”– Vilken fin kvinna. Vad skulle vi göra utan henne? – Och ändå ger du henne bara två tusen i månaden. – Lena, vi har ju skrivit över lägenheten på henne. Niklas steg långsamt ur sängen och gick in till den andra rummet. I skenet från nattlampan kisade han på sin fru. Han satte sig vid henne, lyssnade. – Det verkar vara bra. Han reste sig och lunkade ut till köket. Öppnade filmjölken, gick till badrummet. Gick sen tillbaka till sitt rum. La sig i sängen. Kunde inte sova: – Lena och jag är båda nittio år nu. Hur länge har vi levt? Snart är det vår tur, och ingen finns kvar här. Döttrarna, och Natalie gick bort innan hon hann fylla sextio. Max är också borta. Levde rövare… Barnbarnet, Sandra, har bott i Polen i snart tjugo år och har säkert stora barn nu. Oss har hon glömt för längesen… Utan att märka det somnade han. Han väcktes av en hand: – Niklas, allt bra? – hördes Lenas svaga röst. Han öppnade ögonen. Hon lutade sig över honom. – Vad är det, Lena? – Jag såg bara att du inte rörde dig. – Jag lever än! Gå och lägg dig! Trippande steg hördes i hallen. Strömbrytaren klickade i köket. Lena drack vatten, gick på toaletten och gick till sitt rum, låg på sängen: – En dag vaknar jag, och då är han borta. Vad gör jag då? Eller så går jag före. Niklas har redan beställt vår begravning. Inte kunde jag tro att det gick att göra i förväg. Å andra sidan, vem ska annars ordna det? Barnbarnet har glömt oss. Grannen Ingrid är den enda som kommer. Hon har nyckel till vår lägenhet. Farfar ger henne tusen kronor av pensionen. Hon handlar mat åt oss och det vi behöver. Vi har ändå ingenstans att göra av pengarna. Och vi kan ju inte ta oss ner från fjärde våningen själva längre. Niklas öppnade ögonen. Solen tittade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg grönskan i häggen. Han log: – Vi klarade oss till sommaren! Han gick in till Lena, som satt tänkande på sängen. – Kom nu, Lena! Sluta sörja! Jag ska visa dig något. – Åh, jag har knappt någon styrka kvar! – mumlade hon och försökte resa sig. – Vad har du nu hittat på? – Kom, kom! Stöttandes henne under armarna tog han henne till balkongen. – Titta, häggen är grönskande! Och du sa att vi inte skulle klara oss till sommaren – men vi lever! – Oj, det är sant! Och solen skiner. De satt på bänken på balkongen. – Minns du när jag bjöd dig på bio? Det var då i skolan. Häggen slog ut samma dag. – Som om man kan glömma det? Hur många år sedan var det? – Sjuttio och lite till… Sjuttiofem. De satt länge och mindes ungdomen. Med åldern glömmer man mycket, ibland till och med gårdagen, men ungdomsminnen finns kvar för alltid. – Men oj, nu har vi pratat bort tiden! – Lena ställde sig upp. – Vi har inte ens ätit frukost! – Lena, brygg ordentligt te idag! Jag är så trött på örtvatten. – Men vi får ju inte ha starkt te längre. – Ta bara lite och lägg i socker, åtminstone lite. Niklas drack det svaga teet och åt en liten ostmacka och tänkte på tiden då teet var starkt och sött till frukost. Med bullar eller pannkakor. Grannen kom in med ett leende: – Hur har ni det idag då? – Tja, hur mår man vid nittio? – skämtade Niklas. – Kan du skämta, så är allt bra. Ska jag köpa något? – Ingrid, köp lite kött! – bad Niklas. – Men det får ni inte äta. – Kyckling går bra. – Okej, jag lagar nudelsoppa åt er! Grannen städade undan, diskade och gick. – Lena, kom med ut på balkongen – det är så härligt på solen! – Ja, låt oss gå! Grannen kom tillbaka, gick ut på balkongen: – Saknar ni solen? – Det är bra här, Ingrid! – log Lena. – Vänta, jag tar med gröt till er här ute. Och så börjar jag med soppan till lunch. – En fin kvinna, – sa Niklas när hon gick. – Vad skulle vi gjort utan henne? – Och du ger henne bara två tusen i månaden. – Lena, vi har ju skrivit lägenheten på henne. – Det vet hon inte ens. De satt kvar på balkongen till lunch. Till lunch bjöds de på kycklingsoppa – god med köttbitar och mosad potatis. – Exakt så här kokade jag till Natalie och Max när de var barn, – mindes Lena. – Och nu är det främmande människor som lagar mat åt oss, – suckade Niklas. – Det är väl vårt öde, Niklas. När vi inte finns längre, kommer ingen ens gråta. – Nå, Lena, låt oss inte vara sorgsna. Kom, vi vilar lite! – Niklas, man säger ju: ”Gammal som liten.” Allt är som för barn: mixad soppa, vilostund, mellanmål. Niklas vilade, men kunde inte riktigt sova. Vädret kanske… Han gick till köket. På bordet stod två glas saft, omsorgsfullt ställda där av Ingrid. Han tog dem med båda händerna och gick försiktigt till Lenas rum. Hon satt på sängen och tittade ut genom fönstret. – Vad är det, Lena, varför är du ledsen? – log han. – Här, ta saften! Hon tog en sipp: – Du kan inte sova heller? – Det är vädret. – Jag har känt mig underlig hela morgonen, – sa Lena och skakade på huvudet. – Jag känner att min tid är snart ute. Ge mig en fin begravning. – Lena, prata inte så! Hur ska jag leva utan dig? – Någon måste ju gå först. – Sluta nu! Kom, vi sätter oss på balkongen! De satt där till kvällen. Ingrid kom in med varma ostkakor. De åt och satte sig framför TV:n. Varje kväll såg de på TV innan sängdags. Nya filmer förstod de knappt, så de såg gamla komedier och tecknat. Den här kvällen blev det bara en tecknad film. Lena reste sig från soffan: – Jag går och lägger mig. Är trött. – Då går jag också. – Får jag titta riktigt på dig! – bad hon plötsligt. – Varför då? – Jag vill bara titta. De såg länge på varandra. Minns säkert ungdomen, när allt låg framför dem. – Kom, jag följer dig till sängen. Lena tog honom under armen och de gick långsamt bort. Han bäddade om henne omsorgsfullt och gick till sitt rum. Det kändes tungt i bröstet. Han kunde inte somna. Det kändes som han aldrig somnade, men klockan stod på två på natten. Han gick in till hennes rum. Hon låg med öppna ögon: – Lena! Han tog hennes hand. – Lena, vad har hänt! Le-na! Plötsligt fick han svårt att andas. Han gick till sitt rum. Tog fram förberedda papper, la dem på bordet. Gick tillbaka till Lena. Stirrade länge på henne innan han la sig bredvid, och blundade. Han såg sin unga Lena, vacker som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ett ljus i fjärran. Han sprang efter, tog hennes hand. På morgonen kom Ingrid in i sovrummet. Där låg de bredvid varandra. På deras ansikten samma lyckliga leenden. Till slut ringde hon efter ambulans. Läkaren som kom tittade förundrat på dem: – De gick bort samtidigt. De måste ha älskat varandra väldigt mycket… De kördes bort. Ingrid sjönk ner på stolen bredvid bordet. Och då såg hon papperen och testamentet – allt på hennes namn. Hon föll ihop vid bordet och grät… Lämna gärna en like och dela dina tankar i kommentarerna!

Vilken bra kvinna. Vad skulle vi ha gjort utan henne?
Och du ger henne bara två tusen i månaden.
Men Agneta, vi har ju skrivit lägenheten på henne.

Bengt reste sig långsamt ur sängen och gick dovt in till rummet bredvid. I skenet från sänglampan kisade han mot sin fru.

Han satte sig försiktigt vid hennes sida och lyssnade. Det verkar lugnt.

Så reste han sig och schlurpade vidare till köket. Öppnade filmjölken, tog en sväng in i badrummet, och landade till slut på sin egen säng igen.

Låg där och var vaken:

Agneta och jag är nittio år nu. Hur länge har vi hållit på? Snart knackar väl prästen på dörren, men ingen är här med oss.

Döttrarna, ja. Karin finns ju inte mer, hon hann knappt fylla sextio.

Jörgen fick vi heller inte behålla. Han slarvade bort sig Barnbarnet, Ulrika, hon har bott i Tyskland i femton år nu. Tänker väl inte ens på oss längre, har säkert vuxna barn själv

Han la inte märke till när han somnade.

Vaknade av en hand på axeln:

Bengt, mår du bra? viskade en svag röst.

Han slog upp ögonen. Framför honom stod hans fru.

Vad är det, Agneta?

Jag såg att du bara låg där, orörlig.

Jag lever! Gå och lägg dig, du också.

Flapp, flapp, där gick tofflorna iväg. Kökslampan klickade till.

Agneta drack lite vatten, tassade till badrummet och sen till sitt rum. Hon satte sig på sängen:

En vacker dag vaknar jag väl själv, och då är Bengt borta. Och annars är det jag som stryker med först.

Bengt har redan bokat vår begravning. Hade aldrig kunnat tro att man kunde förbeställa sin egen minnesstund. Men det är ju bra att ha det gjort. Vem annars skulle ordna med det?

Barnbarnet tänker aldrig på oss. Enda som kommer förbi är grannen Siv. Hon har nyckeln till lägenheten. Gubben ger henne en tusenlapp av pensionen varje månad. Hon fixar och handlar allt möjligt åt oss. Vad skulle vi egentligen med alla pengar till? Och trapporna går vi ju inte längre själva.

Bengt slog upp ögonen när solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på den lilla balkongen och såg att rönnen blivit grön. Leendet smålog sig fast i hans ansikte:

Tänk, vi klarade oss till sommaren också!

Han gick och tittade till hustrun, som satt tankfullt på sängkanten.

Agneta, nu slutar vi deppa! Kom, jag vill visa dig en grej.

Åh, jag orkar knappt! suckade hon och reste sig med viss möda. Vad har du nu hittat på?

Kom, kom!

Han stödde henne varsamt på väg ut till balkongen.

Titta, rönnen är grön! Och du som sa: vi överlever inte till sommaren. Men titta!

Ja, du har rätt! Och solen lyser till och med.

De sjönk ner på bänken på balkongen.

Minns du när jag bjöd dig på bio? Vi gick på gymnasiet. Rönnen blommade då också.

Sånt glömmer man aldrig, Bengt. Hur många år var det sen nu?

Eh kanske sjuttiofem, om jag får gissa.

Länge satt de där, och prasslade bland minnen. Flera av livets dagar försvinner i dimman ju äldre man blir, men ungdomsåren de stannar kvar.

Oj, nu blev vi pratsamma! log Agneta och reste sig skrattande. Och vi har inte ätit frukost än.

Koka oss lite riktigt gott te, Agneta! Nog med örtblask nu.

Vi får ju inte dricka för starkt.

Lite på sniskan kan det väl gå, med en tesked socker i varje kopp.

Bengt njöt av det tunna men ändå söta teet och sin lilla ostmacka. Tänkte på tiden då morgonteet var starkt och sött, gärna med hembakta bullar till.

Grannen Siv dök in med ett leende:

Hur är dagsformen?

Hur tror du det är med två nittioåringar? skojade Bengt.

Skämtar du, så är det bra! Vad behöver ni hem?

Siv, köp lite kött! bad Bengt.

Kött får ni väl knappast för doktorn?

Kyckling måste väl gå bra.

Okej. Jag kokar en nudelsoppa till er i dag!

Siv tog sig an disken med själ och hjärta, plockade undan och gick.

Agneta, ska vi ut på balkongen igen och njuta lite mer sol? föreslog Bengt.

Ja, varför inte.

Siv dök upp igen, stack ut huvudet på balkongen:

Saknat solen, eller?

Det är fint här ute, Siv! log Agneta stort.

Då hämtar jag lite gröt till er. Sen börjar jag med soppan.

Vilken pärla hon är, sade Bengt efter henne. Vad skulle vi gjort utan henne?

Och ändå får hon bara två tusen i månaden.

Agneta, vi skrev ju över lägenheten till henne.

Det vet hon inte om.

De blev sittande på balkongen tills det var lunch. Det blev kycklingsoppa, mustig, med lockande köttbitar och perfekt mosad potatis.

Precis sån brukade jag laga till Karin och Jörgen när de var små, suckade Agneta.

Och nu får vi låta andra laga vår mat, svarade Bengt, lite moloken.

Det är väl så, Bengt. Tiden går, ingen gråter när vi inte är kvar.

Slutgnällt nu, Agneta! Nu tar vi oss en tupplur!

Det där stämmer ju:

“Det är ingen större skillnad på gammal och barn”.

Soppa till lunch, middagslur, mellanmål vi lever som dagisbarn!

Bengt småslumrade, men kunde inte somna riktigt. Sjutton också, vädret skiftar nog. Han masade ut till köket. Där stod två glas saft, omsorgsfullt serverade av Siv.

Han tog dem med båda händerna och gick in till Agneta, som satt på sängen och stirrade ut genom fönstret.

Vad är det, Agneta, du ser ledsen ut? sa Bengt, och log snett. Dags för saftpaus!

Hon tog en klunk:

Kan du heller inte sova?

Vädret vänder.

Det är något med den här dagen jag känner på mig att det är inte mycket kvar. Begrav mig fint, Bengt.

Vad säger du? Hur skulle jag klara mig utan dig?

Någon av oss går först.

Nu räcker det! Kom så går vi ut på balkongen igen.

Så satt de där till kvällen. Siv lagade plättar. Efter maten tittade de på TV. Nya filmer blev för röriga, så det blev gammal komedi och barnprogram.

I kväll såg de bara en tecknad film. Agneta reste sig från soffan:

Ska sova nu. Är så trött ikväll.

Då gör jag likadant.

Låt mig se ordentligt på dig! sade Agneta plötsligt.

Varför då?

Jag vill bara se.

De satt tysta länge och tittade på varandra, som om de mindes den där bion för över sjuttio år sen.

Kom så följer jag dig till sängen.

Agneta tog sin man under armen, och tillsammans lunkade de iväg.

Bengt la täcket om henne varsamt. Gick till sitt eget rum.

Det gjorde ont inombords den kvällen. Lång tid låg han vaken.

Han tyckte han aldrig somnat, men klockan visade två. Han gick till Agnes rum.

Hon låg med öppna ögon.

Agneta!

Han tog hennes hand.

Agneta, vad gör du? Ag-ne-ta!

Han kände själv hur luften började räcka dåligt. Han stapplade till sitt rum, tog fram några papper och la dem på bordet.

Sen gick han till Agnetas säng. Satt vid hennes sida länge. Lade sig till slut bredvid, och slöt ögonen.

Såg sin Agneta, ung och vacker, som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ett ljus långt bort. Han hann ifatt henne, tog hennes hand.

På morgonen gick Siv in i sovrummet. Där låg de sida vid sida. På deras ansikten: identiska, lyckliga leenden.

Slutligen ringde hon efter ambulansen.

Läkaren skakade lite på huvudet när han tittade på dem:

Borta båda två. De måste ha älskat varandra mycket

De blev hämtade. Och Siv sjönk utmattad ner vid köksbordet. Det var då hon såg papperen testamentet, upprättat i hennes namn.

Hon lutade huvudet mot händerna och lät tårarna rinna.

Ge gärna ett hjärta eller lämna en tanke i kommentarerna!