Min dotter gifte sig, men tyvärr har vi inte haft tur med vår svärson och hans föräldrar. Vi ger allt till våra barn, medan deras sida inte bidrar med något. Det har nu gått åtta år sedan bröllopet och vi har fortfarande att göra med samma situation.
När bostadsfrågan dök upp var svärsonens föräldrar tydliga de ville inte ha något med det att göra.
Vi blev tvungna att sälja vår egen lägenhet för att kunna köpa en liten bostad åt barnen. Vår lägenhet var så fin, varm och byggd i tegel vi ville verkligen inte flytta. Men vad gör man inte för sina barn? Det viktigaste var ändå att de skulle få sitt eget hem. Vi renoverade, köpte nya möbler, allt utan någon hjälp från hans föräldrar.
Jag hjälper dessutom till mycket med barnbarnen. Min dotter är föräldraledig med den lilla och den äldre går i första klass, så jag skjutsar honom till skolan. Det är helt orimligt att hinna väcka barnen, klä dem och ta sig till skolan på en timme, allt på egen hand! Därför hjälps jag och morfar åt, vi turas om att köra och delta i barnbarnens vardag.
Svärsonens föräldrar, som vanligt, låtsas som att det inte angår dem alls. Jag förstår inte hur man kan vara så likgiltig som far- och morförälder.
Så här har det varit från första början. Tänk att inte ens ge sin son en krona till bröllopet. Jag ringde inför bröllopet och föreslog att vi skulle mötas för att prata. Men de sa bara:
Tänk om de skiljer sig om en månad? Numera skiljer sig ju sju av tio par på ett halvår, det säger statistiken!
Till slut ordnade jag och min man bröllopet själva, och vi gav barnen en lägenhet i bröllopsgåva. Och hans föräldrar dök upp som främlingar och stack till oss ett kuvert med tusen kronor.
Trots allt hade svärsonen ändå krav.
Vi köpte lägenheten för åtta år sedan en liten etta, egentligen ganska lagom för två vuxna. Men nu har de ju två barn och det är såklart trångt.
Jag tycker att svärsonen borde vara mer initiativrik. Jag säger till honom: Kan inte dina föräldrar hjälpa er lite om du inte kan tjäna mer själv?
Men han säger bara:
Nej, jag kan inte fråga dem om det!
Så jag erbjuder mig att ta upp frågan, men svärsonen förbjöd mig till och med att nämna det.
Jag blev paff. Det skaver att be sina egna föräldrar, men det är tydligen inga problem att ta emot hjälp från oss. I åtta år har han levt på vår bekostnad. Varför kan han inte ordna något själv? Andra ungdomar lyckas ju köpa bostad. Jag säger det till honom du är ung, sök fler jobb, extraarbete, eller varför inte jobba utomlands en tid?
Även med min dotter är det samma visa han tycker inte att jag ska lägga mig i. Han säger att svärföräldrar inte går att ändra på, att de helt enkelt är så.
Jag blir ledsen när jag ser att hans föräldrar lever gott, åker till Norrland och kopplar av, medan man inte får säga ett ord om det. Svärsonen har uppenbarligen förbjudit det. Så omtänksam son! Men han visar ingen omsorg för min man och mig.
Till sist har jag ändå insett att man inte kan tvinga någon till ansvar. Man kan bara välja att själv göra gott. Riktiga familjeband byggs på omtanke och engagemang, inte på pengar eller krav. Det är ändå viktigt att komma ihåg att ingen förändras av tjat men vi kan alltid välja att vara de mor- och farföräldrar vi själva vill vara.
