Hon kan inte ens de enklaste saker… Vad ska jag göra? Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att följa regeln: man talar gott eller inte alls om de döda. Och en sak till svor jag – oavsett vilken svärdotter som skulle komma hem till mig, skulle jag aldrig bli som hon. Men en sak är goda intentioner, livet en annan. Min enda son, Alexander, har precis fyllt 25 och i början av sommaren tog han hem sin flickvän. Trogen mitt beslut att inte lägga mig i deras relation, tog jag emot henne med öppet hjärta och halvslutna ögon. Jag lovade mig själv att aldrig se ned på henne, aldrig leta fel, aldrig komma med pekpinnar – allt sådant som min egen svärmor gjorde, tills vi så småningom började hata varandra. Jag vill inte köra bort varken Alexander eller hans flickvän. Om jag ska vara ärlig gillar jag faktiskt att laga kaffe åt dem båda, jag vet exakt vad de vill ha till frukost och på helgerna skämmer jag bort dem lite extra – resten av veckan har jag inte tid. Då smiter jag hellre iväg – med min man till landet runt en sjö, till en vän eller till mamma för att koka sylt och lägga in gurkor. De blir kvar hemma själva. Trots det hände något både lustigt och tänkvärt som jag bestämde mig för att dela. En kväll visade flickvännen upp en ny blus hon köpt på väg hem från jobbet. Den var inte dyr, och blev ännu billigare eftersom en knapp saknades. Hon tog på sig den, snurrade runt – jättefin och verkligen klädsam. Nästa dag, en fredag, skulle vi iväg tillsammans och jag undrade om hon ville ta på sig den nya blusen… Det blev inte så, för hon kunde inte sy i knappen. ”Oj då!”, sa jag spontant – och blev faktiskt förvånad över att en tjej på 22 år inte hade nål, tråd eller assisterande knapp. Och imorgon, vännen, hur ska det bli för dig? Hur ska du kunna ta hand om ett hem och en familj, fatta viktiga beslut? Familjens små spel. Nu vet jag inte hur jag ska göra – ska jag bara sy i knappen utan att säga något, visa henne hur man gör, eller bara låta bli – vill hon ha blusen så får hon använda den, annars får den hänga i garderoben utan knapp. En sak är jag säker på – jag vill inte bli en dålig svärmor. Jag har sett hur det är, och jag tycker inte om det.

Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att alltid hålla vid ett ordspråk: antingen talar man gott om de döda, eller inte alls.

Jag svor också en sak till oavsett vilken svärdotter som en dag kommer in i mitt hem, ska jag aldrig bli som henne.

Men livet har sin egen vilja.

Min enda son, Algot, har just fyllt 25 och tog hem sin flickvän tidigt i sommar.

Trots min beslutsamhet att inte lägga mig i, tog jag emot henne med öppet hjärta och ett halvt slutet öga.

Jag sa till mig själv att jag aldrig ska se ned på henne, leta fel, eller hålla pekpinnar allt sådant sysslade min egen svärmor med till den grad att vi slutade på att avsky varandra.

Jag vill inte stöta bort vare sig Algot eller flickvännen. Om jag ska vara uppriktig, tycker jag faktiskt om att fixa kaffe till dem båda, jag har koll på vem som gillar vad till frukost, och på helgerna skämmer jag bort dem lite extra, för under veckan finns varken tid eller ork.

Och då brukar jag försvinna till stugan vid sjön med min man, till en väninna, eller hem till mamma för att koka sylt och lägga in gurkor. Så får de vara själva hemma.

Men så hände en lustig men samtidigt tankeväckande sak som jag bara måste dela med mig av. En kväll visade flickvännen mig en ny blus hon köpt på vägen hem från jobbet.

Blusen var inte dyr, och priset var dessutom sänkt eftersom en knapp saknades.

Hon provade den, vred lite på sig såg riktigt snygg ut och den passade jättebra. Nästa dag, en fredag, föreslog jag att hon kunde ha sin nya blus när vi skulle gå över till vänner.

Men hon tackade nej hon hade inte kunnat sy fast den där knappen.

Jaså?!, utbrast jag förvånat och kunde inte låta bli att undra hur en tjej på 22 inte ens hade nål, tråd och knapp hemma.

Och imorgon, älskling, hur blir det då? Hur ska du klara hushållet, ta hand om familjen, fatta livets nödvändiga beslut tänkte jag.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska göra ska jag bara sy i knappen åt henne utan vidare funderingar, visa henne hur man gör, eller låta henne vara; om hon vill ha på sig blusen får hon försöka laga den, om inte kan den ligga i garderoben utan knapp.

En sak står klar för mig jag vill inte bli en sån där elak svärmor, jag har sett nog av det och det är inget för mig.