Hur kunde du låta det ske, Tindra! Vem vill ha dig nu med barn på väg? Och hur ska du försörja dig? Ingen hjälp får du av mig, det ska du veta! Jag har uppfostrat dig, men tänker inte bära ditt ok! Lämna mitt hus omedelbart, ta dina saker och var försvunnen!
Tindra stirrade ner i parketten och lyssnade till mosterns skrik. Sista hoppet om att få stanna kvar tills hon hittat en anställning smälte bort mellan väggarna.
Om mamma ändå hade levt
Hon hade aldrig känt sin far. Mamman hade dött för femton år sedan, påkörd av en rattfull på ett övergångsställe i Borås. Myndigheterna hade velat skicka Tindra till fosterhem, när plötsligt en släkting mammas syssling dök upp. Moster Sonja hade tagit henne till sitt hem utanför Falkenberg, där hon jobbade på äldreboendet.
De bodde i utkanten av ett litet kustsamhälle på Västsverige. Sommaren doftade tång och salt, vintern var mörk och regnvåt. Tindra fick aldrig svälta och bar alltid hela kläder, lärde sig vardagsmöda redan som liten i hus med trädgård och höns fanns det alltid sysslor. Kanske saknades värmen som en mor ger, men vem såg det?
Hon pluggade flitigt. Efter gymnasiet kom hon in på lärarhögskolan i Göteborg. Studiåren rusade förbi, men nu när hon återvände med examen kändes hjärtat tungt.
Ut! Låt dig aldrig se här mer!
Snälla moster Sonja, kan jag inte bara
Jag sa vad jag hade att säga!
Tindra tog sin gamla resväska och steg ut i den ovanligt heta julidagen. Hur hade det kunnat bli så här? Utstött, förnedrad, med ett litet barn i magen men hon hade stått för sanningen, inte dolt det för någon.
Hon måste hitta ett hem någonstans att bo. Gick med hängande huvud, insvept i sommarångest, när ett vänligt röst fångade henne:
Vill du ha vatten, vännen lilla?
En kraftig kvinna på dryga femtio log vänligt från verandan, med blåkläder och rödbrusigt ansikte.
Kom in, om du kommer med fred.
Hon räckte Tindra en kanna iskallt vatten. Tindra sjönk ner på den slitna kökssoffan och drack med ivern hos en som törstat länge.
Kan jag sitta här en stund? Det är så varmt
Sitt du, vännen. Varifrån kommer du med så mycket packning?
Jag har precis avslutat min lärarutbildning och söker tjänst. Men jag har ingenstans att bo Vet du om någon hyr ut rum?
Kvinnan, som hette Mona, granskade Tindra med erfarna ögon. Ren, men med mörka ringar under ögonen.
Du får gärna hyra mitt gästrum. Bara du betalar varje vecka, ingen lyx men tryggt. Om det låter okej så visar jag dig rummet.
Glad över både sällskap och extrainkomst visade Mona en liten kammare med utsikt mot krusbärsbuskar och syrener. En säng, ett gammalt klädskåp, ett bord mer än tillräckligt.
Dagarna gick. Tindra flyttade in, började hjälpa Mona i hushållet. Kvällarna satt de ute i snåren och drack te, medan vinden från Kattegatt bar salt doft. Livet blev en stilla rytm.
Graviditeten fortskred. Till slut berättade Tindra sin historia: om Erik, pojkvännen från universitetet. Hans föräldrar var lärare båda två, men Erik försvann så fort han fick veta om barnet. Hon hade tagit emot de sista slantarna han lämnade kvar, skulle nog behövas.
Du gjorde rätt som inte försökte ordna det där, muttrade Mona. Det lilla barnet kommer skänka dig glädje, du ska se.
I februari kom värkarna. Mona skjutsade henne till Varbergs lasarett och Tindra födde en stark pojke han fick heta Algot. På avdelningen pratades det om en liten flicka vars mamma sprungit sin väg efter födseln.
Vem kan mata den lilla? undrade sköterskan.
Tindra tog det lilla bylte till sig. Ett spädbarn vit som liljekonvalj.
Du är som snö, lilla Lovisa, viskade hon.
När kapten Arne Boström, flickans pappa, kom körde han fram till sjukhuset i en bil fylld med rosa och blå ballonger. Han hjälpte Tindra ut, gav henne två presentpaket: ett blått, ett rosa.
Hela kustsamhället pratade i månader om det bröllop som följde. Kaptenen, rörd av Tindras godhet, friade. Tindra, med Algot och adopterade Lovisa, tog steget in i ett nytt liv.
Vem kunde ana att en glödhet sommardag, med bara en kanna vatten, skulle vända allting? Så är livet: vänder blad du aldrig sett förut.
