökte försiktigt ta upp frågorna med min fru, men fick oväntat även höra anklagelser. Jag blev förälskad i Maria vid första ögonkastet. Det gick helt enkelt inte att motstå hennes skönhet och charm. Jag tyckte att jag hade en sådan otrolig tur att få vara tillsammans med en så smart, attraktiv och ordningsam tjej, så jag friade utan att tveka. Vi bestämde oss snabbt för att flytta ihop, och Maria berättade direkt att hon inte tycker om hushållsarbete. Hon ville hellre satsa på karriären och dela hushållssysslorna rättvist. Det lät rimligt och jag gick med på det – jag tyckte det var ett rättvist avtal, men jag visste inte vad framtiden skulle föra med sig. Vi delade upp arbetet hemma och Maria försäkrade mig om att hon kunde klara både jobbet och hemmet utan problem. Jag litade på henne och höll inte fast vid min egen åsikt. Efter ett halvår märkte jag att allt inte blev som vi hade tänkt oss. Marias karriär tog inte den riktning hon hoppats på. Hon jobbade deltid på ett okänt företag med osäker lön och oregelbundna tider, samtidigt som hon lade pengarna på egna nöjen. Själv slet jag från morgon till kväll, men Maria höll fast vid vår uppdelning och blundade för sina egna ansvar ibland. I början gjorde hon sin del plikttroget, men så småningom minskade engagemanget. Hemmet blev allt rörigare, med högar av ostrukna kläder överallt. Till min förvåning fick jag skulden – hon menade att jag borde hjälpa till mer. Jag blev djupt sårad. Det var outhärdligt svårt att balansera mellan mycket jobb och ansvaret för hela hemmet. Från början hade vi ju kommit överens om att hjälpas åt. Jag hoppades att allt skulle bli bättre efter att vårt barn föddes – att Maria skulle ta hand om hem och barn under föräldraledigheten. Tyvärr blev det bara värre. Ibland tänker jag att det vore enklare utan min fru. Dessutom har vardagsgrälen blivit en del av vårt liv. Trots att jag försöker förstå min frus perspektiv och sätta mig in i hennes situation kan jag inte släppa känslan av att mina behov blir ignorerade. Jag jobbar på kontor och hemma, jonglerar mängder av ansvar, och tar även hand om hushållet. Det enda jag vill är att få vila ibland. Jag försöker förstå vad Maria gör om dagarna när hon är föräldraledig, vad som hindrar henne från att laga middag eller städa rummet. Vår bebis är bara två månader och sover mest. Tror att jag själv skulle hinna hushållssysslor då. Jag oroar mig över hur vi ska klara oss om vi får fler barn. Jag tror på jämlikhet och ömsesidigt stöd, men Maria verkar ha svårt att ta till sig det. Jag vill inte förstöra vår familj – jag älskar vårt barn otroligt mycket. Ändå känner jag att jag är på gränsen till vad jag klarar av. Jag vet inte hur jag ska gå vidare med allt det här. Vems sida står du på i vår berättelse?

Ett kaotiskt klädskåp, högar med ostrukna kläder, sur soppa i kylskåpet det här är vårt hem just nu. Jag försöker närma mig min fru med frågor om detta på ett varsamt sätt, men ändå får jag till slut mest bara anklagelser tillbaka.

Jag blev förälskad i Linnéa första gången jag såg henne. Det gick inte att motstå hennes skönhet och charm. Jag kände mig otroligt tursam som fick vara med en så smart, attraktiv och ordningsam tjej. Det kändes självklart att fria till henne.

När vi bestämde oss för att flytta ihop berättade Linnéa direkt att hon inte var intresserad av hushållsarbete. Hon ville satsa på sin karriär och föreslog en jämn fördelning av sysslorna hemma. För mig lät det helt rimligt, så jag accepterade det utan att tveka. Det kändes rättvist just då, men jag anade inte vad framtiden skulle bära med sig.

Vi delade upp sysslorna och Linnéa var tydlig med att hon skulle klara av både jobbet och hushållet galant. Jag litade på hennes omdöme och såg ingen anledning att säga emot.

Efter ett halvår märker jag dock att saker och ting inte går som tänkt. Linnéas professionella liv har inte blivit som hon hoppats. Hon jobbar deltid på ett okänt företag, har oregelbunden lön och osäkra arbetstider. Dessutom spenderar hon sina pengar mest på sådant hon själv vill ha. Själv jobbar jag hårt från tidig morgon till sen kväll. Samtidigt minns Linnéa väldigt väl vår hushållsuppdelning och blundar ibland för sina egna sysslor.

I början tog hon ansvar, men med tiden har entusiasmen svalnat. Vårt hem blir bara stökigare ostrukna kläder överallt. Till min förvåning lägger hon ansvaret på mig och menar att jag borde hjälpa mer till. Det gör mig riktigt ledsen. Det är fruktansvärt svårt att balansera allt jobb och samtidigt ta hand om hela hushållet. Vi var ju överens från början att vi skulle hjälpas åt lika.

Jag hoppades att det skulle ordna sig när vi fick barn, och tänkte att Linnéa skulle vilja ta hand om hemmet när hon är föräldraledig. Men istället har situationen blivit ännu svårare. Ibland tror jag att allt vore enklare utan henne. Bråken mellan oss har också blivit vardag.

Jag försöker verkligen förstå min frus perspektiv och sätta mig in i hennes situation, men jag kan inte skaka av mig känslan av att mina behov ignoreras. Jag sliter både på jobbet och hemma, försöker hålla koll på det mesta och sköta hushållet på samma gång. Allt jag önskar är tid för mig själv att vila.

Jag undrar vad Linnéa egentligen gör om dagarna när hon är hemma föräldraledig varför kan hon inte laga middag eller städa lite? Vår lilla dotter är bara två månader och sover nästan hela dagarna. Jag tänker att jag själv skulle kunna hinna fixa något hemma under den tiden. Jag kan inte låta bli att oroa mig över hur vi ska klara oss om vi får fler barn i framtiden. Jag tror på jämställdhet och samarbete, men det känns som att Linnéa har svårt att ta till sig det.

Jag vill inte att vår familj ska krascha, för jag älskar verkligen vårt barn. Men innerst inne känner jag att jag håller på att förlora tålamodet. Jag vet inte hur länge jag orkar leva såhär. Vilken sida hade du ställt dig på?