Adam, jag vill inte såra dig, min kära.
Adam satte sig på fönsterbrädan och blickade ut över gården. Han väntade på sin pappa och tankarna snurrade. Det hade gått två år sedan hans mamma lämnat honom. Hon hade bildat en egen familj nu, hade pappa sagt sorgset en gång. Varför hon hade lämnat sin son förblev en gåta för honom. Sakta började han släppa taget om henne.
Pappan gjorde sitt bästa för att ta hand om sin son. Pojken hade hunnit fylla tio år. Han förstod mer än man trodde och det fanns inget att dölja för honom, men världen kändes ändå meningslös ibland. Han hade lärt sig diska, plocka undan bland saker och klara sig själv. Lekte med leksaker gjorde han knappt längre.
Han var nästan som en vuxen. Dessutom var pojken ofta ensam. Adam längtade verkligen efter en hund, men pappan sa nej.
Och vem skulle ta hand om den? Jag jobbar ju hela tiden, och du går i skolan, du är fortfarande för ung.
Istället tog pappan hem någon annan en kvinna som hette Agnes. Hon flyttade in hos dem. Adam försökte undvika henne helt och hållet. Hon kändes överflödig. Men hans pappa kallade henne sin fru och hoppades att Adam skulle vilja ha en mamma igen.
Jag behöver henne inte! utbrast Adam bestämt. Så pågick deras liv. Pojken såg hur hans pappa blev glad av Agnes. De var snälla mot varandra, skrattade mycket och kramades. Adam däremot bar fortfarande på en molande känsla av sorg.
Pappa, jag vill att hon ska flytta.
Adam, jag vill att hon stannar. Vi har det svårt utan en kvinna en hustru och en mamma.
Våren kom med värmen. Adam sprang på gården tillsammans med kompisarna. Några nya vänner spred rykten att hans pappa och nya mamman skulle lämna bort honom på barnhem.
Adam blev förskräckt. Varför skulle de inte kunna lämna honom, egentligen? Ville de ha egna barn nu, och han var i vägen? Han bestämde sig för att förbereda sig inför det värsta.
Plötsligt hörde han en snutt av ett samtal i köket: Han kommer ha det bra där, borde vi inte låta honom flytta?
Nu var det kört. Han låg vaken hela natten, och nästa morgon bestämde han sig för att Agnes behövde försvinna. Han började jäklas saltade hennes te, satte på spisen med en tom kastrull, betedde sig oförskämt. Agnes förstod vem som låg bakom och bad Adam komma in till henne:
Vi behöver prata. Jag ser att du är ledsen.
Jag är inte ledsen för något! försökte Adam slingra sig.
Adam, jag vill inte såra dig, min kära
Vi har hyrt en stuga vid Vänern i sommar. Det skulle bli en överraskning, men nu har det blivit dags att vara ärlig. Din pappa har hittat en hund, och vi ska åka och hämta den idag. Du får gärna följa med.
Är det sant? Adams ögon lyste upp och han kastade sig om halsen på Agnes.
Agnes blev nästan tårögd: Det ordnar sig, Adam. Du ska vara glad, ingen anledning att gråta, sade hon och strök honom på håret.
När pappan kom hem från firman åkte de direkt för att hämta valpen. Adam hade redan omvandlat sin ilska till vänskap och såg inte längre Agnes som en fiende. De försonades. Valpen somnade i hans famn på vägen hem. Alla var lyckliga.
Och Adam lärde sig att gamla sår kan läka om man öppnar sitt hjärta för nya människor. Vågar man tro på värme, kan ensamheten bytas mot något vackert.
