LÅTSASBRUDEN
Bröllopet blir inte av! slängde Johanna ur sig över middagsbordet.
Mamma höll nästan på att sätta laxen i halsen, så chockad blev hon av beskedet från dottern.
Johanna! Har du tappat vettet? Klänningen ligger färdigsydd, ringarna är köpta, vi har bokat hela Stora Sjöcaféet Din Erik väntar på det här bröllopet som om det vore midsommarnatten! Johanna, snälla, säg att du bara skojar, sa mamma och rynkade bekymrat pannan.
Nej mamma, jag menar allvar. Jag och Martin drar till London snart. Det är på riktigt, sa Johanna med eftertryck och la ner gaffeln.
Jaha? Till London? Där är allt främmande och okänt, vet du. Annat land, annat folk Du kommer hamna på bar backe utan ett öre! Har du blivit förtrollad av denne Martin eller? Han är säkert gift redan! Barn har han nog också! Han är inte purung heller Tänk på Erik, han älskar dig, han har blivit som en son för oss båda. Gör honom inte illa. Man måste stå för sina val, försökte mamma.
Oroa dig inte, mamma. Jag står för det jag gör. Jag är inte rädd, sa Johanna bestämt.
Några veckor senare reste Johanna och Martin till England.
Johanna hade alltid drömt om att få prova på livet i ett annat land, bara för en stund, ja, om så bara snudda vid det. Hon hade lärt sig franska flytande, pratade engelska utan brytning och kunde redan grunderna i spanska. Man vet aldrig vart ödet för en. Hon hade jobbat som tolk på en resebyrå efter universitetet och det var där, på ett jobb för utländska besökare, som hon stötte på Martin. Han fångade hennes intresse direkt.
Johanna var lätt att prata med och vänlig, vacker var hon också men det var hennes ungdom som gjorde att Martin genast fastnade för henne. Johanna var 23, Martin 46. Från början tog Johanna hans komplimanger med ett leende, hon trodde aldrig att han skulle fria efter en vecka. Förresten sa hon aldrig ens till Martin att hon faktiskt snart skulle gifta sig hemma i Uppsala med Erik.
Men nu stod hon där och funderade. Vilken chans! Hur ofta får man möjlighet att gifta sig med en utländsk man? Om hon nu inte älskade Martin skulle livet i England i alla fall ge henne ny glädje och spänning. Tacksamhet till honom skulle hon visa. Och Erik då? Ja, han skulle nog lida, men tiden läker alla sår. Han skulle finna någon annan, han var ju fortfarande ung.
Med sådana tankar tog Johanna steget in i det okända. Hon ringde Erik och berättade allt. Förvirrad men tapppert önskade han henne familjelycka och försvann i ett långt och bittert fylleslag.
Martin och Johanna landade så i London.
Hon kunde knappt andas av lycka att drömmen verkligen blev verklighet var overkligt. Hon ville omfamna hela världen, fånga lyckan och aldrig släppa taget.
Martin tog med Johanna till sitt stora hus. Där väntade hans familj. Två vuxna söner: Henrik och Edvin. (Senare skulle Johanna gifta sig med Edvin och bli vansinnigt lycklig.) Lite efter dök även Martins exfru upp, Solveig elegant och stilig som få.
Solveig var inte nöjd.
Har du blivit galen, Mårten? (Så kallade Solveig sin exman hemma.) Vem är den där tjejen? Har du plockat upp henne på gatan? Ska hon bo här eller? Solveig var nästan högröd i ansiktet.
Ja, Johanna ska bo här. Glöm inte att det här är mitt hus. Johanna blir snart min hustru, var snäll mot henne, Solveig, sa Martin försiktigt.
Johanna kände sig direkt obekväm av hela situationen. Familjen var splittrad men bodde ändå alla tillsammans. Det var tydligt att det var Solveig som höll tyglarna, styrde hela huset med järnhand. Men i Johannas hjärta hade redan Edvin fått fäste. Det här var inte Erik med sina ursäkter och gråt. Det var något annat kärlek på riktigt, stor och evig.
Martins yngsta son Edvin var 24 och var sin mor upp i dagen, riktigt snygg. Han fascinerades av den nya, mystiska gästen. Mellan Johanna och Edvin fanns omedelbart en hemlig laddning. Något pirrade till. De ville bara slänga sig ut i det okända, båda två.
En dag berättade Martin att de måste skjuta upp bröllopet, utan förklaring. Johanna godtog det. Hon funderade aldrig på att vända hem.
Hon fick ett litet, mysigt rum, huset var ju stort nog. Mellan henne och Martin fanns nu ett vänligt, men rätt så avslaget förhållande. Solveig ignorerade Johanna fullständigt.
Tre månader gick. Under tiden lärde Johanna känna Edvin bättre, och han berättade sanningen om familjen. Martin älskade fortfarande Solveig, och känslorna var besvarade. De hade bara en gång i tiden bråkat så häftigt att skilsmässan blev ett faktum. Tiden gick men ingen ville ge sig. Så Martin bestämde sig för att göra Solveig svartsjuk genom att skaffa sig en ny och ung “brud”. Johanna blev perfekt för rollen. Så fort föräldrarna blev sams igen skulle Johanna få en biljett hem till Sverige och någon souvenir från England.
Johanna gapskrattade när hon fick höra detta.
Jag förtjänar det! Jag är verkligen en låtsasbrud! Tänk att jag själv stack från min egen fästman. Edvin, vad ska jag göra nu?
Jag klarar mig inte utan dig, Johanna, viskade Edvin och närmade sig.
Och inte jag utan dig. Äntligen vågade du säga något! Jag trodde nästan att du aldrig tänkte erkänna, suckade Johanna lättat.
Hur skulle jag kunna? Jag visste ju att du var pappas blivande fru! Jag hade ingen aning om föräldrarnas små upptåg. Det var Henrik som berättade för mig. Då blev jag galet lättad, för tjejen jag blev kär i du var plötsligt fri!
Skulle du ha gift dig med min pappa, ärligt? undrade Edvin.
Åh Edde! (Så kallade Johanna honom småleende.) Från det första jag såg dig var mina planer upp och ner. Jag skulle tackat nej till din pappa, sa hon med ett leende.
De omfamnade varandra som de känt varandra alltid.
Johanna förlät Martin och Solveig. Vad gör man inte för kärleken Livet är fullt av snubbel och bråk, men försoning är skönare ändå. Något bra kom ändå ur allt Johanna mötte Edvin. Vem hade kunnat tro det? Ödet la hennes andra hälft på andra sidan havet!
Man jagar lyckan och så ligger den alldeles framför ens fötter. Edvin och Johanna gifte sig snart.
Edvin var orolig för att Johanna skulle dra hem till Sverige, så han ville inte vänta med barn. Johanna födde en son och två år senare en dotter. Edvin öste all sin värme och kärlek över familjen. Hemmet fylldes av skratt och trygghet.
Och du vet vad? Martin och Solveig fick till slut ro och hittade tillbaka till varandra. All gammal bitterhet dog ut. Numera pysslade de gärna om sina gulliga barnbarn.
En dag fick Johanna ett brev från mamma hemma i Uppsala. Mamma bad att Johanna skulle komma och hälsa på.
Johanna började packa, men barnen fick stanna hemma de var för små för resan och mormor Solveig tog hand om dem.
Johanna kände på sig oråd och skyndade sig hem.
Mamma mötte henne i dörren, tårarna sprutade direkt:
Åh, Johanna! Din Erik han har gått bort! Han och hans fru krockade med motorcykeln. Lilla flickan, tre år, är nu helt ensam i världen
Ditt namn gav de henne också Johanna. Flickan är så klok, frågan är efter vem. Nu blir det barnhem för henne, vem ska annars ta henne?
En sak till, Erik ville ge dig en present. Han kom hit och sa att han ville ge dig något så att du alltid skulle minnas honom. Men han hann aldrig
Johanna lyssnade stilla och tänkte efter, sedan sa hon:
Han hann, mamma. Vi ska adoptera hans lilla Johanna. Det blir vår “present” från Erik.
Edvin kommer förstå. Jag vet det. Man får stå för det man gör, mamma, du vet det.
Och nu, snälla, gör lite mat åt mig. Jag är trött efter resan och sugen på något surt kanske ett grönt äpple eller inlagd gurka? En blivande mamma äter för två, du vet! blinkade Johanna hemlighetsfullt mot sin mammaMamma skrattade mellan tårarna och drog in Johanna i en lång, varm kram.
Du har blivit så stark, min flicka, viskade hon. Och klokare än jag någonsin varit.
När Johanna återvände till London med lilla Johanna i famnen höll Edvin om dem båda och sa utan att tveka:
Vi var tre, nu är vi fyra. Och fyra är precis lagom.
Så växte familjen vidare i ett brus av nya skratt, plåsterlappar, mjuka kvällar och doften av färska äpplen i det gröna engelska köket. Barnen växte i trygghet och kärlek, och Johanna visste att hon aldrig mer behövde låtsas vara någon annat än sig själv modig, kärleksfull och mitt i livet, där lyckan väntat hela tiden.
Och ibland, om vinden blåste extra mjukt från Nordsjön och äppelträden stod i blom, hörde Johanna Eriks röst som ett ljust minne i hjärtat: Man jagar lyckan, men ibland hittar hon dig när du minst anar det. Då log Johanna, räknade sina älskade kring bordet, och tänkte att livet trots allt alltid bjuder på fler än en andra chans.
