LIVET, SOM EN MÅNE: IBLAND FULL, IBLAND AVTAGANDE
Allt började som i en saga ur en trasmatta; mönstren förutbestämda men ändå fulla av överraskningar. Jag drömde att mitt äktenskap var orubbligt och tidlöst, som Vättern en vindstilla vinternatt. Men det var bara ett drömskt eko.
Det var på Karolinska Institutet jag träffade min blivande man, vi var två unga själar som grävde ner oss i böcker om kropp och själ. På femte året gifte vi oss, och min svärmor, med sina typiskt svenska, om än lätt bisarra gester, gav oss både en charter till Blekinge skärgård och nycklarna till en trerummare på Södermalm. Allt hade en ton av Astrid Lindgrens bullbak, fast med mindre sylt i mitten.
Som nygifta flyttade vi genast in i lägenheten, där svärfar och svärmor hjälpte till med tapeter och flyttkartonger. Tack vare deras generositet blev det varje år bilsemester genom Europa varenda gång kändes som knäppande fingrar och rullande Dalahästar. Jag och min man, Mikael, njöt av vår ungdom och frihet. Livet var fullt av möjligheter. Han virusexpert, jag distriktsläkare. Arbeta, bota, älska. Våra söner föddes, Emil och Vilgot.
Nu, när allt har bleknat och förgrenat sig in i minnenas labyrinter, ser jag hur rik mitt liv var då. Jag simmade i överflöd, som om jag badat i en jämtländsk älv. I tio år var jag lycklig hustru och mor. Allt rasade över en natt.
Plötsligt en kväll påminner dörrklockan om hur drömmar kan brytas en ljudlös ringning som ekar. På tröskeln står en flicka som om hon klivit ut ur en tavla av Anders Zorn: rosig och sorgsen.
Vem söker du? frågar jag, som om jag pratar med vinden.
Är du Märta? Då är det dig jag söker. Kan jag få komma in? Hon tvekar som en rådjurskalv vid vägkanten.
Närmare henne ser jag att hon bär på liv hennes mage sväller som en rullande klippa.
Jag heter Linnéa. Skäms nästan att säga det, men jag älskar din make. Mikael älskar mig också. Och vi väntar ett barn, viskar hon fram i ett andetag.
Jaha… Var det allt? svarar jag och känner hur något brister i mig.
Nej… hon halar fram en liten ask ur fickan. Varsågod, Märta. Detta är till dig.
Jag öppnar asken. En smal ring av rödguld blänker därinne.
Vad menar du? Ska du köpa Mikael av mig? Han är inte till salu! Ta tillbaka! exploderar jag, nästan skrattande.
Märta, jag vill inte såra dig! Jag vet att jag bär skuld. Min mamma har alltid sagt: “Barn, lägg dig inte i andras liv, du förstör dig själv.” Men Mikael utan honom är jag ingenting. Ta ringen snälla! Då kanske jag mår mindre illa. Hon faller i gråt, tårarna rinner som vårregn mot grusgången.
För ett ögonblick kände jag sorg för henne. Men vem sörjer för mig? Denna kvinna stal hela min värld, och ändå känner jag empati… Jag vaknade till, lämnade tillbaka “lösen” och föste ut henne genom dörren. Där och då började mitt liv sklida utför.
Kort därefter berättade svärmor på telefon att Mikael lämnat oss. Ingvor kom förbi och bad mig packa hans saker. Jag pekade på garderoben, fortfarande oförmögen att förstå. Ingvor vek ihop skjortorna, med sina rutiga händer, och stoppade allt i en resväska hon själv burit.
Märta lilla, vi är ju ändå släkt. Och Mikael… tja, han och Linnéa är som stutar: där de möts, där slickar de! sa hon och försökte trösta.
Ett halvår senare föddes deras dotter, och snart hörde jag rykten om att Mikael tagit sig an Linnéas äldsta barn också. Under denna tid besökte han aldrig våra pojkar. Han skickade små summor som underhåll via svärmor de räckte knappt till ett Marabou-choklad. Det var tidigt 90-tal, då den svenska kronan krängde och oron låg som dimma över landet.
Jag hamnade på sjukhus med en svimlande oro. Emil och Vilgot togs om hand av svärmor Ingvor, som älskade de två små och skämde bort dem med bullar och saft. Efter min utskrivning rusade jag till Svärmor för att hämta pojkarna, men de ville inte med hem.
Mormor bakar godare bullar, bråkar inte, och vi får äta hur mycket vi vill!
Jag hade inget motargument svärmor såg ut som en vänlig björn.
Ingvor la armen om barnen och bad: Märta, låt dem bo hos oss tills du löst med lägenheten. Det är kanske enklast så, och barn behöver lugn och ro. Vi har bestämt att du inte klarar hyran själv. En etta räcker för dig?
Så återvände jag ensam till min lilla lägenhet, utan bullar, utan pojkar, utan någon som kallade mig för mamma.
Jag tvingades byta bort vår trea mot en pytteliten etta någonstans i Älvsjö. Inget badrum, tapeterna flagnade som bark på gamla tallar, plastmattan krullade sig, parketten knarrade urmodigt.
Pojkarna stannade hos farmor. Jag fick besöka dem endast på jul och midsommar. Märta, rör inte om i barnens själar, bad Ingvor med en suck. Hitta nu din egen lycka.
Sönerna gled ifrån mig. Tråden till deras hjärtan tvinnades upp och försvann bort i vinden. Jag flydde in i mitt lilla kyffe och lät livet rinna av mig. Jag glömde bort smaken av trygghet.
Min mormor brukade säga: “Livet är som månen; ibland så rund, ibland snål och mager.” Jag förstod att det inte kunde fortsätta så. Annars skulle jag förlora förståndet. Jag måste göra något galet, något oväntat varför vara duktig flicka när världen trampar på sådana?
Jag hade ju gått ut med högsta betyg från Karolinska!
Så skickades jag på konferens till Paris genom jobbet. Där träffade jag en ung läkare Jonas, från Skåne. Vi förstod varann utan ord, han log mot mig som en björk i vårvinden. Jag ramlade huvudstupa ner i passionen.
Men efter tio drömlika dagar var konferensen slut. Jag ville aldrig hem igen! Detta tillfälliga möte med Jonas tände livsgnistan på nytt. Efter det blev det flera korta romanser, inget långvarigt smultronställen och stulna kyssar, men ingen verklig kärlek.
Svärmor, som nu blivit en vänligare ande, sade en dag:
Märta, du ser ut som våren själv!
Men ensamheten bet i mig. Min bästa vän, Lina, skulle flytta för gott till Grekland, och bjöd mig på hejdå-besök. Ofrivilligt barnlös, alltid med en glimt i ögat.
Nu, Märta, gifter jag mig med en grek. Något annat än svenska fyllon vill jag ha jag är trött på svensk sprit och sorg, grät Lina lite.
Vad gråter du för? Ett nytt liv börjar! Fyrtio är ingen ålder, försökte jag trösta.
Men du, Märta! Min Alex vet inget om vår vänskap. Jag vill att du träffar honom. Kanske du kan värma hans hjärta? Ta honom! Han är din present! Lina skrattade under tårarna.
Jag såg på “presenten” som om jag väntade mig en herrgård men fick en röd stuga. Jag tog hand om Alex. Han blev min make.
Men en fläck på ytan: Alex hade bara en last han drack som en uttråkad sjöman. Som man säger på svenska: även den bästa påsen kan ha ett hål. Jag älskade Alex ändå varför vet jag inte. Kärleken är verkligen blind, ibland belåten med en växthuseffekt.
Det blev år av missbrukarkliniker, behandlingshem och mina tårar. Otaliga nätter i väntan, men Alex sa bara:
Märta, du vill att jag ska bli nykter men det vill inte jag!
Trots det funderade jag inte ens på skilsmässa! Hellre en suput än ingen alls. Ensamheten bet som snöslask i november. Något inom mig ville kämpa för Alex, som Linnéa kämpat för Mikael. Jag gav sju år av mitt liv till den striden…
Men en dag slutade Alex dricka. Han tog jobb som chaufför på bårhuset. Kanske blev han nykter av att dagligen se vad som händer med det som dör. Men jag blev lycklig, så lycklig att det kändes förbjudet. Jag fick äntligen vara gift med en lugn, eftertänksam man och framför allt, en nykter!
Lina, som ibland kom hem från Grekland, häpnade:
Alex dricker inte längre? Kan det vara sant!
Jag bara log:
Inget bytesrätt här!
Sönerna, Emil och Vilgot, är nu över trettio. Fortfarande ogifta kanske såg de för mycket kaos som barn, och undviker ringar och vigslar. Några familjeplaner har misslyckats. Nåväl några barnbarn lär jag väl inte få.
Och om Mikael? Hans andra fru Linnéa drack sig till tystnad. Deras dotter fostrar sitt barn ensam. Mikael gifte om sig, den här gången med sin trogna sekreterare på vårdcentralen. Men innan dess frågade han försiktigt våra söner:
Skulle inte mamma vilja börja om?
Jag svarade blankt: Bara om älgen börjar dansa kring majstången! Det vill säga aldrig.









