En gång ringde min avlägsna moster och bjöd in mig till sin dotters – min sysslingens – bröllop, en kusin jag senast såg när hon var sex år gammal. Sex år gammal var HON alltså. Jag har aldrig varit särskilt sentimental kring släkten, men att smita undan gick helt enkelt inte — “Vi kan väl ses åtminstone vart tjugonde år, försök bara låta bli att komma!” dundrade moster. Inbjudan med duvor och rosor från Anna och Andreas dök upp, påminnelse kom dagarna innan – så det var bara att gå. Jaha, där rök den lördagen, men vad skulle man göra? Med blombukett, uselt humör och en plan att smita tidigt anlände jag till restaurangen. Jag sattes med ett glatt gäng av brudgummens vänner, som efter ett par snapsglas började hävda att jag var för ung och snygg för att vara “moster”, och sen blev det snabbt fart på festen. Bruden kände jag förstås inte igen, så många år hade gått — från brun liten mus till frodig blondin med generös byst. Hon var finare som mus. Själva tillställningen kändes ganska mörk: bistra tanter med arga farbröder, brudgummen såg jagad ut, bruden var förälskad i sin egen byst, och om inte vår snabbt uppsluppna bordsdel funnits hade det påmint mest om en begravning. Första tårtrundan hade jag missat, men andra var det jag som skulle utbringa. Toastmastern utropade glatt: “Och nu, brudens unga och vackra moster ska gratulera våra lyckliga Anna och Andreas!” Så med hjärtat på rätta stället sa jag: “Kära Anna och Andreas!” Då blev det dödstyst – och plötsligt slår det mig: min moster syns inte till, och nog borde jag känna igen henne…? “Bruden heter Malin och brudgummen är Oskar,” fräser tanten mitt emot ilsket. “Hur menar du – Malin? Vem är Oskar?” “Folk som gratis ska äta och dricka på andras fest – skam och samvete har vissa då inte,” flikade hon in. Vid det laget insåg jag att det var nu kvällen skulle bli minnesvärd på riktigt – allas blickar smalnade huggande, redo att kasta ut den okände snyltaren. “Men jag har ju inbjudan här!” utbrast jag förtvivlat och viftade med kortet: “Anna och Andreas, restaurang så-och-så, festvåning…” Räddningen kom i form av en servitör: “Fröken, vi har en till festvåning en trappa upp, det kanske är dit ni ska?” “Självklart, ska hon det… Hon vill bara få sig en gratis middag – snart springer hon nog dit med. Jisses, sådana fräcka finns det folk till?” Och så vidare. Jag var varken äktenskapsförstörare eller klassisk äventyrare, men enligt det här bordet såg jag ut som båda. Brudgummens vänner försvarade mig och fick skäll för att ha låtit sig charmas och för att jag säkert tänkte sno någons man också, när jag ändå “var igång.” Men till sist skickade den gode servitören upp mig till rätt våning – där min verkliga moster väntade och försäkrade (med ett listigt leende) att hon verkligen kände mig, trots allt. Så blev det ändå rätt, med brunhåriga skönheten Anna och Andreas och snaps på rätt plats. Som tur var hann jag aldrig lämna över presenten – men följde mig ut gjorde ändå killarna från det första bröllopet…

För länge sedan ringde min gammelmoster och bjöd in mig till sin dotters bröllop min syssling, som jag sist såg när hon var sex år gammal. Det var alltså hennes sexårsdag senast vi sågs.

Nu har jag aldrig känt några starka släktband, men att försöka smita undan funkade uppenbarligen inte den här gången.
En gång på tjugo år kan vi väl träffas, se bara till att du kommer, sa moster barskt.
Och så kom det ett pråligt inbjudningskort med blåmesar och rosor från Elna och Björn, och någon dag innan blev jag dessutom påmind igen det var bara att ge sig av.

Nåväl. Lördagen var därmed förstörd, men vad skulle jag göra?
Så där stod jag till slut med en bukett i handen, uruselt humör och största önskan att smita efter en timme, när jag klev in på restaurangen och letade mig fram till festlokalen. De satte mig hos ett sällskap glada unga män brudgummens vänner som redan hunnit dricka några snapsar och var väldigt förtjusta över att bruden hade en så trevlig och ung moster. De tyckte absolut att vi borde bekanta oss och fira ordentligt, och så blev det.

Bruden själv kände jag förstås inte igen åren hade förvandlat henne från en mörk liten mus till en ståtlig blondin med imponerande byst. Jag tyckte hon var sötare som liten, det ska erkännas.

Själva festen var väl en rätt dyster tillställning: sura tanter i överflöd, morrande farbröder, en brudgum som såg smått stressad ut och en brud som var högst medveten om sin egen skönhet. Hade inte vårt lilla gäng av snabbt upprymda män funnits där, hade det knappast känts som ett bröllop alls mer som en minneshögtid. Tanterna kastade misstänksamma blickar.

Jag hade missat den första omgången skålar, men nu började nästa. Och nu var det min tur. Toastmastern, som tagit reda på min identitet, deklarerade glatt:
Nu får vi höra ett lyckönskande ord till de unga från brudens vackra moster!

Jag ställde mig upp och sa varmt:
Kära Elna och Björn!

Bröllopet hade redan inte varit särskilt livat, men nu blev det knäpp tyst. Och just då slog det mig jag såg inte min moster någonstans, och hur mycket kunde hon ha förändrats? Omöjligt att jag inte skulle känna igen henne.

Bruden heter Ronja, väste en tant i rosa tvärs över bordet. Och brudgummen heter Henrik.

Vadå Ronja? Vilken Henrik?

Folk smyger in på andras fester, vill bara äta och dricka gratis, muttrade tanten vidare. Vi hade en som dök upp på sonens mönstring också, knappt lyckades vi få ut honom. Ingen skam i kroppen nuförtiden.

Då förstod jag att denna kväll antagligen skulle bli minnesvärd. Alla gäster liksom spände sig för attack, ögonen blixtrade ilsket och några började resa sig oroväckande långsamt. De hade inte kavlat upp ärmarna än, men det var på gång.

Men snälla, jag har ju inbjudan! utbrast jag (och det var verkligen ett utbrott), och viftade med inbjudningskortet. Det står ju klart och tydligt: Elna och Björn, denna restaurang, festvåning.

Räddningen kom från servitören.

Ursäkta fröken, sa han, vi har faktiskt ytterligare en festlokal på övervåningen, kanske söker ni er ditåt?

Ja visst, precis, hon ska minsann sno åt sig en till gratis middag, kommenterade tanten i rosa syrligt. Folk är fräcka som få nuförtiden, rena rama bondfången! Äventyrare!

Fräckhet, Inga-Lill, är andra lyckan, inflikade en annan tant i grönt, ännu surare.

Jag skulle gärna säga att jag såg ut som en helt vanlig, lugn svensk kvinna, varken rovgirig eller äventyrlig. Fast ibland undrar man ju vad andra ser Brudgummens kompisar tog mitt parti, men då väste tanten i lavendel åt dem:
Oj då, nu har hon redan fått karlarna att tappa huvudet!

Och damen i rosa la till:
Sådan där stal chefens man, så man får passa sig. Vänder man ryggen till, slår de klorna i vilken karl som helst.

Jag har aldrig stulit någons make, men nu kände jag mig som en förrädisk hembruksstörare. Jag började till och med kika lite på makarna tänk om någon ändå kunde vara något att ha, nu när man ändå var anklagad för allt.

Tack och lov kom den vänliga servitören snabbt till undsättning, och efter en blixtvisit på övervåningen lotsade han snart min riktiga gammelmormor till mitt bord. Hon överblickade snabbt situationen och försäkrade att hon verkligen kände mig medan hon blinkade tvetydigt både åt mig och de andra, som om hon velat antyda att jag alltid varit en aning besvärlig sedan barnsben.

Kort sagt blev jag raskt förd vidare till rätt sal, där mycket riktigt den vackra Elna och någon slags Björn tog emot mig. Där blev jag ompysslad med starka drycker och var nog aldrig så glad över att jag inte hunnit lämna över presenten.

Men när jag gick hem, så var det faktiskt med sällskap av brudgummens vänner från det första bröllopet.