För några månader sedan började jag lägga upp innehåll på sociala medier. Inte för att bli någon sorts kändis. Inte för att få uppmärksamhet. Bara för att jag tycker om det. Jag gillar att filma när jag lagar mat, visa små vardagsögonblick tillsammans med min dotter, små stunder från vårt hem. Inget regisserat, inget proffsigt. Vanliga klipp från köket eller vardagsrummet, medan jag gör det jag ändå brukar göra.
Redan från början märkte jag att min man, Henrik, blev obekväm. Först var det små kommentarer. Varför håller jag på så här? Vem skulle ens bry sig? Vad är poängen med att lägga ut klipp överhuvudtaget? Jag sa till honom att det bara är något jag gör för mitt eget nöje, en slags avkoppling. Men han kunde inte se det på samma sätt.
En dag sa han rakt ut att jag bara gör allt det här för att locka till mig andra mäns uppmärksamhet. För att bli sedd. För att bli beundrad och betittad. Jag blev tyst, för jag förstod inte varifrån den tanken ens kom. Mina videor handlar om mat, om Selmas matlåda till skolan, om en lyckad kokosbollar jag bakat. Jag lägger inte ut några lättklädda bilder, jag dansar inte, jag visar inte upp mig på något sätt.
Det mest absurda är att jag har 99 följare. Nittionio. Och hälften är mina släktingar kusiner, mostrar, gamla skolkompisar. Jag sa det till Henrik. Jag visade honom profilen. Kommentarerna. Men ändå stod han fast det handlade inte om antalet visningar, det var min avsikt han misstrode. Att jag sökte något.
Så började grälen. Varje gång jag tog upp mobilen för att filma något kände jag hans blick på mig. Om jag laddade upp en video frågade han direkt vem som hade tittat. Om någon la en emoji i kommentarerna tolkade han det som flört. En gång bad han till och med att få gå igenom mina DM, trots att de var tomma. Han sa att jag bröt mot respekten för honom som min make.
Det gick så långt att jag knappt vågade filma längre. Varje inlägg kändes som ett minfält. Jag började tveka inför att lägga upp någonting. Kände mig iakttagen. Det som varit ett avbrott från vardagen blev istället en källa till ständig oro. Henrik sa att jag hade förändrats, att jag inte var som förr, att jag bara ville synas. Men jag kände mig bara instängd, som om varje steg jag tog skulle misstolkas.
Jag delar knappt något längre. Inte för att jag tappat lusten, utan för att varje inlägg känns som starten på ett nytt bråk. Och jag vet inte längre vad jag ska göra.








