Jag är 58 år gammal och nyligen tog jag ett beslut som kostade mig mer än vad de flesta kan föreställa sig: jag slutade hjälpa min dotter ekonomiskt. Och det var inte för att jag älskar henne mindre eller för att jag blivit snål.
Min dotter, Elin, gifte sig med en man som redan från början visade tydliga tecken på att han inte trivdes med att arbeta. Han bytte jobb var och varannan månad alltid med olika förklaringar: chefen var jobbig, arbetstiderna passade inte, lönen var för låg, stämningen var dålig Det var alltid något som inte gick att uthärda.
Elin själv jobbade, men pengarna räckte ändå aldrig till.
Varje månad kom hennes man, Anders, till mig med samma klagan: hyra, mat, skulder, extrakostnader för barnen i skolan. Och varje gång slutade det med att jag hjälpte till.
Först tänkte jag att det var en tillfällig fas. Att han skulle ta sig i kragen, bli vuxen och börja ta ansvar. Att han snart skulle få ordning på livet.
Men åren gick och ingenting förändrades.
Anders låg kvar i sängen om morgnarna, spenderade dagarna ute med vännerna, lovade ständigt att han nästan hade fått ett nytt jobb. De pengar jag gav Elin täckte egentligen utgifter som var hans ansvar eller ännu värre hans utgifter för öl och barbesök.
Han sökte aldrig riktigt jobb, för han visste att oavsett vad som hände, så skulle jag ändå städa upp efter honom.
Elin ställde heller aldrig några krav på honom. Det var alltid lättare för henne att be mig om hjälp, än att ifrågasätta honom för hans beteende.
Så där stod jag och betalade räkningar som inte var mina att betala. Bar bördan för ett äktenskap som inte var mitt.
Den dagen mitt beslut kom, var när Elin bad mig om pengar till ett akut ärende och utan att tänka på det nämnde hon att pengarna behövdes för att betala av en skuld som Anders dragit på sig när han spelat biljard och förlorat mot sina kompisar.
Jag frågade henne:
Varför jobbar han inte?
Och hon svarade:
Jag vill inte pressa honom.
Då gjorde jag det tydligt:
Jag kommer alltid att finnas där för Elin och mina barnbarn, känslomässigt. Jag stöttar henne, lyssnar, hjälper på alla sätt jag kan men ekonomiskt kan jag inte fortsätta, så länge hon lever ihop med en man som inte gör någonting för dem och vägrar ta eget ansvar.
Elin grät. Blev arg. Anklagade mig för att jag övergav henne.
Det var ett av de svåraste ögonblicken jag haft som mamma.
Säg mig Gjorde jag fel?
