Min son har tagit hem en tjej till vår lägenhet, och jag har ingen aning om hur jag ska få henne därifrån.
Sådant kan man bara erkänna anonymt, som det jag skriver nu. Jag är så full av frustration att det känns som om jag snart börjar tugga på Ikeamattorna. Jag är redo att bli dömd, men hoppas ändå att andra mammor med barn som plötsligt blivit vuxna kan känna igen sig.
Man föder en unge, ammar nätterna igenom, skiljer sig från pappan eftersom han gick en på nerverna, springer på öppna förskolan ensam, försöker tappert kompensera frånvaron av en förälder, har två jobb, lagar köttbullar och makaroner i vad som känns som ett tredje skift, köper varenda mobiltelefon på marknaden, betalar för universitetet och så:
Mamma, Elvira ska bo här med oss.
Med vem? I vår tvåa på 44,2 kvadrat mitt i Umeå? Tjejen ska alltså bo i min sons rum? Ska hon äta här? Och tvätta kläder också? Är vi nu plötsligt två hemmafruar att hålla reda på?
Min son strålade som om han vunnit på Triss när han berättade det, och trodde tydligen att jag skulle studsa av glädje och direkt börja rensa garderoben för Elviras skull. Men när, exakt?
Visst, Elvira är säkert en jättegullig tjej, men det betyder väl inte att jag automatiskt vill ha någon som ständigt tar plats vid frukostbordet? Vuxna människor borde väl för tusan skaffa sig bolån eller hitta en andrahandslägenhet. Ska man spara in pengar på mammans nerver? Kanske jag är gammalmodig, men så känns det, trots att jag släppte in Elvira. Min son har ju också rätt till lägenheten, så egentligen får han ta hem vem han vill. Jag ljuger lite nu, men jag lovade ju att vara ärlig. Herregud, mina vänner säger: Bryr du dig inte om din sons lycka, vad är du för mamma egentligen?
Och nu kommer jag hem varje dag och retar upp mig på precis allt. Redan i hallen. Skor överallt, köket ser ut som en bombnedslag alltså har Elvira lagat mat. Och visst, maten är säkert god, men ska man slösa bort de matvaror som JAG kämpat hem i blåa Ikeakassar? Inte för att jag är snål, men vad gör man när mjölet är slut mitt i pannkakssmeten? Och så är det eviga köer till badrummet.
Jag erkänner: jag vill inte ha Elvira i min lägenhet. Jag behöver ingen extra hushållerska särskilt inte någon som tagit min plats vid tvättmaskinen.
Och då fick jag en idé: Tänk om jag skulle släpa hem en egen karl! Varför har jag gått omkring diskret som en norrbottning på storstan och dolt alla mina små romanser? Min son har sitt eget utrymme, men varför skulle inte jag få ta hit någon, med weekendväska och hela paketet, och se hur kul det är att trängas fyra pers på 44,2 kvadrat?
Så, detta är en sådan där svensk krångelhistoria som dimper ner i inboxen ibland. Själv, som mamma till en liten pojke, försöker jag föreställa mig hur det skulle kännas men jag väntar framför allt på ERA kommentarer, kära läsare.
Vad säger ni? Har ni varit med om liknande? Hur funkade det med barnens respektive? Får man faktiskt kasta ut Elvira?
