Jag är trettio år gammal och för några månader sedan avslutade jag ett förhållande som pågick i åtta år. Inga otroheter, inga dramatiska gräl, inga trasiga glas. Nej, det bara blev så att jag en dag satt mitt emot honom och insåg något rätt surt: i hans liv var jag kvinnan på gång. Och det mest deppiga? Han hade nog ingen aning själv.
Under alla dessa år var vi bara ett par, inget mer avancerat. Vi flyttade aldrig ihop. Jag bodde hemma hos mina föräldrar i Uppsala, han hos sina i Västerås. Jag har pluggat klart och jobbar på kontor i stan. Han äger en liten kvarterskrog där. Båda självständiga, med egna pengar och scheman. Så man kan ju knappast skylla på ekonomin för att vi aldrig tog klivet. Nej då det blev bara något som ständigt sköts på framtiden.
I flera år föreslog jag att vi skulle flytta ihop. Inget tjat om stor pampig bröllopsfest på någon herrgård och inte tusan krävde jag ett glitteröverdraget förlovningsfoto. Faktum är att jag till och med ofta sagt att äktenskap inte är nödvändigt, ett papper förändrar ju liksom inte vad vi har. Jag har påpekat att vi har ett stabilt förhållande och att det borde gå att dela både disken och vardagen. Men nej, han hittade alltid ett nytt skäl: senare, nu är inte rätt tid, krogen måste ordna sig, det är bättre att vänta lite.
Under tiden gled vi in i en rutin smord med Arlas Bregott du vet, träffas vissa dagar, ringas på minuten, vi gick till samma trista fik och pizzerior. Jag kunde hans hem, hans mamma, hans problem. Han fick äran att träffa mina. Men allt rörde sig i tryggt vatten ingen risk, ingen rörelse, inget nytt. Vi var parrelationens motsvarighet till IKEA:s Billy: stabil, men väldigt stillastående.
En dag slog det mig och aj vad det gjorde ont jag utvecklades, men relationen gjorde det inte. Jag började reflektera över tiden, att om vi fortsatte så här så skulle jag om tio år fortfarande vara eviga fästmön. Ingen gemensam lägenhet, inga gemensamma planer, ingen gemensam elräkning ens, förutom det där att ses och hålla varandra sällskap. Inte för att han var en dålig karl egentligen, vi ville bara olika saker.
Det där beslutet att göra slut? Det mullrade jag på i månader inget impulsgrej. När jag väl sa det till honom blev det bara knäpptyst. Han förstod ingenting. Men vi har det ju bra? Vi saknar väl inget? Just då blev allt glasklart: för honom räckte det så. För mig inte längre.
Sen kom smärtan smygande. För även om det var jag som stängde dörren hade jag vanan kvar. Notiser, telefonsamtal, gemensam tid på torsdagar. Jag insåg att det mest var tryggheten och rutinerna jag saknade, inte själva kärleken. Du vet, som att glömma att använda bankdosan på ett tag.
Men det jag inte väntade mig var andras reaktioner. Jag trodde det skulle bli whisper i fikarummet om att jag överdrev, att ingen bara lämnar åtta år sådär. Istället fick jag motsatsen. Folk sa att det var dags. Att en kvinna som jag inte borde stå och stampa så länge. Att jag väntat tillräckligt.
Och ja, jag är fortfarande mitt i min process. Jag är inte ute och letar efter någon ny. Jag har ingen brådska. Jag tar en fika till och kanske för första gången på länge: med mig själv.








