Dan före nyårsafton släpade jag och mamma oss in på Barnens Paradis inne i Malmö. Vi skulle egentligen bara handla något smått kanske glitter, kanske någon ljusslinga till granen. Men då såg jag det: En klarröd, stickad klänning med blå kant nertill och på ärmarna. Jag blev så förtjust att jag nästan fick ont i magen. Jag vägrade gå vidare innan jag fått prova den.
Klänningen satt som om den var stickad direkt efter mönster av mina armar och ben. Min fantasi drog direkt igång: tänk om Linus i klassen, som jag tyckte så himla mycket om, skulle se mig i den på nyårsfesten. Där stod jag nästan på gränsen till att böla och ville absolut inte ta av klänningen.
Mamma såg min blanka blick och frågade: Du, jag får lön snart ska vi ta den då? Jag studsade hem som en glad lax.
Vi pyntade lägenheten och klädde granen den lilla plastvarianten vi släpat fram varje jul sedan jag var fyra. Dock var det glest i kylskåpet. Kvar fanns egentligen bara is och en liten klick smör. Vi väntade förväntansfullt på mammas lön, för ja, på den tiden jobbade folk till och med på nyårsafton, men fick i alla fall gå hem lite tidigare.
Så kom mamma hem och såg ut som sju svåra år. Ingen lön. Utbetalningen försenad. Tårar i ögonen, rösten darrade. Hon skämdes för att ha sabbat vår nyårsmiddag.
Det måste sägas att jag verkligen inte blev särskilt ledsen. Stämningen låg ändå i luften. Jag satt klistrad vid teven och glodde på alla gamla svenska nyårsfilmer som bara dammas av just till nyår. Tv-apparaten visade väl max två kanaler, och programutbudet hade ungefär samma bredd som vår kyl.
Mamma kokade potatis, slevade på lite smör och hyvlade upp morötter som hon sockrade. Det var ungefär vad vi hade.
Vi satte oss ner mamma började gråta, jag försökte trösta. Plötsligt satt vi båda och bölade, inte över maten, men mest för att mamma såg så ledsen ut att det gjorde ont i hjärtat.
Till slut kröp vi ihop under täcket på soffan och tittade vidare på den där klassiska svenska nyårskonserten. När klockan slog tolv rapade grannarna loss på trapphuset med skumpa och glada rop. Vi smög oss inte ut, vi satt kvar.
Plötsligt ringde det envist och helt oskandinaviskt på dörren. Mamma öppnade, och där stod grannfru Vera, som annars alltid gnällde: om jag råkat smita före i tvättstugan eller dunkat för hårt i trappan. Hon betraktades allmänt som kvarterets surtant. Ungarna i området fick knappt pipa innan hon blängde från fönstret.
Tanten hade tydligen redan firat in nyåret. Jag hörde aldrig vad de pratade om, men såg hur hon närmast vältrade sig in i hallen, granskade vårt smala potatisbord och försvann utan ett ord.
En tjugo minuter senare dundrade det till vid dörren. Mamma förbjöd mig att gå, och själv gick hon ut och öppnade.
In svassade Vera på bredden med ett halvt Ica-sortiment i famnen. Under ena armen en flaska bubbel, i händerna kassar med sillburkar, mackor, köttbullar, någon trött kycklingbit, smågodis och till och med ett par mandariner.
Mamma började gråta igen, men inte riktigt lika deppigt som förut. Vera snäste: Äsch, Larissa, sluta grina! och torkade hennes tårar med ett gigantiskt ärmveck. Sen traskade Vera ut med ett Gott nytt år! utan att blinka.
Åren efteråt fortsatte Vera sin regim som gårdens egen vaktmästare och moralpolis. Aldrig nämnde hon den där nyårsnatten.
Men när tant Vera, många år senare, skulle begravas och hela trappuppgången samlades, visade det sig att alla i smyg gillade henne. Hon hade alltid funnits där, och ingen kunde egentligen komma på en enda gång hon inte hjälpt någon även om det ibland sved som lite brännvin i ett skrubbsår.
