Skilsmässa på grund av grannkvinnan – Eller förklara bara, varför av alla kvinnor i världen valde du just henne? Från mig – till henne, varför? När Karina förlorade på alla plan mot mig. Och tänk om Valter åtminstone hade sagt något i stil med ”hon är roligare, mer lättsam, mindre petig, inte så tråkig som du”. – Men hur kunde det bli så, Maria! Hur kunde det bli så?! Ni levde ju så bra ihop… – klagade både mamma, syster och de otaliga vännerna när nyheten om den stundande skilsmässan kom ut. – Vi levde – höll Maria med. – Men det blir inget mer. – Maria, tänk nu trettio gånger innan du lämnar en sådan man. Han tjänar ändå bra, älskar barnen, och vill dessutom inte skiljas… Efter den kommentaren placerade Maria samtliga inblandade i evig livstidsspärr – både på sociala medier, i meddelandeappar och givetvis i verkliga livet. Så kollegan, som hon tidigare haft en vänskaplig relation med, fick nu nöja sig med en nickning och ett pliktskyldigt ”hej” vid möte. Och vid försök till samtal som förr, fick kollegan veta sitt – om ovälkomna råd och om det bokstavliga tvånget att förlåta Mannen-som-också-kan-svikas. Ja, ja, honom med! Maria kunde själv knappt greppa allt som hade hänt. De hade ju levt helt normalt. Tjugo år ihop, ända från universitetstiden – hade slitit sig genom ett åkerlass salt, precis som folk brukar säga att man måste för att klara livet tillsammans. De hade haft allt: kronisk brist på pengar, arbetslöshet, sjukdomar – både sina egna och barnens… Två barn – son och dotter, hela paketet så att säga. Hemma alltid städat, middag klar – och migrän var aldrig ett problem hos Maria… Hon tog hand om sig själv, såg inte maken som en vandrande bankomat, och hon hittade tid för honom även när barnen var små och livet kaotiskt… Vad mer kunde han ha krävt, denne ”tupp”, som en dag bara vände och gick till någon annan? Och dessutom till vem! Hade han dragits till en ung tjej kunde man kanske begripit det. Men hans hjärta, eller snarare, den nedre delen av honom, drogs till en frånskild mamma från nästa kvarter. – Men säg mig bara, vad såg du i henne? Maria skrattade och grät om vartannat när affären avslöjades och Valter fick stå till svars inför sin fru. – Bara förklara – varför av alla kvinnor i världen valde du henne? Från mig till henne, varför? Karina förlorade mot Maria på alla punkter. Hade Valter åtminstone kunnat säga att ”hon är rolig, fri, mindre strikt, inte lika tråkig som du”… Om han hittat några karaktärsdrag hos Karina som gjorde att Maria verkade mindre lämpad för familjeliv. Men nej! Inte heller det kunde han förklara. Skedde det i fyllan, kanske? Nej, han var nykter som en nunna. Det enda han förmådde var att få ur sig ett svagt ”det bara blev så”, och sedan bönfalla om att få återvända till familjen, underkastad och ångerfull. Ja, för Karinas del kom det plötsligt: Valters plan hade inte varit att skilja sig från Maria och flytta in hos den nya. Han hade räknat med att, som en katt, ställa till det ute och sedan nynna hem till familjen, krypa ner hos sin fru och låtsas som om Karina aldrig funnits. Det hade nog gått – om inte Valters nya älskarinna blivit gravid och var fast besluten att dra honom till Skatteverket som barnets pappa (och till den första ungen också). Det var så hon dök upp hemma hos Maria med ett drama. Först trodde Maria inte ens på det. Hur skulle man, efter tjugo år med samma man, tro att han gjort något sådant? Men Karina visste visst allting: från födelsemärken till ärr – sånt säger man inte på måfå. Det fanns alltså något där, och Valter erkände, begärde förlåtelse utan att lyckas. Och på Valters sida ställde sig plötsligt folk oväntat. Inte gemensamma vänner, utan just arbetskollegan, några tidigare väninnor som aldrig brytt sig om Valter, avlägsna släktingar… Alla hävdade unisont att Maria borde förlåta och fortsätta älska Valter, som om ingenting hänt. Och det kunde Maria inte begripa. Svärmor kunde väl förstås försöka – det var ju ändå hennes son och det syns att han ville reparera, så hon gjorde sitt för att hjälpa. Hon påverkade till och med barnen i början; försökte få dem att övertala Maria att inte skilja sig från pappa. Fult och smutsigt, men det fanns ett orsak och verkan. Men vad hade andra med deras familj och Marias beslut att göra? Hink med krabbor – ”vi sitter alla i skiten så du ska också sitta kvar här”? Vad kunde det annars vara? Maria visste inte. Men hon tänkte inte tåla det. Hon var sin fars dotter och hade tagit ett livsråd från honom: Om någon kallar dig egoist bara för att du ska tåla, flytta på dig, ge upp något, bara för att ”så gör man” eller för att nån högre makt sagt det… Tro inte på det. De vill bara utnyttja dig för sina egna syften. Maria tog den lärdomen till sig, och hade gång på gång märkt att argument som handlar om skam, påtvingade skyldigheter och andra manipulationer dyker upp just då. Och det gick hon inte med på. Inte barnen heller, som det visade sig. Så fort ansökan om skilsmässa lämnats in ringde svärmor och krävde att sonen och dottern skulle låsa upp henne på Messenger och återuppta kontakten. – Hon är hopplös, – förklarade dottern Ksenia vid middagen. Sonen Viktor var hos sin flickvän, så svaren fick stå för Ksenia. – Det enda hon pratar om är att vi måste laga ihop familjen och att ni ska bo ihop igen och så vidare. Jag har sagt en gång, jag har sagt två, men hon hör inte – bara samma skiva om och om igen. Så hon åkte i blocken tills hon kan vara en normal farmor. – Tack. Jag förstår att du säkert inte mår bra av det här, men jag är glad att du ser igenom hennes manipulationer och inte stämmer in i hennes kör. – Mamma, jag är ju inte korkad, – suckade Ksenia. – Jag vet vad pappa gjorde. Hade ni bråkat om semesterresor eller köksgardiner – då hade det funnits något att laga. Men otrohet förlåter man inte om man är normal. Och det visste pappa. Ändå gick han till Karina… Jag älskar honom, han är ju fortfarande min pappa, men… Vad trodde han? Och vad tänker farmor på? Maria hade inget svar. Och ändå – bara en månad tidigare hade hon trott att hon alltid hade svar på dotterns frågor. Svara då, när du själv inte vet. När du inte kan förklara varför någon, som i tjugo år varit en bra make och pappa… Visst, allt händer, men han hade aldrig gjort något så vilt. Och nu plötsligt, och så här… Finns det en ålderskris i revbenen, är det så? Det visade sig att det fanns många fler “små djävlar” kvar hos Valter – i revbenen, i skallen, och i hans smeknamn. Och låta dem rasa över ”den gamla familjen”, det skulle han så småningom göra – på sitt alldeles egna sätt. Detta hände fem år efter skilsmässan.