Det du klipper bort får du aldrig tillbaka När Tanja visade sina bröllopsfoton för vännerna brukade hon alltid säga: – Oj, vad jag fick kämpa i den där klänningen! Visst var den vacker, men tung och klumpig! Nästa gång jag gifter mig väljer jag en lätt och luftig brudklänning. Alla var säkra på att Tanja bara skämtade. Och de skrattade tillsammans med henne. För de visste ju att Tanja gift sig av kärlek. Det började som en vanlig sommarromans i Båstad. Tanja – 21 år, Olof – 28. Augusti, ett smekande Östersjön, bubblande cava, stjärnklar himmel och romantik… Alla ingredienserna vävdes samman och slutade med att de skrev under för giftermål på kommunen. Men innan det fick Olof skilja sig från sin andra fru och Tanja flytta till Olofs hemstad Malmö. Stockholm – Malmö – Stockholm blev Tanja’s resväg i över tio år – så välbekant, nästan på blodigt allvar. Men det var först senare. I början fick hennes nya familj hyra bostad. Olof gav sin lägenhet till sin andra fru som hotade med att svälja tabletter, hälla syra på hans nya och hoppa från fönstret om han inte återvände hem! Med tiden tystnade dock den andra frun. Kanske lovade Olof att komma tillbaka? Om första frun pratade Olof helst inte – det var för länge sen, det första äktenskapet höll bara ett och ett halvt år. Och strax därefter såg Olof glatt till att hans ex-fru gifte sig med hans vän – nu var alla nöjda, inklusive han själv. Andra frun stod ut längre. Tre år behövde Olof för att förstå hennes skrämmande natur – en kvinna som kallade barn för ”mänskliga ungar” och vägrade skaffa några. Men sådant bekom inte Tanja. Hon var självsäker, ambitiös, säker på sin charm och sin unika ställning. Olof bar henne på händerna – han var övertygad om att han redan var i himlen, här på jorden. Blommor i mängder, pälsar i tre exemplar, skor i överflöd. Olof tog med sin fru till London, Paris och Montenegro – för att vidga vyerna. Och ladda energi inför deras första barn. Snart föddes dottern Maja. Medan Tanja pysslade om henne köpte Olof ett litet hus och inredde det varsamt för sina kära flickor. De firade inflyttning, och Maja började förskola. Tanja satsade hårt på vidareutbildning. Fast helst ville hon läsa i sin hemstad, Stockholm. Där fanns mamma, vänner – och till och med främlingar kändes vänligare. Under de gamla lindarna var det alltid rofyllt. Maja lämnades hos svärmor, som älskade flickan mer än allt annat. När det var dags för tenta stannade Tanja gärna i Stockholm, medan en svartsjuk Olof ständigt dök upp oväntat, arrangerade ”slumpartade” möten och överraskningsbesök i en annan stad. Men Tanja gav honom egentligen inga skäl till misstankar. Fast kanske trodde Olof bara det? Egentligen ville Tanja ständigt fly från vardagsbestyren. Hon ville plugga, bara för att slippa disk och städning, ta hand om man och barn. Livet, som var så kort, kändes som att det passerade förbi. Och varför skulle just hon, som både var smart och vacker, ägna sig åt meningslöst hushållsbestyr? Snart låg tre röda diplom i Tanjas väska – huvudämnet psykologi. Och alltid bar hon dem med sig, ivrig att hitta jobb. Olof motsatte sig kraftigt: – Har vi inte pengar så det räcker? Jag blir galen av att vänta på dig! Tanja, ska vi inte skaffa en till? Son, dotter – det kvittar, bara du stannar… Men Tanja såg sig inte som tvåbarnsmamma – hon ansåg sitt moderskap redan fullbordat. Hon hade gett man och dotter livet. Vad mer behövdes? Svärmor föreslog att Maja skulle bo hos henne tills… Tanja blev ”vuxen”. Tanja tvekade inte. Hon for direkt till Stockholm och tänkte: ”Jag ringer från Stockholm.” Men i Stockholm väntade …Olof. Han hade redan lärt sig Tanjas knep. – Var är Maja? Varför är du här? Har du hittat en annan? undrade han. – Åh Olof, ta det lugnt! Det finns ingen annan. Jag har bara… tröttnat på dig. Jag vill vara fri! svarade Tanja lugnt. – Fri från mig och dottern? Vart tog kärleken vägen? Om det är någon kris, så kan vi ta oss igenom det – tillsammans. – Nej, det gör vi inte, sa Tanja och avslutade samtalet. Olof sprang till sin svärmor för hjälp. Hon ryckte på axlarna: ”Döm själv, Olof, du kan inte övertala henne. Hon är envis som en klippa.” Olof återvände till Malmö ensam, rådvill. Hur skulle han få tillbaka sin fru, sin familj? Tanja kom inte. Hon svarade torrt i telefon: ”Allt är bra.” Efter mycket funderande bestämde sig Olof: han sålde huset, tog Maja och flyttade till Stockholm. Allt för att rädda familjen. Tanja reagerade svalt och försökte övertala honom att låta bli: ”Varför oroa Maja? Ny skola, lämna vänner… Dessutom gillar din svärmor inte idén.” Sanningen var att Tanja njöt av sin frihet, och var ovillig att ge upp den. ”Leva som en fri fågel” var nu hennes motto. Hon startade egen sömnadsverksamhet, hade en egen lägenhet och ett antal friare. Livet gick i högvarv – varför gå tillbaka? Olof och Maja var inget hon saknade. Hon ville stryka det förflutna ur minnet. Olof lyssnade inte på Tanjas avrådan, utan flyttade ändå till Stockholm med Maja – i hopp om att familjen skulle kunna återförenas. Hans kärlek fanns fortfarande kvar. Han mötte Tanja efter jobbet, kom med Maja (som var en kopia av sin mamma). Men Tanja var opåverkad; ingenting rörde henne. Till sist sa hon: – Olof, lämna mig ifred! Vi borde skilja oss. Jag kan ta hand om Maja om du vill. Maja var elva nu. Hon behövde ingen som ”tog hand om henne”. Hon hade en kärleksfull pappa och en mormor som ständigt bad för henne. Hon älskade sin mamma och förstod inte varför mamma frivilligt lämnat henne. Tiden gick. Livet rullade vidare, och alla fick vad de förtjänade. Olof slutade jaga det som inte ville låta sig fångas och insåg att han aldrig skulle nå Tanjas hjärta. Livet gav honom istället en annan kvinna – jordnära, barn från tidigare, inga drömmar om London, pälsar eller skor. ”Gummistövlar till hösten, en varm jacka, och barnen ut i världen” – det var hennes drömmar. Olof kände värme och ro. ”Där det är enkelt finns hundra änglar, där det är krångligt inte en enda.” De fick en dotter – Olof begrep nu äkta lycka. På fjärde försöket. Och de tidigare tre äktenskapen ville han inte ens tänka på. Tanja bor hos sin mor, i mammans hus. En gång lovade en affärspartner henne guld och gröna skogar, men i slutändan blev hon grundlurad. Hennes företag gick under, friarna försvann. Kort sagt: många friade, men ingen stannade kvar. Tanja blev skolpsykolog – äntligen fick hon användning för sina diplom. Hon ångrar ingenting. Fast… människans själ är så djup – man når aldrig botten. Kanske, kanske glimmar en gnista av ånger till slut hos fågeln Tanja? Maja med sin man bor hos mormor, som fostrat henne, i Malmö. På Majas bröllopsdag bar hon – just det – en lätt och luftig brudklänning. Mamman Tanja gav den…

DET SOM KORTAS AV, KAN INTE FÅS TILLBAKA

När Linnea visade sina bröllopsbilder för bekanta brukade hon alltid säga:
Usch, vad jag fick lida i den klänningen! Den var förstås vacker, men så tung och klumpig! Nästa gång jag gifter mig ska jag välja en lätt och luftig brudklänning.
Alla var övertygade om att Linnea bara skämtade. Och alla skrattade med henne. Det var verkligen på skämt. Alla visste ju att äktenskapet mellan Linnea och Rickard var byggt på ömsesidig kärlek. En klassisk sommarromans hade blommat upp. Linnea var 21, Rickard 28.

Det var sensommar, ljummet vatten i Mälaren, bubblande svenskt vin, gnistrande kvällshimmel en perfekt blandning som ledde till att de skickade in pappren till Skatteverket för att registrera äktenskapet. Förvisso fick Rickard först skilja sig från sin andra fru, medan Linnea packade väskorna och flyttade från Göteborg till Rickards hemstad Uppsala.

Göteborg Uppsala Göteborg. Den vägen skulle bli Linneas andra hem under tio år och svida bekant på gott och ont.

Men allt det där kom senare. I början handlade allt om att hitta bostad tillsammans. Rickard hade gett bort sin lägenhet till sin andra fru, som hotade både med att ta sitt liv, hälla syra på den tredje frun och hoppa ut genom fönstret om han inte ångrade sig och kom tillbaka.

Efter en tid försvann den andra frun ur bild. Kanske hade Rickard gett henne hopp om en återförening? Om sin första fru ville han helst inte tala. Det var bara som det var Det äktenskapet varade i ett och ett halvt år. Det funkade inte. Därefter hjälpte Rickard henne att gifta sig med en av sina vänner alla blev nöjda, även han själv.

Den andra frun blev kvar lite längre. Tre år behövdes innan Rickard insett att de var för olika. Hon ville inte ha några barn, och kallade dem för mänskliga ungar. Sådant skrämde honom.

Linnea, däremot, brydde sig inte om alla dessa vardagliga komplikationer. Hon var självständig, målmedveten och säker på sin egen förmåga och Rickard älskade henne för det. Han bar henne på sina armar, övertygad om att han redan nått ett paradis på jorden. Det var blommor i överflöd, märkesplagg i trippla exemplar och skor och stövlar så mycket hon ville. Resor till London, Paris och Montenegro i deras fall blev det Stockholm, Paris och Gotland för att vidga vyerna inför det stora familjelivet.

Snart föddes lilla Elsa. Medan Linnea var mammaledig köpte Rickard ett litet hus och fyllde det med allt nödvändigt för sina flickor. Nyinflyttningsfesten avklarades, Elsa började på förskola.

Linnea la all kraft på att utveckla sig själv. Hon ville helst studera i sin hemstad, Göteborg. Där hade hon vänner, mamma och en varm atmosfär där även främlingar kändes som gamla bekanta. Alltid tryggt under lindarna vid Avenyn.

Elsa lämnades med svärmor, som älskade sitt barnbarn. Under tentaperioder flyttade Linnea in hos sin mamma i Göteborg. Rickard var djupt svartsjuk och reste ständigt efter henne, dök oväntat upp vid föreläsningssalar eller på kaféer som om han inte kunde fatta att Linnea verkligen var trogen.

Men Linnea längtade bort från vardagens bestyr. Hon ville bara fortsätta studera så länge det gick, slippa disk och dammsugare, slippa ta hand om man och barn. Korta livet höll ju på att rinna förbi varför slösa det på trivialiteter, tänkte hon?

Snart låg tre examensbevis i väskan, alla med bästa betyg. Hennes huvudinriktning var psykologi, och hon bar alltid dokumenten med sig. Jobb sökte hon faktiskt med stor entusiasm. Rickard protesterade envist:
Men Linnea, har vi inte nog med pengar? Jag blir galen av att vänta på dig när du arbetar! Ska vi inte försöka med ett syskon till Elsa? En son eller dotter, det spelar ingen roll bara vi är tillsammans.

Linnea såg inte sig själv få fler barn. Hon tyckte sitt uppdrag var avklarat. Hon hade gett Rickard en dotter vad mer kunde förväntas? Svärmor, som lyssnade på dessa resonemang, föreslog att Elsa kunde bo mer hos henne tills Linnea vuxit till sig. Barnet behövde ju närhet, men Linnea ville aldrig stanna hemma.

Hon tackade ja, utan att tveka, och försvann till Göteborg utan att Rickard visste. Jag ringer från Göteborg tänkte hon.

Men i Göteborg väntade Rickard. Nu förstod han hennes knep.
Linnea, var är Elsa? Varför är du här och inte i Uppsala? Har du träffat någon annan? frågade han upprört.
Oroa dig inte, Rickard! Det finns ingen annan. Men jag är uttråkad. Jag vill vara fri!
Fri? Från mig och Elsa? Vad har hänt med kärleken? Har du hamnat i någon slags livskris? Vi tar oss igenom det tillsammans, Linnea!
Nej Rickard det går inte. Det är slut, svarade Linnea bestämt.

Rickard vände sig förtvivlat till sin svärmor.
Vad ska jag göra?
Jag vet inte, svarade svärmodern. Med Linnea förmår du inget, hon är envis som en svensk granitklippa!
Så återvände han ensam till Uppsala, förvirrad och förtvivlad. Dagar, veckor gick Linnea återvände aldrig. På telefonsamtal svarade hon distanserat: Det är bra med mig.

Efter många sömnlösa nätter bestämde sig Rickard för att sälja huset, ta Elsa och flytta till Göteborg för att försöka rädda familjen.

Linnea bemötte detta svalt och försökte avråda Rickard. Elsa måste byta skola, hon tappar alla sina vänner, svärmor godkänner inte flytten Men egentligen ville Linnea bara fortsätta njuta av sin nyfunna frihet. Som en fågel över taken. Hon hade startat eget en liten syateljé hyrt en lägenhet, haft flera beundrare, vänner och kvinnor i sin närhet. Tiden räckte inte till för rastlöshet. Och nu make och dotter på nytt? Aldrig! Hon ville radera det förflutna. Det var som om allt det som varit hörde någon annan till.

Rickard lyssnade inte på hennes argument och flyttade ändå med Elsa till Göteborg. Hoppet om att återförena familjen levde fortfarande, liksom kärleken som han burit på i så många år.

Han mötte Linnea vid skolan, lämnade Elsa hos henne (för Elsa var så lik sin mamma att det ibland gjorde ont att se). Men Linnea var som en isbit inget rubbade henne. Till sist satte hon punkt:
Rickard, låt mig vara! Vi måste skiljas. Elsa kan vara hos mig om ni vill.

Vid det laget var Elsa elva år och behövde ingen härbärge. Hon hade en älskande pappa, en mormor som uppfostrade henne och bad för henne alla dygnets timmar. Elsa mindes och älskade fortfarande sin mamma och förstod aldrig varför just hennes mamma avsiktligt lämnade henne.

Tiden gick. Livet fortsatte.
Till sist slutade Rickard att försöka fiska på torrt land. Han förstod att ingen kärlek väntade honom där. Ödet ville annorlunda.

Rickard fann en annan kvinna en jordnära och trygg kvinna från en mindre ort utanför Göteborg. Hon hade två söner sedan tidigare. Hon hade inga behov av resor till Paris eller pälsar och hundratals skor. Ett par rejäla stövlar till hösten, en varm jacka för ladugården och att se barnen komma någonstans i livet, det är allt jag vill ha. Det enkla blev det bästa. Rickard kände ro och värme, och deras kärlek blev stadig. En dotter föddes till deras familj. För fjärde gången fann han äkta lycka ren kärlek, inget tjafs från det förflutna.

Linnea blev kvar hos sin mamma. Hon bodde ännu i barndomshemmet. En gång lovade en affärspartner henne guld och gröna skogar, men blåste henne på allt. Syateljén gick i konkurs. Hennes beundrare försvann lika snabbt som de kommit. I slutändan försvann alla friarna. Nu arbetar Linnea som skolpsykolog hennes utbildning kom trots allt till användning. Hon säger att hon inte ångrar något. Men vem vet? Mänskliga själar är djupa kanske slår en gnista av ånger igenom även i Linneas hjärta en dag.

Elsa då? Hon växte upp, fann själv en man och bor kvar i Göteborg hos den mormor som fostrat henne. På sitt bröllop bar hon en lätt och luftig vit klänning. Den hade hennes mamma Linnea sytt och gett som bröllopsgåva.