28 maj
Idag hände det igen. Just när jag skulle ta ut filpaketet innan frukosten, såg jag hur kylen ekade tom. Köttbullarna var borta, likaså falukorven och min favoritost. Julia, min fru, dök upp bakom min rygg och hivade en suck.
Erik, var din lillasyster Ronja här igen? Varje gång hon hälsar på, ser det ut så här maten försvinner bara.
Jag drog lite motvilligt på munnen. Jo, hon var över igår. Hon beklagade sig som vanligt över att hon och Joel inte får ekonomin att gå ihop. Jag kunde inte bara låta henne gå hem tomhänt, hon är ju ändå min syster.
Fick Ronja också pengar av dig igen? frågade Julia och la armarna i kors.
Bara några tusenlappar, mumlade jag. Ronja förklarade att Joel hade trassel på jobbet och hyran var försenad.
Julia ruskade på huvudet. Jag fattar bara inte varför hon behövde gifta sig redan när hon var tjugo? Varför stoppade din mamma henne aldrig?
Du vet ju hur Ronja är! När hon har bestämt sig går det inte att stoppa henne. Men oroa dig inte, hon lär sig väl förr eller senare vad vuxenlivet innebär.
Julia suckade djupt. Visst är det bra med självständighet, men hittills har Ronja mest levt på släktingars bekostnad.
***
Joel är själv knappt vuxen och tvekar alltid att skämma bort Ronja. Själv vägrar hon ens försöka hitta jobb; hon tycker att Joel ska stå för hela hushållet.
Min och Ronjas mamma, Agneta, står förstås alltid på Ronjas sida. Så fort pengarna tryter rycker mamma in och tycker givetvis att även jag ska bidra.
Ronja måste ju se bra ut hon är ung och har inte hittat rätt jobb än, och Joel är så snål. Vi måste hjälpa till, förklarar mamma alltid.
Jag gör vad jag kan, men Julia har tröttnat för länge sedan. Hon undrar varför våra gemensamma pengar ska gå till Ronja när vi själva bor i hyresrätt och sparar varenda krona till ett eget boende.
***
En dag när jag kom hem satt både mamma och Ronja och pratade lågmält med mig. Så fort Julia dök upp tystnade de. Julia ställde sig med armarna i kors och sa:
Får jag fråga vad ni diskuterar? Känns som det vankas nya pengar från vårt håll.
Nej, nej, skrattade mamma. Det är familjeprat som inte rör dig!
Julia gick tyst ut i köket. Efter en stund dök Ronja upp, öppnade kylskåpet och fnös:
Varför är kylen alltid så tom här? Har du glömt handla eller?
Jag har handlat det viktigaste, lönen kommer ändå först om två dagar, sa Julia. Vill du ha soppa?
Soppa? Nej tack, sånt äter jag inte. Jag köper nästan aldrig mat själv, jag tar hellre pizza eller åker och fikar med Joel.
Klarar ni er verkligen på Joels lön? Ni klagar ju jämt på pengar.
Då får jag väl be mamma och dig om pengar. Så funkar det väl i en familj?
När de lämnat frågade Julia mig direkt:
Vad ville de egentligen?
Jag tvekade:
Mamma funderar på att sälja sommarstugan och låta pengarna gå till Ronja. Hon säger att Ronja behöver en bra start i livet.
Och vad tycker du om det? frågade Julia, alldeles häpen. Alla pengar går alltså till din syster?
Det är mammas stuga, hon får förstås bestämma själv.
Jag försökte byta samtalsämne. Innerst inne var jag faktiskt stolt över att kunna hjälpa min familj.
***
Stugan såldes. Jag anade redan då att Ronja inte tänkte använda pengarna förnuftigt. Restaurangbesök, nya kläder, annan lyx pengar rann som vatten.
Snart var hon pank igen och klagade hos mamma:
Jag har inget kvar! Jag vill ta körkort, köpa bil har vi inget annat kvar att sälja? Andra föräldrar hjälper sina barn!
Mamma blev chockad att allt gått åt. Du får faktiskt hitta ett jobb nu, Ronja! Du är ju utbildad som redovisningsekonom!
Jag tänker inte sitta framför datorn hela dagarna. Joel ska ta ansvar, och ni också. Jag är ju bara tjugo!
Vi hittar en lösning, försäkrade mamma. Vi kan alltid fråga Erik, säg att det är viktigt!
Tror du de ger oss något? Julia är så snål. Som tur är har jag alltid dig.
Låt oss åka nu, sa mamma bestämt. Jag kan vara övertygande.
***
Några timmar senare stod mamma och Ronja i vår dörr. De kom inte med presenter, bara med krav.
Erik, vi har ett allvarligt ärende! Endast du kan hjälpa oss! sa mamma direkt.
Jag visste vad som väntade.
Vad gäller det?
Ronja behöver bil, men stugpengarna är slut, sa mamma. Kan inte ni hjälpa till?
Julia spärrade upp ögonen.
Hur är pengarna redan borta? Ronja, du måste faktiskt börja tänka efter vad du köper!
Bry dig inte, snäste Ronja. Jag är ingen grå mus, jag vill ha restauranger och salongbesök!
Har du ens sökt jobb? Det är bättre än att alltid be släkten om pengar, sa Julia spetsigt.
Jag ville undvika bråk. Vi har inte till en bil, men kanske kan vi bidra lite.
Mamma log. Jag visste att du skulle förstå!
Tänker ni inte fråga mig? frågade Julia irriterat. Jag tänker då inte ge något. Ronja har sin man, han får ta ansvar jag är klar!
Jag sneglade mot mamma. Anna, det är vårt gemensamma sparkapital, jag har rätt att bestämma över det. Mamma vill ha ett lån, det får vi tillbaka.
Såklart jag återbetalar, försäkrade mamma.
Julia kände sig tvungen att ge vika. Nej, vi kan inte hjälpa, vi behöver pengarna till bostad.
Kom, mamma, vi går, väste Ronja. Du ser, de skiter i oss.
Mamma ville inte ge upp och viskade surt till mig: Erik, vi pratar vidare. Din fru har för mycket att säga till om!
När de gått tog diskussionen fart:
Hur kan du vara så kall? Vad ska mamma tänka att pengar är viktigare än familjen?
Har de någonsin hjälpt oss? frågade Julia. Jag vill inte höra mer om Ronja!
Några dagar senare trodde Julia att allt var lugnt, men då smög jag iväg sparkapitalet till mamma.
Mamma kramade om mig när hon fick kuvertet.
Just så, Erik! Du är en riktig son! Oroa dig inte, livet ordnar sig, ni kan spara nya pengar.
***
En dag såg Julia bilder på internet Ronja vid ratten, lycklig över nya bilen. Julia frågade:
Visste du att Ronja köpt en bil? Har Joel fått in nya pengar?
Ja, vi hjälpte till allihop.
Alla? Gav du pengar? Utan att säga något?
Jag sade ingenting. Julia kastade sig mot byrån pengarna var borta.
Har du gett bort våra besparingar? skrek hon.
Jag blev ovanligt arg. Det har inte med dig att göra! Jag är man i huset, jag bestämmer. Ronja behöver hjälp nu, vi kan spara senare!
Jaså? Då har jag bestämt mig. Jag flyttar till mamma och du ser till att ge tillbaka min halva!
Julia packade och väntade på min reaktion. Jag satt tyst.
Är det verkligen slut? sa hon vid dörren.
Om du inte ändrar dig, så ja.
Julia flyttade, och en månad senare kom pappren från tingsrätten. Hon nöjde sig inte förrän hon också fått ut sin del av pengarna. Sedan skrattade hon med sina väninnor åt hela historien ibland måste man faktiskt gå vidare, när folk i ens närhet aldrig lär sig lyssna.
En sak har jag lärt mig: Man gör inga vänner för livet på att alltid säga ja ibland behöver även en bror sätta gränser.
