Min son har tagit hem en tjej till vår lägenhet och jag vet inte hur jag ska få henne att flytta ut.
Bara anonymt kan man erkänna saker som det jag skriver idag. Jag är så full av bitterhet, att det nästan rinner över. Jag är beredd på kritik, men jag tror att andra mammor till barn som plötsligt blivit vuxna kommer att förstå mig.
Man får ett barn, man fostrar honom, man skiljer sig från pappan för att man inte orkar längre, man promenerar med barnet i snö och slask, gör allt för att den lille inte ska känna sig utanför, jobbar dubbla pass, står vid spisen som om det vore ett tredje jobb, köper alla mobiltelefoner, betalar gymnasiet, och sedan:
Mamma, Elin kommer att bo hos oss.
Med vem? I vår lilla tvåa på Södermalm, på bara 44,2 kvadratmeter? Ska hon sova i min sons rum? Äta av vår mat? Och tvätta hennes kläder? Ska vi bli två hushållerskor nu?
Min son var så glad när han berättade den stora nyheten, han förväntade sig att jag skulle le brett, hoppa av glädje, kanske genast tömma min garderob åt Elin. När då?
Visst, Elin är trevlig men det betyder inte att jag vill ha någon inneboende här. Vuxna människor? De kan väl ta ett bolån själva, eller hyra något! Vadå spara ihop pengar för att slippa hyra? Det är väl ändå inte värt min mammas nerver?
Så kände jag också ändå lät jag Elin flytta in. Min son har ju lika mycket rätt till lägenheten, så han får väl ta hem henne. Ljuger jag nu? Nej, jag hade ju lovat att vara ärlig. Mina vänner skällde ut mig: Tänker du inte på din sons välmående? Vad är du för sorts mamma?
Och nu kommer jag hem och allt är irriterande. Redan i hallen. Skorna högar sig, spisen är smutsig vilket betyder att Elin har lagat mat. Och var tog alla varor vägen som jag handlade? Nej, jag slösar inte pengar. Men hur känns det när man tänker laga mat och plötsligt är mjölet borta? Och sedan dessa oändliga köer till badrummet!
Jag erkänner, jag vill ha ut Elin från min lägenhet. Jag saknar inte en till hushållerska tack så mycket.
Då slog det mig: varför skulle inte jag ta hem en man? Varför har jag i alla dessa år gömt undan min dejting för att ta hand om min son? Han har ju sitt eget utrymme också, varför skulle inte jag låta någon komma flyttandes med resväska och se hur det är att bo fem personer på 44,2 kvadrat?
Det här är verkligen ett ovanligt brev att få. Och för mig, som mamma till en liten son, är det svårt att tänka mig in i den här situationen, så jag ser fram emot läsarnas kommentarer.
Vad tycker ni, kära läsare? Har era barn blivit tillräckligt stora för att ni upplevt något liknande? Kommer ni överens med barnens partners? Har man som mamma rätt att be Elin flytta ut?
