7 juni
Erik, är du långt borta?
Snart hemma. Är på väg nu, bara några minuter kvar.
Bra, skynda dig! Vi måste prata.
Har det hänt något? Erik blev genast orolig.
Inte riktigt än, men vi behöver prata, svarade Lena, lite stressad men utan katastrofkänsla.
Femton minuter senare låste familjefadern Erik upp dörren till lägenheten på Södermalm.
Vad är det som hänt här? frågade han försiktigt när han mötte sin fru i hallen.
Ta det lugnt, gå och tvätta händerna och byt om. Du behöver inte rädda världen direkt, hon gav honom en snabb puss på kinden och puttade honom mot badrummet.
Strax därpå, när han bytt om och var klar, följde Lena honom till tonårsdotterns rum. Freja satt där på sin säng, hopkurad, rödgråten och sur.
Vad har hänt nu då? försökte Erik uppträda lugnt.
Fråga din dotter, fräste Lena. Kom igen, Freja. Du får berätta för pappa det du tänkt dig!
Freja blåste ut lite till och tittade ut genom fönstret, med ryggen mot dem. Hon tänkte minsann inte säga något.
Hörrni nu, tjejer. Antingen får ni lugnt och sansat berätta vad det gäller, annars får ni lösa det själva. Jag behöver vila efter jobbet, muttrade Erik nu, slog handen lätt i skrivbordet.
Någon ska visst redan gifta sig här, sa Lena sarkastiskt. Idag, på direkten helst!
Va? På riktigt? Med vem då, om man får fråga? Erik blev förvånad.
Freja teg som muren, så Lena fick tala igen:
Jonathan Andersson, killen med glasögon och rätt mycket tonårsfinnar, som varit här ganska ofta på sistone.
Jaha, Andersson alltså Okej, dottern?
Freja sade fortfarande inget.
Nu räcker det, Freja. Det här är inget förhör där du leker tyst soldat. Ska jag hoppa på huvudet för att få reda på något? Nu lät Erik allvarlig på riktigt.
Jag och Jonathan älskar varandra! utbrast Freja plötsligt. Han är bäst, och vi ska gifta oss!
Jaha, nu klarnar det i alla fall, suckade Erik. Går ni i samma klass?
Ja, första året på universitetet.
Just det barn Erik suckade igen, aningen uppgivet denna gång.
Vi är inte barn! utbrast Freja. Vi är redan myndiga, båda två, vi fyller snart nitton!
Då är ni vuxna antar jag, om man frågar er. Då får vi prata som vuxna också.
Jag vill inte prata! Nu kommer ni bara att börja med det där ni är för unga, vänta, bygg ert liv, lär känna era känslor och så vidare. Ni vuxna förstår inte, vi älskar verkligen varandra. Och ni försöker bara döda kärleken!
Jag tänker inte döda någon kärlek, suckade Erik tungt. Jag vill bara att vi ska förstå varandra. Ni älskar alltså varandra Bra. Och ni vill gifta er, båda två?
Han vill också! Du måste inte förminska honom hela tiden!
Okej, ni vill alltså det. Men var hade ni tänkt bo, och hur ska ni klara ekonomin? Tänkt något på det?
Det spelar ingen roll! Vi har kärlek, resten ordnar sig! Freja glödde av iver.
Freja, hur gammal är du egentligen? Jag börjar undra om du hoppat bak i första klass. Hur mycket ni än älskar varandra, så måste man bo någonstans, äta varje dag Och gifta sig i morgon, vad brinner så direkt? Ingen är emot din Jonathan, han kan gärna komma hit, vi kan prata och träffa hans familj också Eller hur, Lena?
Absolut, men det är ju bråttom för dem med det här.
Vadå, ska Jonathan in i lumpen? Studenter behöver väl inte göra militärtjänst just nu?
Nej, och det är inte det och det är heller inte Jonathan Freja, vill du berätta eller ska jag?
Jag kan själv, muttrade Freja surt. Jag är gravid. Vi ska ha barn.
Nämen Erik tappade hakan. Jaha och hur har ni tänkt nu då?
Vi ska gifta oss och behålla barnet! Och ni får INTE försöka tvinga mig till något annat! Vårt barn ska få leva!
Lugna dig nu, ingen ska tvinga dig till något. Vi måste tänka själva här. Vet Jonathans föräldrar om det?
Vi har bestämt att berätta för våra föräldrar idag
Har du hört om han pratat med dem då?
Nej, inte än
Okej, säg till när du vet. Nu måste jag få äta, annars svälter jag av all drama här.
Vi gick ut i köket, där Lena slängde ihop middag snabbt och satte tallriken framför mig.
Och nu då? Vad ska vi göra? sa hon lågt.
Jag vet faktiskt inte Vi får se vad Jonathans föräldrar säger. Förhoppningsvis kommer vi överens om något tillsammans
Middagen var knappt avslutad när Jonathan hörde av sig: hans föräldrar var helt emot. Pratet slutade i bråk. Inte bra.
Efter ett tag kom Freja ut i vardagsrummet, mobilen i handen.
Jonathans mamma vill prata med någon av er
Lena höll upp händerna.
Din tur, älskling. Jag klarar inte det nu
Jag såg strängt på Lena men tog luren, satte på högtalaren och höll upp pekfingret att vara tyst.
Hej. Det här är Frejas pappa, Erik Bengtsson.
Hej, jag heter Katarina. Jonathans mamma. Vår son har idag berättat att han er med er dotter och ja, ni verkar ju veta resten.
Ja, vi har pratat om det.
Bra. Då kanske du förstår att vi absolut inte stödjer de här… alltså, planerna. Jonathan måste plugga, ta examen, satsa på karriären. Giftermål och barn under första året på universitetet ingår INTE i de planerna.
Varken snabbt giftermål eller barn var med i våra planer för Freja, men nu är hon gravid med er son, faktiskt. Vad tycker ni vi ska göra?
Förlåt, men det får ni lösa själva, Erik. För det första jag är verkligen inte säker på att det är Jonathans barn. För det andra, även om det skulle vara det, så är det jag är gravid, så nu måste vi gifta oss-tricket inget vi går på. Jag vet att det är attraktivt med en kille från stadgad svensk familj med lägenhet och allt, och det måste jag säga, som kvinna, så förstår jag. Men som mamma kommer jag göra allt för att skydda min son från detta. Vi är överens i familjen, och Jonathan håller med oss. Han vill att Freja lämnar honom ifred nu. Får hon barn, är det hennes sak. Får hon göra abort, är det hennes sak. Adjö!
Det blev tyst. Jag såg mörkt på mina tjejer och sa dystert:
Ni hörde. Några aborter blir det inte tal om det får du bestämma själv, men ingen ska pressa dig. Det är ditt liv och din kropp. När det är dags kan du ta studieuppehåll med barnen, fortsätta plugga senare. Vi kommer hjälpa till både med pengar och barnvakt. Sådana här svin de får klara sig själva. Vi ska fixa det här ändå! Gråt ut om du behöver, men inte alltför länge nu. Vi tar oss igenom det här.
Jag drog med Lena åt sidan:
Ta med dig Freja in till dig inatt, håll ett öga på henne. Ni kan prata och jag sover i hennes rum.
En timme senare ringde det på dörren.
Vem kan det vara nu då? muttrade jag och gick och öppnade.
Snart stod jag i vardagsrummet med en ung man bakom mig Jonathan, glasögon och röda kinder.
Jonathan! Freja kastade sig om halsen på honom. Du kom hit till mig!
Ja. Erik, Lena, jag är här för att ta med Freja.
Vart då, om man får fråga?
Vet inte riktigt än. Vi får hyra något litet. Vi är vuxna, så ni får inte stoppa oss. Följ med mig? frågade han Freja.
Självklart! Var som helst!
Vänta nu! Först lite frågor: Din mamma sa att hela er familj, inklusive du, är emot beslutet?
Inte så. Det var mamma som bestämde. Pappa hakar bara på. Jag spelade motvillig ett tag för att slippa bråk, sen tog jag plånboken, passet, bankkortet och drog hit.
Jaså, intressant! jag log lite. Så du vill ta med dig Freja och hitta boende. Och har ni pengar till det?
Jag har sparat, jobbat extra en del, driver en liten Youtube-kanal. Det räcker några månader för hyra och mat, så hittar jag mer jobb.
Bra driv i dig ändå Lena, nu då? Ska vi släppa iväg Freja? Unga herrn verkar ha huvudet på skaft.
Kanske inte nu, sent på kvällen
Ja, han får stanna här. Inatt sover du här hemma, på soffan i vardagsrummet. Ni får ta det lugnt, inget nattsudd. Skriver hem att du sover över hos vänner. Sedan får du prata ärligt med dina föräldrar utan drama. Studierna ska båda fortsätta! Freja kan ta uppehåll sen, men ingen avbrott. Vi hjälper så gott vi kan, både praktiskt och ekonomiskt. Men ni måste själva stå på egna ben. Och inga stora fester nu, borgerlig vigsel räcker och sedan ett riktigt bröllop när allt lagt sig. Okej?
Ja, säger Jonathan utan tvekan.
Men jag ville ju ha ett riktigt bröllop, med slöja, limousin och gäster suckar Freja.
Det får bli sen! Nu gör vi det här enkelt.
Okej då
Bra, nu vet alla vad som gäller. Vi tar det som det kommer, och samlar oss inför imorgon.
När Lena kom ut i köket när jag drack vatten sa hon mjukt:
Jag måste bara fråga hur blev du så lugn helt plötsligt?
Lugn? Jag kokade av ilska efter samtalet med hans mamma. Men så dök Jonathan upp, verkligen vuxen och ansvarstagande. Han svek inte. Det är sånna killar man kan låta ens dotter gifta sig med.
Du är klok som alltid, älskling! Lena kysste mig och började fixa sängplatserna för nattens alla gäster.
