För sex år sedan köpte jag och min fru en liten sommarstuga utanför Uppsala. Vi renoverade allt själva, fixade trädgården och försöker åka dit varje helg, eller åtminstone varannan. Det har blivit vårt lilla paradis.
Vi har egentligen ingen riktig köksträdgård, men vi har satt en rad med gurkor, tomater, örter som dill och basilika, lök, squash och paprika. Bara det viktigaste, men i liten skala.
När vi köpte huset fanns det redan buskar med hallon, svarta och röda vinbär. Dessutom massor av smultronplantor. Jag brukar ta med frukten till jobbet och bjuda mina kollegor, och alla blir alltid lika glada.
Det här året började en ny kvinna i vårt team hon heter Signe och hade flyttat över från ett annat kontor. Hon verkade väldigt trevlig och artig. Just den veckan hade jag med mig färska smultron och jag gav förstås några till henne också.
Signe åt och började direkt berömma smaken, frågade nyfiket varifrån de kom och hur det såg ut på vårt landställe. Glad i hågen berättade jag allt.
Några dagar senare kom Signe tillbaka och frågade om hon kunde låna nyckeln till stugan. Hennes dotter och barnbarn ville gärna vara där några veckor nu när de bodde i Stockholm och dottern var föräldraledig. De ville ha miljöombyte och frisk luft. Hon påpekade att vi ändå inte skulle vara där den veckan och tyckte det var en perfekt lösning.
Jag sa nej direkt. Signe blev märkbart förnärmad men insisterade tack och lov inte mer.
Två veckor senare kom en kollega till mig från samma avdelning som Signe. Hon undrade vägen till vår stuga utanför Uppsala. Förvånad frågade jag varför hon behövde adressen.
Då berättade hon att Signe bjudit in henne och flera andra kollegor till födelsedagsfirande ute på vår sommarstuga, men att alla tydligen skulle ta sig dit själva.
Jag blev helt paff.
Jag gick förstås raka vägen till Signe och frågade vad hon höll på med.
Men vadå? Sa hon och log oskyldigt. Det är ju bara en dag, ingen ska bo där. Vad gör det om vi firar min födelsedag hos er? Det är väl ingen stor sak Du har väl inget emot det?
Jo, det har jag faktiskt. Jag tycker om ordning och reda och har lagt ner mycket jobb på gräsmattan, rabatterna, bärbuskarna och vårt lilla hus. Jag vill inte att folk trampar ner allt och lämnar efter sig.
Dessutom hon hade inte ens bjudit in mig eller frågat först.
Jag sa nej igen, och den här gången blev hon riktigt sur. Men låt gå. Jag har gett mina kollegor bär i flera år utan problem, men aldrig tidigare har jag träffat någon som varit så fräck som Signe.
