Utan pekpinnar Ett brev till Sacha dök upp i meddelandena som ett foto på ett rutigt papper. Blå bläckpenna, sned stil, signaturen längst ner: “Din morfar, Kalle.” Bredvid ett kort meddelande från mamma: “Han gör så nu. Om du inte vill, behöver du inte svara.” Sacha bläddrade i bilden, zoomade in för att tyda raderna. “Hej Sacha. Jag skriver till dig från köket. Här har jag fått en ny vän – blodsockermätaren. Den gnäller på morgonen om man äter för mycket bröd. Läkaren säger att jag ska promenera mer, men vart ska jag gå när alla mina är på kyrkogården, och du är där i ditt Stockholm. Så jag promenerar i minnet istället. Idag mindes jag till exempel när vi, 1979, lossade fruktvagnar på stationen. Skitlön, men det gick att nalla ett par lådor äpplen. Trälådor med stålhandtag. Äpplena var sura, gröna, men ändå en fest. Vi åt dem där på grushögen, satte oss på säckar med cement. Händerna grå, naglarna dammiga och tänderna knastrade av sand. Men gott var det ändå. Jag säger det bara så. Ingen särskild anledning. Jag ska inte läxa upp dig. Du har ditt, jag har mina provsvar. Om du vill, kan du berätta hur vädret är hos er, och hur det går med tentorna. Din morfar Kalle.” Sacha log. “Blodsockermätare”, “provsvar”. Längst ner i bilden en anteckning från meddelande-appen: “Skickat för en timme sen”. Han hade redan hunnit ringa mamma, hon svarade inte. Så, det var alltså “nu är det så här”. Han scrollade i chatten. Sista meddelandet från morfar var för över ett år sedan: korta röstmeddelanden med grattis, och ett “hur går det med plugget”. Då svarade Sacha med en emoji och försvann. Nu satt han länge och tittade på bilden med det rutiga pappret, sedan öppnade han svarsfältet. “Morfar, hej. Vädret är plus tre och regnigt. Tentorna snart. Äpplen här kostar nu hundratjugo per kilo. Det är dåligt med äpplen. Sacha.” Han funderade, tog bort “Sacha”, skrev bara “Barnbarnet Sacha.” och skickade iväg. Några dagar senare vidarebefordrade mamma en ny bild. “Sacha, god dag. Jag fick ditt brev, har läst det tre gånger. Tänkte svara ordentligt. Vi har ungefär samma väder här, men utan dina modetrender till vattenpölar. Snö på morgonen, vatten till lunch, på kvällen isgata. Har varit nära på att dratta på ändan ett par gånger, men tydligen är det inte dags än. När vi ändå är inne på äpplen, tänkte jag berätta om mitt första riktiga jobb. Jag var tjugo, fick jobb i verkstan. Vi gjorde hissdelar. Det slamrade jämt, dammet låg i luften. Jag hade grå arbetsoveraller som aldrig blev riktigt rena, hur mycket man än tvättade. Fingrarna fulla av flisor och naglarna oljiga. Men jag var stolt över mitt passerkort och över att gå in genom porten som en vuxen. Det bästa var inte lönen, utan lunchen. Borsjtj serverades i tunga porslinstallrikar, och om man åt tidigt fick man kanske en extra bit bröd. Vi satt tillsammans tysta runt bordet. Inte för att det saknades ämnen, utan för att vi var slut. Skeden i handen kändes tyngre än skiftnyckeln. Du sitter säkert vid datorn och tycker det här är arkeologi. Och jag tänker: var jag lycklig då, eller bara för upptagen för att hinna känna efter? Vad gör du, förutom att plugga? Jobbar du? Eller kör ni fortfarande bara egna startups nu för tiden? Kalle” Sacha läste medan han köade till en kebabrulle. Någon svor, någon annan diskuterade, reklamen skrålade i högtalarna vid kassan. På sig själv märkte han att han läste om beskrivningen av borsjtj och de tunga tallrikarna. Han skrev sitt svar där i kön, lutad mot räcket. “Morfar, hej. Jag jobbar extra som bud. Levererar mat, ibland dokument. Inget passerkort, bara en app som alltid hänger sig. Ibland äter jag på jobbet – inte stjäl, bara hinner inte hem. Köper något billigt och äter i trapphuset eller i polarns bil. Också tyst. Lycka – ingen aning. Jag hinner nog inte känna efter heller. Men borsjtj i matsalen låter ändå gott. Barnbarnet Sacha.” Han tänkte skriva något om startups, men tyckte det blev för krångligt. Bättre morfar får bilda sig egna bilder. Nästa brev blev oväntat kort. “Sacha, hej. Budjobbet är på allvar. Nu ser jag dig helt annorlunda: inte en grabb vid datorn, utan någon som alltid är på språng i gympaskor. När du nu berättade om jobbet, tänkte jag svara med en egen arbetsminne. Jag extraknäckte på bygget, mellan mina skift i verkstan. Vi bar tegel upp till femte våningen på rangliga trätrappor. Damm i näsa, ögon, öron. Kvällarna hemma skakade jag ur sand ur skorna så att farmor gnällde över det förstörda linoleumgolvet. Det konstigaste är att det enda jag minns tydligast inte är tröttheten, utan en detalj. På bygget jobbade en kille som kallades Mange. Han kom alltid tidigt, satt på en uppochnedvänd hink och skar potatis med kniv. Lade dem i en gammal gryta hemifrån och kokade dem på plattan till lunch – doften av kokt potatis spred sig på hela våningsplanet. Vi åt med händerna, lite salt ur ett papper. Och det blev aldrig godare än så. Nu sitter jag här i köket, tittar på potatispåsen bredvid batteriet och tänker att potatisen nog inte är sämre nu – det är kanske åldern som gör skillnad. Vad äter du när du är riktigt trött? Inte levererat, utan på riktigt. Morfar Kalle.” Sacha svarade inte direkt. Tänkte på vad “på riktigt” mat var för honom. I huvudet dök bilden upp hur han förra vintern, efter ett tolvtimmarspass, köpte frysta piroger, kokade dem i det gemensamma studentköket i en uråldrig kastrull där någon före honom hade kokat korv. Pirogerna kokade sönder, vattnet blev grumligt, ändå åt han upp allt, stående vid fönstret. Två dagar senare skrev han. “Morfar, hej. När jag är riktigt trött blir det oftast bara stekt ägg. Två-tre stycken, ibland med korv. Stekpannan är skräckinjagande, men funkar. Inga Mangar i köket här, däremot en granne som alltid bränner allt och svär högljutt. Du skriver mycket om mat. Var du hungrig förr, eller är du mer hungrig nu? Barnbarnet Sacha.” Så fort han skickat, ångrade han sista raden – den lät nästan oförskämd. Men nu var det för sent. Svaret kom snabbare än vanligt. “Sacha. Bra fråga, det där om hungern. Jag var ung då, och hungrig jämt. Inte bara efter soppa och potatis. Ville ha motorcykel, nya skor, ett eget rum så jag slapp höra pappa hosta om nätterna. Ville respekteras. Ville gå in i butiken utan att räkna mynten i fickan. Ville att tjejerna skulle titta efter mig. Nu äter jag tillräckligt. Läkaren gnäller att det blir för mycket ibland. Jag skriver väl om mat för att det är konkret – smaken av soppa är enklare att beskriva än känslan av skam. När du nu frågar berättar jag en grej – men utan några pekpinnar, som du gillar. Jag var tjugotre och hade börjat träffa din blivande farmor, men det var ostadigt. På jobbet ville de ha folk till Norrland, man kunde tjäna ihop nog till en bil på ett par år. Jag tände på idén. Såg redan framför mig hur jag skulle komma hem, ha en Volvo, köra runt henne genom stan. Men saken var att farmor inte ville följa med. Hennes mamma var sjuk, hon hade jobb och vänner här. Hon sa att hon inte orkade mörkret och kylan i norr. Jag svarade att hon drog ner mig, att om hon verkligen älskade mig så skulle hon följa. Sade det värre än så, men du behöver inte höra allt. Så jag åkte ensam. Ett halvår senare slutade vi skriva. Efter två år kom jag hem med pengar och bil. Då hade hon gift sig med en annan. Jag skyllde på henne, sa att hon svek mig. Att allt jag gjort var för hennes skull. Men i själva verket valde jag pengar och plåt, inte henne. Och fortsatte låtsas att det var rätt beslut. Det var min aptit, det. Du undrade hur det kändes. Då kände jag mig rättfärdig. Senare gjorde jag allt för att slippa känna något alls. Om du inte orkar svara, så behöver du inte. Jag fattar, gamla gubbars historier är kanske inte din grej just nu. Kalle” Sacha läste flera gånger. Ordet “skam” fastnade som en fiskekrok. Han letade nästan undermedvetet efter försvar, fast morfar inte gav något. Han började skriva: “Ångrar du dig?” Tog bort. “Om du hade stannat?” Tog bort det också. Skickade så småningom: “Morfar, hej. Tack för att du skrev det. Jag vet inte vad jag ska säga. Här i familjen pratar ingen om farmor som om hon varit något annat än just ‘farmor’. Jag dömer dig inte. Jag valde själv bort någon för jobbet nyligen. Det var en tjej, precis när jag börjat som bud. De satte mig på bra pass, jag jobbade jämt. Hon sa vi aldrig sågs, att jag bara stirrade på telefonen, att jag var trött och snäsig. Jag sa att det går över, att det blir lättare sen. Till slut sa hon att hon gett upp. Jag sa att det var hennes problem. Sade det värre än så, men du behöver inte höra allt. Nu när jag kommer hem till studentrummet elva på kvällen och steker mina ägg, tänker jag ibland att jag valde pengar och leverans före någon. Och låtsas också att det var rätt. Kanske är det ärftligt. Sacha” Nu var morfars brev inte på rutat, utan på linjerat papper. Mamma förklarade med ett röstmeddelande att blocket tagit slut. “Sacha. Du har rätt om det där ‘ärftligt’. I vår släkt skyller vi gärna på varann. Dricker – förfar drack. Skriker – för farmor var sträng. Men egentligen väljer man själv varje gång. Det är bara obehagligt att erkänna, så vi hittar på att det är släktdrag. När jag kom hem från norr tänkte jag: nytt liv nu, bil, eget rum i korridoren, pengar på fickan. Men på kvällarna satt jag på sängen och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Polarna hade flyttat, chefen på jobbet hade bytts ut, hemma väntade bara damm och den gamla radion. En gång åkte jag till huset där din inte-blivna farmor bodde. Stod på andra sidan vägen och tittade på fönstren. Ett lyste, ett var mörkt. Jag stod tills jag frös. Till slut såg jag henne komma ut med barnvagn. Bredvid gick en man, höll henne om armen. De pratade, skrattade. Jag gömde mig bakom trädet, som en pojke, och tittade tills de var borta. Först då fattade jag egentligen att hon aldrig svek mig. Jag valde något, hon något annat. Erkänna det tog mig tio år. Du skriver om att du valde jobbet före en tjej. Kanske valde du dig själv? Kanske behöver du nu mer dra dig ur skulder än gå på bio. Det är varken bra eller dåligt – bara ett faktum. Vet du vad det trista är? Hur dåliga vi är på att säga rakt ut: ‘just nu är det här viktigare än du.’ Så vi hittar på fina fraser och sedan blir alla arga ändå. Det här är inget försöka-få-dig-att-lappa ihop nåt, jag vet inte ens om du borde det. Bara… tänk på att det kan vara bra att tala ärligare någon gång. Din gamla morfar Kalle” Sacha satt i korridorfönstret, telefonen varm i handen. Bilar gled i vattenpölarna, någon rökte vid entrén. I rummet bredvid dunkade basen. Han tänkte länge. Mindes när han själv stod under exets fönster när hon slutat svara i telefon. Såg gardinerna, ljuset i rummet, tänkte: kommer hon till fönstret nu? Det gjorde hon inte. Han skrev. “Morfar, hej. Jag har stått under ett fönster jag med. Gömde mig när jag såg henne gå ut med någon annan. Han hade ryggsäck, hon matpåsar. De skrattade. Då kändes det som jag ströks ur livet. Men nu när jag läser dig tänker jag att det kanske var jag själv som försvann. Du säger att det tog dig tio år att fatta. Jag hoppas jag går snabbare. Jag tänker inte jaga efter henne igen. Jag ska bara sluta låtsas att jag inte bryr mig. Barnbarnet Sacha” Nästa brev handlade om något annat. “Sacha. Du frågade om pengar en gång. Jag svarade inte då, visste inte hur. Nu försöker jag. Här i familjen har pengar alltid varit som vädret: något man bara nämner när allt krisar, eller om något oväntat är bra. När din pappa var liten frågade han vad jag tjänade. Jag hade precis extraknäck och sa stolt siffran. Han spärrade upp ögonen och kallade mig rik. Jag skrattade och sa att det var struntsumma. Några år senare blev jag av med jobbet. Halv lön. Han frågade igen. Jag berättade, och han undrade varför det var så lite nu, om jag jobbat sämre? Då skällde jag på honom, sa att han inte fattade, att han var otacksam. Han försökte bara förstå. I efterhand fattade jag att det var då jag lärde honom sluta fråga om pengar. Han blev stor – och frågade aldrig mer. Han bara extraknäckte, bar kartonger, lagade grejer åt folk. Och jag trodde han borde fatta av sig själv hur tufft det var för mig. Jag vill inte göra om det med dig. Så jag säger rakt: Pensionen är liten, men det räcker till mat och medicin. Bil lär det inte bli igen, men behövs inte. Jag sparar bara till nya tänder nu, de gamla duger inte längre. Själv då? Klarar du dig? Inte för att jag vill börja skicka pengar och köpa strumpor åt dig – bara vill veta att du inte går hungrig eller sover på golvet. Om det känns jobbigt att svara kan du bara skriva ‘okej’, så fattar jag. Morfar Kalle” Sacha kände hur något snörptes ihop i magen. Han mindes morfadern han frågat pappa om hans lön och fått skämt eller ett “det får du veta sen” tillbaka. Växte upp med känslan att pengar var skamligt att fråga om. Han tittade länge på texten, sedan skrev han. “Morfar, hej. Jag går inte hungrig och sover inte på golvet. Har säng med madrass, inte världsbäst men den funkar. Betalar själv för studentrummet, enligt överenskommelse med pappa. Ibland blir jag sen med hyran, men ingen har kastat ut mig än. Det räcker till mat om man inte slösar. Om det är dåligt tar jag fler pass, blir en zombie. Men det är mitt val. Det känns ovant att du frågar, och att jag inte kunnat fråga tillbaka: ‘Morfar, har du det så att det räcker?’ – men du har redan svarat. Egentligen hade det varit enklare om du bara skrev ‘allt lugnt’ och inget mer. Men jag fattar att det är jag som är van vid att vuxna aldrig berättar något. Tack för att du skrev om pengar. Sacha” Han höll telefonen en stund, skrev till, ett andra meddelande: “Om du någon gång behöver köpa något och pensionen inte räcker, så säg till. Jag lovar inte att jag kan hjälpa, men vill gärna få veta i så fall.” Skickade, innan han hann ångra sig. Morfar svarade vingligt, bokstäverna vandrade över sidan. “Sacha. Läste ditt om ‘om det inte räcker’. Först tänkte jag skriva att jag inte behöver något. Att jag har allt, bara behöver piller. Ville skämta om att om det kniper får du köpa mig en motorcykel. Sen slog det mig att jag mest låtsats vara självgående karlslok livet ut. Sen står jag här som pensionär som är rädd att be barnbarnet om småsaker. Så jag säger så här: Om det blir något jag verkligen behöver och inte kan fixa, ska jag försöka sluta låtsas att det inte spelar någon roll. Men just nu har jag te, bröd, medicin – och dina brev. Det är inte poetiskt, det är bara min lista. Jag brukade tro att du och jag var helt olika. Du med dina appar, jag med min radio. Nu när jag läser dig inser jag att vi har mycket gemensamt. Vi är båda dåliga på att be om hjälp. Vi låtsas att vi inte bryr oss, fast vi gör. Nu när vi ändå är inne på det, vill jag dela en sak till som vi aldrig pratar om i släkten. Vet inte hur du kommer reagera. När din pappa föddes var jag inte redo. Hade precis börjat på nytt jobb, fått rum i korridor och tänkte “nu vänder allt”. Så kom en bebis. Skrik, blöjor, sömnlösa nätter. Kom hem efter nattskift och han bara skrek. Jag blev galen. En gång kastade jag flaskan i väggen så den gick i bitar. Mjölk rann på golvet. Farmor grät, bebisen skrek, jag stod där och ville bara dra. Jag drog inte. Men i åratal låtsades jag att det bara var nervsammanbrott. Det var nära att allt brast, och om jag gått hade du aldrig fått läsa dessa brev. Jag vet inte om det hjälper dig att veta det här. Kanske är det bara för att du ska få veta att din morfar inte är någon hjälte, ingen förebild. Bara en man som ibland vill skjuta allt ifrån sig och försvinna. Om du vill sluta skriva efter det här, så förstår jag. Kalle” Sacha läste, blev växelvis kall och varm. Bilden av morfar som alltid varit som en filt och doften av julens apelsiner fick nya färger: uttröttad man i ett korridorsrum, barnskrik, mjölk på golvet. Han mindes sommaren då han jobbade i barnläger och skällde ut en grabb som grät för att han längtade hem. Tog tag i honom onödigt hårt, pojken blev rädd. Sacha kunde inte sova på hela natten, rädd att han aldrig skulle duga som pappa. Han skrev först “Du är inget monster.” Tog bort. Skrev “Jag älskar dig ändå.” Tog bort, för han skämdes för ordet. Till sist: “Morfar, hej. Jag kommer inte sluta skriva. Jag vet inte hur man svarar på sånt här. Ingen pratar om det hos oss – om ilska, om att vilja dra. Alla skämtar, eller säger ingenting. Jag jobbade på barnläger i somras. Där fanns en grabb som grät och ville hem, och en gång röt jag till så fult att jag blev rädd för mig själv. Jag kunde inte sova på hela natten och tänkte att jag aldrig borde bli pappa. Det du säger gör dig inte sämre i mina ögon. Det gör dig levande. Om jag någon gång får barn vet jag inte om jag vågar vara lika ärlig. Men jag kan försöka att inte alltid låtsas ha rätt. Tack för att du stannade då. Sacha” Han skickade och kände första gången att han väntade på svar – inte för artighetens skull, utan för att det hade blivit viktigt för honom. Svaret kom två dagar senare. Mamma skickade inget foto, utan skrev: “Han lärde sig röstmeddelanden, men bad mig skriva ut för din skull, så du inte blir rädd.” På skärmen syntes en ny bild på linjerat papper. “Sacha. Jag har läst ditt brev och tänkt att du redan är mycket modigare än jag var vid din ålder. Du erkänner åtminstone att du är rädd. Jag låtsades bara, och så blev det till sönderslagen möbel. Jag vet inte om du blir en bra pappa. Och du vet inte heller. Det märks först när det händer på riktigt. Men bara det att du funderar är värt mycket. Du skrev att jag är levande för dig. Det är nog det finaste någon har sagt om mig. Vanligtvis säger de ‘envis’, ‘grinig’, ‘egensinnig’. Levande har ingen kallat mig på länge. Eftersom vi ändå når sådana ord, måste jag fråga dig något jag dragit mig för. Om du tröttnar på mina historier, säg till. Jag kan skriva mer sällan eller bara på storhelger. Vill inte kväva dig med mitt förflutna. Och: om du någonsin vill komma hit utan anledning, så är jag hemma. Jag har en ledig pall och en ren mugg. Ren – det har jag kollat. Din morfar Kalle.” Sacha log åt raden om muggen. Han såg köket framför sig, pallen, blodsockermätaren på bordet, potatispåsen vid elementet. Han tog en bild på sitt studentkök. Bilden visade diskhon, den “skrämmande” stekpannan, ett paket ägg, vattenkokare, två muggar (en med nagg). På fönsterbrädan stod en burk med gafflar. Han skickade bilden till morfar och skrev: “Morfar, hej. Här är mitt kök. Två pallar, muggar finns så det räcker. Om du vill hälsa på någon gång, är jag också hemma – nästan. Du har inte tröttat ut mig. Ibland vet jag inte vad jag ska svara, men jag läser allt. Om du vill kan du berätta om något som inte handlar om jobb eller mat. Om något du aldrig berättat för någon, men inte för att det är pinsamt, utan bara för att det inte funnits någon att säga det till. S.” Han tryckte på “skicka” och insåg att han nyss ställt en fråga han aldrig gett någon vuxen i familjen tidigare. Telefonen lades intill på bordet, skärmen slocknade. På spisen fräste äggen. I rummet bredvid skrattade någon. Sacha vände på äggen, stängde av gasen och satte sig på sin pall, och föreställde sig hur morfar en dag skulle sitta mitt emot med sin mugg och berätta en historia inte på papper, utan utantill. Om morfar verkligen skulle komma, och vad som skulle hända sen, visste han inte. Men bara tanken att det fanns en person han kunde skicka en bild på sitt stökiga kök och fråga “Hur är det med dig?” till, gjorde honom lugn och lite trång i bröstet. Han tog upp telefonen, kollade chatten – rutigt papper, linjerat papper, egna korta “S.”. Lade ned telefonen med skärmen mot bordet, så inget skulle missas om ett nytt meddelande dök upp. Äggen kallnade, men han åt ändå upp dem, långsamt, som om han åt tillsammans med någon annan. Konkreta ord som “jag älskar dig” dök aldrig upp i breven. Men mellan raderna fanns redan något, och det räckte för dem båda just nu.