ENDAST EN
Den dagen min fru Elisabeth begravdes, fällde jag inte en enda tår.
“Hör du, jag sa ju alltid att han aldrig älskade Elisabeth,” viskade Tove till sin granne Ingrid vid kyrkogården.
“Men nu får det väl vara nog, vad spelar det för roll nu? Barnen har förlorat sin mor, och med en sådan far”
“Vänta får du se, Olof kommer gifta sig med Annika,” insisterade Tove.
“Varför Annika? Vad skulle hon med honom till? Det är ju Gloria han verkligen varit kär i har du glömt hur de smög omkring på höskullen? Annika har sin egen familj och bryr sig inte om Olof längre.”
“Det vet väl varken du eller jag något om egentligen.”
“Jodå, Annikas man är en av de bästa på bruket. Hon behöver inte Olof och hans ungar. Hon är praktisk av sig. Men Gloria, hon har det inte lätt med sin Micke där kommer det bli nåt,” avslutade Ingrid.
Vi begravde Elisabeth på en mulen vårdag.
Barnen, tvillingarna Mattis och Paulina som just fyllt åtta år, höll varandra hårt i handen och såg storögda ut under hela ceremonin.
Elisabeth hade gift sig med mig, Olof, av stark kärlek. Eller åtminstone trodde hon det. Själv visste jag nog aldrig riktigt vad jag kände, och det gjorde väl inte heller byborna.
Det sades att Elisabeth blev gravid och därför tvingade mig till äktenskapet. Och visst, lilla Klara kom för tidigt till världen och blev inte långvarig; sedan dröjde det många år tills barnen kom.
Jag var alltid tystlåten och svåråtkomlig. De i byn kallade mig “Vargen”. Jag var snål med både ord och känslor, och det var knappast obekant för Elisabeth.
Men till slut, efter många böner och tårar som bara Gud hörde, gav ödet oss två barn på en gång Mattis och Paulina. Mattis var mjuk och kärleksfull, precis som sin mamma. Paulina däremot, slöt sig likt en mussla och liknade mest mig. Inte ett ord gick att få ur henne ibland.
När jag snickrade utanför ladugården, följde Paulina mig som en skugga, och jag försökte förklara världen för henne med de få ord jag förmådde.
Mattis hjälpte Elisabeth i köket eller bar in vatten med sin lilla hink. Hon drog till sig honom med hela sitt hjärta, men Paulina förstod hon sig aldrig riktigt på. När Elisabeth låg sjuk, kallade hon på Mattis och sa med brusten röst:
“Min pojke, när jag är borta är det du som är den vuxna här. Du får aldrig låta något ont hända din syster. Du måste skydda henne hon är flicka, hon är svagare.”
“Och pappa? Skyddar han oss?” frågade Mattis.
“Jag vet inte, min son. Det får framtiden visa.”
“Men då får du inte dö, hur ska vi klara oss utan dig?” snyftade han.
“Om det vore upp till mig, Mattis, då hade jag stannat.”
Hon somnade in innan morgonen grydde.
Jag satt kvar vid hennes sida, höll hennes hand. Inga tårar, inga ord. Allt inom mig krympte ihop och mörknade, men jag visade inget utåt.
Sakta föll livet tillbaka i sin lunk. Paulina tog på sig rollen som husets fru, och försökte laga mat och hålla rent, fastän hon mest var barn själv. Min syster Natalia kom ofta och hjälpte till, visade Paulina hur man städade, bakade och sydde.
“Tant Natalia,” frågade Paulina en gång, “ska pappa gifta om sig nu?”
“Jag vet inte, lilla vän. Han säger ingenting till mig.”
Natalia hade egna barn och en snäll make, Erik. Hon hade ett gott liv men höll ändå ett vakande öga på oss.
“Och om något händer tar du hand om oss då?”
“Tänk inte så. Din pappa älskar er och släpper er aldrig,” svarade Natalia bestämt.
Samtidigt surrade det av rykten i byn om att jag och Gloria återupptagit vår gamla romans.
“Har Gloria blivit tokig?” skvallrade Tove. “Hon slänger sig på Olof igen och glömmer sin familj!”
“Så naiv hon är,” konstaterade de andra kvinnorna utanför ICA.
“Sluta med snacket och tänk på era egna,” bröt ordförande Urban in. “Ni ser på folk utan att veta något om dem, lämna Olof i fred!”
Det var sant att Gloria och jag en gång älskat varandra som få. Men jag hade blivit skickad till Norrland för att hjälpa med utsädesproblem på gårdar. När jag återvände, hade hon tröstat sig med Micke. Jag slogs med honom och därefter rörde jag aldrig Gloria igen.
Hon gifte sig med Micke, som visade sig vara opålitlig söp och sprang efter andra kvinnor. Gloria grät ofta över att hon missat framtiden med mig, arbetsam och nykterist som jag var, även om jag sällan öppnade munnen.
Efter den tiden började folk lägga märke till att jag visade intresse för Elisabeth, som blommade av lyckan.
“Det är kärleken, så är det bara,” sa de.
Elisabeth var förälskad i mig sedan länge, men höll allt inom sig. Men ibland vänder livet allt på ända.
Vi träffades, promenerade, och gifte oss till slut på kommunhuset. Det blev en liten, enkel bröllopsmiddag min enda släkt var Natalia, och Elisabeths gamla mamma, Märta. Ingen visste egentligen vem Elisabeths far var. Det gick många rykten om att det var förre ordföranden, Arvid. Hennes mor Märta hade aldrig gift sig, ansågs lösaktig och var inte uppskattad i byn. Men Elisabeth var inget som sin mamma, och hur skulle hon kunna lastas för sin moders synder?
Folk tyckte synd om Elisabeth. “Det kan ju bara sluta illa han älskar henne ju inte,” suckade Anna-Lena. Men trots det var jag trogen. Vad kan man egentligen gömma i en liten by? Femton år gick utan några svåra gräl.
Men så en vinter blev Elisabeth mycket sjuk, och snart stod det klart att hoppet var ute.
En dag på väg hem från jobbet, mötte jag Gloria.
“Olle, får jag titta in en stund? Jag har bullar till dina barn,” sa hon med sitt typiska leende.
“Tack, men Natalia bakade igår,” svarade jag kort.
“Jag gör det bara av omtanke, Olle.”
“Det gör min syster också.”
“Olof, kan vi ses vid bron i kväll när det blivit mörkt?”
“Varför det?”
“Har du glömt vad vi hade tillsammans?”
“Det är länge sedan. Jag älskade Elisabeth. Det gör jag fortfarande.”
“Men hon är borta nu.”
“Kärleken dör inte.”
“Du älskade henne aldrig du gifte dig bara för att reta mig.”
“Gå hem, Gloria,” sade jag och gick hem till mina barn.
Gloria stod kvar ensam mitt på bygatan.
Åren gick. Barnen blev vuxna. Natalia kom fortfarande på söndagsfika och blev allt säkrare på vad slags man jag var.
“Paulina, jag hörde du träffar Gustav från bruket?” sa Natalia en dag.
“Ja? Varför undrar du?” svarade min vuxna dotter.
“Var försiktig bara, Paulina.”
“Vad menar du?”
“Du vet allt för väl.”
“Tant Natalia, jag älskar honom. Det är på riktigt.”
“Så känns det, men du får se.”
“Om Gustav sviker mig, kommer jag aldrig mer kunna älska någon.”
“Det är nog sant,” sade Natalia.
En kväll väntade Mattis och Paulina på att jag skulle komma hem.
“Var har pappa blivit av?” undrade Mattis.
“Det är fredag,” svarade Paulina.
“Vad då?”
“Han går ju alltid till mammas grav på onsdagar, fredagar och helger.”
“Jaså. Hur vet du det?”
“Åh, Mattis, du känner ju knappt din egen far i hjärtat.”
Vi gick i tystnad till kyrkogården, genom hagar och mellan stugor. Paulina visade vägen.
“Se där,” viskade hon och pekade på min hopkurade gestalt vid graven.
Mattis lyssnade, och hörde hur jag talade lågt med Elisabeth.
“Ja, Elisabeth, Paulina ska gifta sig nu. Jag har samlat ihop till hennes brudgåva, Natalia hjälpte mig. Livet rullar på, så gott det går. Förlåt att jag sa så få varma ord när du levde. Mitt hjärta talade för mig, även när min mun teg. Jag kan inte visa det, men jag älskar dig.” Med skrovlig röst tog jag farväl och gick långsamt mot kyrkogårdsporten.
Paulina såg på Mattis. Hans ögon glänste av tårar.
Den kvällen, när jag låg vaken på sängen, förstod jag ibland är kärlek något som inte syns, men som ändå bär oss genom livet. Och jag har bara varit en kvinna riktigt trogen. Det räcker för mig.
