Jag är 65 år och har alltid varit ganska obrydd om mitt utseende, men på sistone har de grå håren börjat vinna mark – inte bara ett par strån, utan rejäla slingor, framförallt i hårbotten. Att gå till frisören kändes plötsligt mycket mer krångligt än förut, med både tid, kostnad och väntan. Så jag började fundera på om det kanske ändå inte vore så farligt att färga håret själv hemma – jag har ju faktiskt gjort det i hela mitt liv, vad kan egentligen gå fel? Jag gick till närmaste Konsum, inte till någon speciell frisörbutik, och sa att jag letade efter färg för grått hår. Tjejen i butiken frågade vilken färg, och jag svarade: “Bara vanlig kastanj, inget speciellt.” Hon visade mig en kartong som såg seriös ut – en stilig kvinna på framsidan och löfte om att täcka gråa hår till 100%. Det räckte för mig, jag läste inget mer. Väl hemma var jag säker: om en timme är allt klart! Jag tog på mig en gammal T-shirt, hämtade en handduk, blandade färgen enligt instruktionerna och satte igång framför badrumsspegeln. Allt såg normalt ut till en början. Färgen var mörk, precis som vanligt. Jag satte mig att vänta. Passade på att diska lite och fixa i köket under tiden. Efter tjugo minuter började jag märka något konstigt – när jag tittade upp, såg håret ut att vara lila istället för brunt. Jag skyllde först på badrumsbelysningen. När det var dags att skölja ur färgen insåg jag att nånting gått riktigt snett. Vattnet blev först lila, sen mörkbrunt, till slut nästan svart. Jag tittade i den immiga spegeln – och där var jag: med syrénlila och violetta skiftningar i ett färgsprakande inferno av en hårfärg. Ja, de grå var borta. Men till vilket pris? Jag försökte föna håret i hopp om att färgen skulle ändras när det torkade. Det blev bara ännu starkare. Jag såg ut som rekvisita till en misslyckad tonårsfotografering, inte som en kvinna på 65. Jag började skratta åt mig själv – vad annat att göra? Jag ringde min dotter på videosamtal. När hon såg mig, höll hon på att spricka av skratt. “Mamma… vad har du gjort?” frågade hon. “Boka en tid hos frisören åt mig,” svarade jag bara. Nästa dag var det bara att gå ut med huvudduk, men det lila syntes ändå. I närbutiken frågade de om jag prövade en ny stil. Kvinnan i bageriet tyckte jag var modig. Jag nickade som att allt var planerat. Två dagar senare satt jag i frisörstolen – noll stolthet kvar. Frisören såg direkt vad som hänt och bara log. “Det händer oftare än du tror,” sa hon. Jag gick därifrån med ordnad frisyr, lättare plånbok och en lärdom: vissa saker tror man att man kan som förr… tills man sitter där med lila hår. Nu har jag accepterat två saker: gråa hår kommer när de vill, och vissa strider är bäst att lämna till proffsen. Det här är ingen släktkris, bara en sann historia.

Jag är 65 år gammal nu och blickar tillbaka på en tid då jag aldrig riktigt brydde mig om mitt utseende. Men de senaste åren började de vita hårstråna ta över, inte bara några stycken hela slingor, särskilt vid rötterna. Frisörbesöken kändes plötsligt mycket mer krångliga än förr, mellan tidsbrist, väntetider och priserna som numera är skyhöga. Tankarna började snurra kanske var det dags att färga själv hemma. Det hade jag ju faktiskt gjort i hela mitt liv, hur svårt kunde det vara?

Jag gick till Konsum här i kvarteret, inte någon speciell salong eller parfymeri. Sa till den unga tjejen bakom kassan att jag behövde “en färg som täcker grått helt”. Hon frågade vilken nyans jag ville ha, och jag svarade: “Vanlig kastanjebrun inget märkvärdigt.” Hon visade mig en ask, diskret och seriöst utformad med en kvinna med vackert hår på framsidan. Det stod att den täckte grått till 100 procent. Det räckte för mig. Jag läste inte mer på paketet, utan gick nöjd hem och tänkte att inom en timme skulle allt vara löst.

Väl hemma tog jag på mig min slita T-shirt, hämtade en handduk och blandade ihop färgningsmedlet som det stod i bipacksedeln. Framför badrumsspegeln började jag noggrant dutta in färgen. Allt såg normalt ut. Nyansen var som brukligt mörk. Jag satte mig och väntade in tiden medan jag passade på att diska och plocka undan lite i köket.

Efter kanske tjugo minuter la jag märke till något märkligt. När jag sneglade in i badrummet såg håret inte brunt ut utan lila. Jag tänkte att det nog bara var ljuset från lampan som spelade mig ett spratt och försökte slå bort tanken.

När det så var dags att skölja ur, förstod jag att något gått väldigt snett. När vattnet rann över huvudet blev det först lila, sen mörkt brunt, och slutligen nästan svart. Jag såg mig i spegeln, med blött hår som skimrade i violetta och syrenlila toner. Med handen på hjärtat, jag hade aldrig sett en sådan färg, men de gråa hårstråna var åtminstone borta till vilket pris dock…

Med hopp om ett mirakel torkade jag håret med fönen, men färgen blev bara ännu starkare. Jag såg ut som om jag råkat hamna i en dålig modeplåtning anordnad av en högstadieklass. Till slut började jag skratta åt eländet, vad annat kunde jag göra?

Jag slog en signal till min dotter, Linnea, på videosamtal och direkt när hon såg mig hade hon svårt att hålla sig för skratt. Hon sa:
Mamma… vad har du gjort?
Jag skrattade och svarade:
Boka tid hos frisören för mig.

Dagen efter tvingades jag gå ut ändå. Jag försökte dölja håret med en sjal, men det lila glänste ändå igenom. I matbutiken frågade grannarna om jag skaffat ny look. På bageriet sa en dam att jag var modig som valde sådana färger. Jag log och låtsades att allt var högst medvetet.

Två dagar senare satt jag i frisörstolen, utan stolthet kvar. Frisören, som hette Gunilla, såg direkt vad som hänt men dömde mig inte. Hon sa bara:
Det här händer oftare än du tror.
Jag gick därifrån med ordnad frisyr, en betydligt tunnare plånbok och en viktig lärdom rikare: vissa saker tror man att man kan som förr, tills man sitter där med lila hår.

Nu, långt senare, har jag accepterat att de grå lockarna kommer om man vill eller ej, och att det finns strider man helst lämnar till proffsen. Ingen familjetragedi det här, bara ett väldigt svenskt minne som alltid får mig att le.