Vill du ha min man? Varsågod, han är din! sa hustrun med ett leende, riktat mot den okända kvinnan som stod på hennes tröskel.
Vänta lite, Lovisa! Det ringer på dörren. Jag ringer upp dig igen när jag tagit reda på vem det är och vad den vill, sa Elin, lätt skeptisk, och avslutade telefonsamtalet med barndomsvännen. Lovisa hade precis berättat med glada detaljer om sin svärmors födelsedagskalas och Elin hade skrattat så tårarna rann, som om hon såg en humorföreställning.
Elin gick mot dörren, kikade i titthålet och blev förvånad. Hon hade väntat sig se en granne eftersom obehöriga sällan tog sig in i deras säkra hyreshus. Men utanför stod en yngre kvinna, ovanligt klädd, och Elin hade aldrig sett henne förut.
Hon bestämde sig för att inte öppna. Bäst att undvika okända; man vet aldrig nu för tiden med alla lurendrejare. Elin var bestämd: inga samtal med främlingar. Bedragare levde på lättlurade, men dit hörde inte hon.
Hon höll upp mobilen för att ringa upp Lovisa igen, men dörrklockan ljöd på nytt. Kvinnan utanför gav sig inte, säker på att någon var hemma, bestämd att få svar.
Elin var ensam i lägenheten; maken Mattias var borta och hjälpte en vän med trädgården. Hon vände åter till dörren och sneglade försiktigt genom titthålet på besökaren.
Något med henne kändes underligt och samtidigt beklämmande, men Elin kände sig inte rädd.
Vad är det värsta som kan hända? Jag kan ju bara öppna och be henne gå, sen fortsätter min lugna helg, tänkte Elin. Hon har säkert gått fel eller försöker kränga något.
Elin fattade mod och öppnade dörren. Kvinnan sträckte genast på sig, rättade nervöst till håret innan hon talade.
Hej! Är det Elin? frågade hon, medan fingrarna lekte med halsduken. Fast det är klart att det är, varför ens fråga?
Jaha, nu blir det spännande, tänkte Elin. Bedragare är visst rätt påhittiga numera. Hon vet till och med vad jag heter!
Vem är du och vad vill du? Har stått här och ringt i fem minuter. Jag har inte bjudit in dig, så säg vad du vill eller gå din väg! sa Elin bestämt.
Är Mattias hemma? sa kvinnan och överrumplade Elin.
Nämen! tänkte Elin misstänksamt. Hon vet vad min man heter också. Hon har förberett sig.
Du är alltså här för Mattias? frågade Elin, men hon tänkte egentligen säga nåt annat.
Nej, jag vill prata med dig. Men är Mattias hemma blir det knepigare för mig, svarade kvinnan, nästan nonchalant.
Knepigare? Vad är det nu på gång? hann Elin fundera, allt mer nyfiken.
Han är inte hemma. Vad gäller saken?
Kanske är det bättre att vi går in. Lite märkligt att prata om sånt här i trapphuset, föreslog kvinnan djärvt.
Inte tal om saken! Jag känner inte dig och släpper inte in okända. Säg det du vill ha sagt och gör det snabbt, svarade Elin.
Vill du ta det här, om detaljerna kring min och Mattias relation, inför grannarna? sa hon med ett ironiskt leende.
Vad? Vilken relation? utropade Elin, högre än hon tänkt.
Elin, hur är det? Varför skriker du? undrade fru Jonsson, grannen, som just klivit ur hissen.
Hejsan fru Jonsson! Det är ingen fara. Hur är vädret ute? försökte Elin avleda.
Det ser ut att börja regna, sa grannen men dröjde kvar, nyfiket.
Kom in då, sa Elin motvilligt, och pekade inåt till kvinnan.
Väl inne kastade kvinnan långa blickar genom Elins hall, ögonen stannade lite väl länge på olika saker.
Fem minuter, prata nu, beordrade Elin, ställde sig i dörröppningen till vardagsrummet så kvinnan inte kunde gå längre in. Det här är inte nåt museum.
Jag heter Ingrid, sa kvinnan och tog av sig halsduken och kappan. Jag och Mattias ja, vi är förälskade.
Åh, så originellt. Kommer du inte på nåt bättre? svarade Elin sarkastiskt.
Vad då ooriginellt? Folk blir kära, det händer. Du är knappast den enda frun vars man hittat någon annan, svarade Ingrid och försökte gå förbi Elin.
Är du säker på att han inte älskar mig, utan dig? frågade Elin med ett snett leende.
Absolut! Annars skulle jag inte stå här, svarade Ingrid självsäkert.
Nja, problemet är att min man inte älskar någon alls. Han vet inte hur. Du har nog missbedömt honom, vännen, konstaterade Elin lugnt.
Ingrid försökte protestera när, precis då, dörren öppnades och Mattias kom in
Mattias stannade i hallen och stirrade förvånat på främlingen.
Ingrid? Vad gör du här på en lördag? Något med jobbet? undrade han, förvirrad.
Nej, det är dig hon är ute efter, sa Elin och njöt av ögonblicket.
Mig? Vad menar du? Har det hänt nåt på firman? frågade Mattias och såg frågande ut.
Nej, älskling. Hon kom hit för att ta dig ifrån mig. Helt och hållet, svarade Elin och log snett.
Ingrid såg generad ut, tog snabbt på sig kappan och backade mot dörren.
Ska du gå redan? Men Mattias då? Var det inte honom du ville ha? Ärligt, det vore mig ett nöje att ge honom till dig, skämtade Elin.
Men Ingrid var redan borta, utan ett ord mer.
Vad handlade det där om? frågade Mattias, fortfarande helt förvirrad.
Det är det jag vill veta! Varför dök hon upp, bad om skilsmässa och påstod att du ska flytta hem till henne? sa Elin, armarna i kors.
Är du allvarlig? svarade Mattias, helt paff. Jag har ingen aning. Hon har betett sig märkligt på jobbet på sistone, men jag har inte gett henne några förhoppningar. Jag är så trött på sånt trams. Jag lovade dig du minns, va?
Bra, nickade Elin. Du vet hurdan jag är, Mattias sånt här tolererar jag inte. Men seriöst, kvinnor nuförtiden gör vad som helst för att rädda sitt trassliga liv, sa hon och skakade på huvudet.
Mattias tog av sig skorna och gick mot köket. Elin pausade i hallen och log åt hur illa planerad Ingrids lilla plan varit.
Det var tydligt att, trots andras försök att bråka till det, var deras förhållande starkare än hon någonsin kunnat ana.
Livet lär oss ibland att det värdefullaste vi har inte kan tas ifrån oss av någon annan så länge vi själva vårdar det med förtroende och öppenhet.
