Jag är 46 år gammal och om någon tittar på mitt liv utifrån skulle de säga att allt är som det ska. Jag gifte mig ung – vid 24 – med en arbetsam och ansvarsfull man. Fick två barn tätt – vid 26 och 28. Avbröt mina studier för att schemat inte gick ihop, barnen var små och det ”fanns tid sen”. Inga stora bråk eller dramatik. Allt har gått enligt ”mallen”. Åren gick och rutinerna förblev desamma. Jag gick upp först, gjorde frukost, lämnade huset i ordning och gick till jobbet. Hem igen i tid för att fixa ärenden, laga mat, tvätta, plocka undan. Helgerna fylldes av släktträffar, barnkalas, åtaganden. Jag var alltid där, tog ansvar för allt. Saknades det något – jag löste det. Behövde någon hjälp – jag fanns där. Jag frågade mig aldrig om jag ville ha något annat. Min man har aldrig varit en dålig person. Vi åt middag, tittade på tv, gick och la oss. Han var inte särskilt kärleksfull, men inte heller kall. Krävde inte så mycket, men klagade heller aldrig. Våra samtal kretsade kring räkningar, barn och vardagssysslor. En vanlig tisdag satte jag mig i vardagsrummet i tystnad och insåg att jag inte hade något att göra. Inte för att allt var bra, utan för att ingen behövde mig just då. Jag såg mig omkring och insåg att jag hållit ihop vårt hem i alla år – men nu visste jag inte längre vad jag själv skulle göra där. Den dagen öppnade jag en låda med gamla papper – betyg, påbörjade kurser jag aldrig slutfört, idéer i gamla anteckningsböcker, projekt som lagts på is. Bläddrade bland foton från tiden innan jag blev maka, innan jag blev mamma, innan jag var den som fixade allt. Jag kände ingen nostalgi. Jag kände något mycket värre: att jag uppnått allt, utan att någonsin fråga mig om det var det jag verkligen ville. Jag började lägga märke till saker jag tidigare sett som självklara. Att ingen frågar hur jag mår. Att även om jag kommer hem trött så är det ändå jag som förväntas lösa allt. Att om han säger att han inte vill gå på släktträff, så är det okej – men om jag inte vill så förväntas jag ändå gå. Att min åsikt existerar, men knappt räknas. Inga skrik, inga bråk – men heller inget utrymme för mig. En kväll vid middagen nämnde jag att jag ville återuppta mina studier eller testa något nytt. Min man tittade förvånat på mig och sa: ”Men varför nu?” Inte elakt, bara oförstående – som om något självklart plötsligt skulle ändras. Barnen sa inget. Ingen diskussion, ingen förbjuder mig. Ändå förstod jag: min roll är så tydligt utstakad att det blir obekvämt om jag kliver utanför den. Jag är fortfarande gift. Jag har inte gått, inte packat, inte tagit några drastiska beslut. Men jag lurar inte mig själv längre. Jag vet att jag i mer än tjugo år levt för att upprätthålla en struktur där jag behövdes – men aldrig var huvudpersonen. Hur hittar man tillbaka till sig själv efter något sådant?

Jag är 46 år gammal och om någon skulle titta på mitt liv utifrån, skulle de nog säga att allt ser bra ut. Jag gifte mig ung bara 24 med en pålitlig och arbetsam man. Sedan fick jag två barn direkt efter varandra när jag var 26 och 28. Jag avbröt mina studier, schemat gick helt enkelt inte ihop, barnen var små och det fanns tid till det senare. Det har aldrig varit några stora bråk eller dramatik. Allting rullade på så som man ska.

I många år har min vardag sett likadan ut. Jag går upp först av alla, fixar frukost, lämnar huset ordnat och åker till jobbet. Kommer hem i tid för att hinna med allt som måste göras laga mat, tvätta, städa. Helgerna har varit fyllda av släktkalas, födelsedagar, och olika åtaganden. Jag har alltid varit den som finns där, alltid den som tar ansvar. Om något saknas så löser jag det. Behöver någon hjälp jag är till hands. Jag har aldrig funderat på om jag ville något annat.

Min man är inte en dålig man. Vi äter middag, ser lite på tv och går och lägger oss. Han har aldrig varit särskilt kärleksfull, men inte heller kall. Han kräver inte mycket, men klagar inte heller. Våra samtal handlar mest om räkningar, barnen och vardagsgrejer.

En vanlig tisdag sitter jag tyst i vardagsrummet och inser att jag inte har något att göra. Inte för att allt är bra, utan för att just nu är det ingen som behöver mig. Jag ser mig omkring och förstår att jag i alla dessa år har burit det här hemmet, men nu vet jag inte längre vad jag själv ska göra här.

Den dagen öppnar jag en låda med gamla papper och hittar betyg, kurser jag aldrig slutförde, anteckningar med idéer, projekt jag lagt på hyllan till sen. Jag bläddrar bland foton från när jag var ung innan jag var någons fru, innan jag blev mamma, innan jag blev den som fixar allt. Jag känner ingen nostalgisk saknad. Det är värre än så: känslan av att jag har gjort allt som förväntades, men aldrig frågat mig själv om det verkligen var vad jag ville.

Jag börjar märka saker jag annars tagit för givet. Ingen frågar hur jag mår. Även om jag är trött efter jobbet är det ändå jag som ska lösa allting. Om han säger att han inte vill följa med på släktmiddag så är det fine, men om jag inte vill så förväntas jag ändå gå. Det jag tycker spelar inte så stor roll. Det har aldrig varit skrik eller bråk, men det finns inte utrymme för mig som egen person.

En kväll vid middagsbordet nämner jag att jag funderar på att börja plugga igen eller testa något nytt. Min man ser förvånat på mig och frågar: Varför då, nu? Han säger det inte elakt, han bara förstår inte varför man skulle ändra på något som alltid fungerat. Barnen är tysta. Ingen säger emot, ingen förbjuder mig. Men ändå känner jag hur tydligt min roll är utstakad så tydlig att det nästan blir obekvämt att ens tänka på att lämna den.

Jag är fortfarande gift. Jag har inte packat väskan, inte lämnat något bakom mig, inte tagit några drastiska beslut. Men jag lurar inte mig själv längre. Jag vet nu att jag i över tjugo år har lagt min energi på att upprätthålla en tillvaro där jag varit oumbärlig, men aldrig huvudpersonen.

Hur hittar man tillbaka efter något sådant?

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Jag är 46 år gammal och om någon tittar på mitt liv utifrån skulle de säga att allt är som det ska. Jag gifte mig ung – vid 24 – med en arbetsam och ansvarsfull man. Fick två barn tätt – vid 26 och 28. Avbröt mina studier för att schemat inte gick ihop, barnen var små och det ”fanns tid sen”. Inga stora bråk eller dramatik. Allt har gått enligt ”mallen”. Åren gick och rutinerna förblev desamma. Jag gick upp först, gjorde frukost, lämnade huset i ordning och gick till jobbet. Hem igen i tid för att fixa ärenden, laga mat, tvätta, plocka undan. Helgerna fylldes av släktträffar, barnkalas, åtaganden. Jag var alltid där, tog ansvar för allt. Saknades det något – jag löste det. Behövde någon hjälp – jag fanns där. Jag frågade mig aldrig om jag ville ha något annat. Min man har aldrig varit en dålig person. Vi åt middag, tittade på tv, gick och la oss. Han var inte särskilt kärleksfull, men inte heller kall. Krävde inte så mycket, men klagade heller aldrig. Våra samtal kretsade kring räkningar, barn och vardagssysslor. En vanlig tisdag satte jag mig i vardagsrummet i tystnad och insåg att jag inte hade något att göra. Inte för att allt var bra, utan för att ingen behövde mig just då. Jag såg mig omkring och insåg att jag hållit ihop vårt hem i alla år – men nu visste jag inte längre vad jag själv skulle göra där. Den dagen öppnade jag en låda med gamla papper – betyg, påbörjade kurser jag aldrig slutfört, idéer i gamla anteckningsböcker, projekt som lagts på is. Bläddrade bland foton från tiden innan jag blev maka, innan jag blev mamma, innan jag var den som fixade allt. Jag kände ingen nostalgi. Jag kände något mycket värre: att jag uppnått allt, utan att någonsin fråga mig om det var det jag verkligen ville. Jag började lägga märke till saker jag tidigare sett som självklara. Att ingen frågar hur jag mår. Att även om jag kommer hem trött så är det ändå jag som förväntas lösa allt. Att om han säger att han inte vill gå på släktträff, så är det okej – men om jag inte vill så förväntas jag ändå gå. Att min åsikt existerar, men knappt räknas. Inga skrik, inga bråk – men heller inget utrymme för mig. En kväll vid middagen nämnde jag att jag ville återuppta mina studier eller testa något nytt. Min man tittade förvånat på mig och sa: ”Men varför nu?” Inte elakt, bara oförstående – som om något självklart plötsligt skulle ändras. Barnen sa inget. Ingen diskussion, ingen förbjuder mig. Ändå förstod jag: min roll är så tydligt utstakad att det blir obekvämt om jag kliver utanför den. Jag är fortfarande gift. Jag har inte gått, inte packat, inte tagit några drastiska beslut. Men jag lurar inte mig själv längre. Jag vet att jag i mer än tjugo år levt för att upprätthålla en struktur där jag behövdes – men aldrig var huvudpersonen. Hur hittar man tillbaka till sig själv efter något sådant?