Min man lämnade mig för min syster. Flyttade rakt in hos henne. Och tre år senare dumpade han henne också för hennes bästa väninna.
Vi hade varit gifta i sju år. Vårt äktenskap var väl inte Fantastiskt, men det var ju inte direkt någon katastrof heller. Man jobbade, man bodde, man hade ett hushåll, någon slags rutin: söndagmiddagar, tv-kvällar, lagom trevliga grannar. Min syster var stucken i köket oftare än en matberedare från Electrolux. Det var alltid så naturligt att hon kom förbi. Hon stannade ibland på lunch, ibland ringde jag henne för att få hjälp jag jobbade ju jämt. Och jag tänkte aldrig någon arg tanke; varför skulle jag? De verkade trivas ihop, det var inte mer med det.
Men så, en helt vanlig torsdag, gick han till jobbet tidigt sa han i alla fall. Kom varken hem till lunch eller middag. Inte heller nästa dag. På tredje dagen, när han äntligen svarade på mobilen (man börjar ju tro att någon blivit överkörd av en spårvagn), sa han inte förlåt, inte ens en förklaring. Han bara: Jag kommer inte tillbaka. Behöver avstånd. Jag trodde det var någon manlig trettioårskris, att han dragit hem till en kompis. Men redan samma vecka viskade släkten det ingen ville säga högt: han bodde hos min syster.
Japp, ryktet blev snabbt fakta. Mina föräldrar visste, morbror Lars hörde, grannarna la huvudet på sned. Syster slutade svara. Han syntes inte heller till runt knuten. Några dagar senare var hennes kläder borta ur min garderob. Ingen enda kommentar, inget möte, inget vackert avslut. De verkade tycka att det där med samtal var överskattat.
Så flyttade de ihop i en etta på Söder. Och rätt snart började de dyka upp på kalas och påskmiddagar de där jag nu snällt skippade. Syrran log sitt tragiska leende och sa: Kärlek kan man liksom inte styra över. Han körde samma gamla visa: han var så olycklig med mig. Jag blev kvar ensam, utskämd, trasig men upprätt. Och det var väl tur att vi aldrig fick några barn, för då hade det varit en riktig ABBA-ballad, fast utan paljetter.
Det gick tre år. Jag överlevde på IKEA-fika och sarkasm. De verkade rulla på. Tills en dag, då någon vän till en vän meddelade läget: han hade dumpat henne också. Och håll i hatten nu var han ihop med min systers bästa väninna. Ni vet, den där som var där från början, som visste allt, lyssnade, stöttade och hejade på.
Syrran gick sönder som en Ikeahylla under för tungt lass. Han bytte adress, version och förklaring. Nu var det henne det var fel på, såklart. Men ingen köpte snacket längre.
Idag är familjen vår trasigare än en billig resväska på Arlanda. Jag har ingen kontakt med syrran. Hon pratar inte längre med sin gamla bästis. Och han? Han har aldrig bett om ursäkt. Någon karma verkar han då sannerligen inte ha fått.
Jodå, så kan det gå i Sverige också.
