Jag berättar varför jag inte vill lämna mina barn hos deras farmor eller mormor.
Jag är 31 år och har två döttrar, en på tre år och en på ett år. Jag arbetar inte utan är hemma på heltid som mamma det är ett medvetet val jag har gjort!
När jag fick mitt första barn tänkte jag att det är självklart att mormödrarna kommer hjälpa till i början. Men som det visade sig blev de snarare ett hinder än en hjälp, och jag fick ta hand om allting själv.
Jag kan berätta lite mer om hur det var:
Efter att min dotter föddes, och ännu mer efter att jag kommit hem från BB, kände jag mig helt handfallen jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med barnet. Saker som idag känns helt självklara efter två barn, var helt förvirrande då och hela hemmet fylldes av frustration.
Visst, ingenstans i huvudet hade man en manual över hur man skulle ta hand om en bebis.
Jag trodde nog naivt att den äldre generationen, med sin erfarenhet, självklart visste exakt hur man byter blöja, badar, matar, klipper naglar och vad som gäller när någon är sjuk. Istället fick jag snabbt inse att deras åsikter om allt möjligt till och med hur man badar ett barn skiljde sig åt markant.
Så jag fick lära mig att byta blöjor och allt annat själv, och det har verkligen gått bra. Samtidigt känner jag stor respekt och tacksamhet mot min mamma och svärmor. Det finns saker som får mig att le i efterhand:
Farmor (min svärmor):
Du borde läsa en bön över vattnet och bara låta barnet dricka just det vattnet.
Ett halvår senare köpte jag ett vattenfilter.
Hon tycker jag ska köpa grå tvål, bara det ska användas för barnets hud och dessutom ska jag använda det på alla rödblommiga utslag.
Du uppfostrar barnen dåligt det är därför de blir sjuka (av någon anledning).
Om barnet skriker mycket, borde du gå till en nordisk helare eller någon som kan “ta bort skrik” det kan hjälpa.
Mormor (min mamma):
Barnskrik är inget farligt, det går över bara man väntar lite.
Feber? Ge en Alvedon, så går det över.
Ni köper alldeles för mycket leksaker till barnen, man borde vara mer ekonomisk.
Jag kommer på lördag klockan 13 och passar barnbarnen, men sen måste jag till bion klockan 16, och så är det varje helg.
Lite sött eller salt kan man ge redan vid sex månader. Om barnet vill smaka, är det inget problem.
Jag älskar min mamma, men idag har jag många frågor om hur vi egentligen växte upp!
Hur vi matades, eller inte matades. Hur vi ofta lämnades hos mormor och den enda maten vi fick en hel dag kunde vara makaroner, och hemma var det alltid fet mat. Min hosta ignorerades ofta och blev till slut till kikhosta. Nu börjar jag förstå var mina magproblem har sitt ursprung och varför min lever fått jobba extra hårt.
Sammanfattningsvis: jag tycker om farmor och mormor, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att lämna barnen hos dem i flera dagar. Under min uppsikt ja. Jag är inte paranoid, men jag är räddMen ändå, när jag ser dem sitta med barnen i knät och berätta sina historier, sina tokiga tankar om tvålar och bönvatten, känner jag att mitt hem blir större. Mina barn skrattar, och på något sätt växer kärleken trots att vi alla är så olika. Kanske handlar det till sist om att välja den väg man själv tror på, men ändå låta traditioner och gamla värderingar smyga sig in genom sprickorna för barnen blir rikare av allas historier.
Så sitter jag där och plockar upp en nalle från golvet, medan döttrarna fnissar åt mormor som spelar gammal schlager, och farmor smusslar fram ännu en hemlig karamell. Och jag tänker trots alla våra skillnader, trots att jag knappt förstår hur de överlevde sina föräldraskap är vi en familj. Kanske är det så barnen får med sig det allra viktigaste: inte bara vad vi gör, utan också varför vi gör det, och hur vi älskar varandra, på vårt alldeles egna sätt.
