Är det det här du letar efter? frågade hon och räckte honom brevet.
Niklas blev alldeles vit i ansiktet.
Josefin, du får inte tro… Mattis… Det där är…
Vad är det jag inte får tro, Niklas? Att min mans mamma lever och sitter i fängelse? Att ni båda tror att jag är någon naiv viol?!
Va, en månad? Josefin, vi kom ju överens om till hösten!
Min yngsta har precis börjat på förskolan, jag har fått jobb i närheten…
Vad hände?
Vi betalar hyran i tid, vi stör ingen
Det handlar inte om er, Josefin tvekade. Jag måste flytta tillbaka till min egen lägenhet.
Varför då? Har ni bråkat med din man?
Snälla, ställ inga fler frågor.
En månad från idag, inte mer!
Jag gör en avräkning och återbetalar depositionen.
Beklagar…
Josefin la på och huttrade till. Hon längtade efter ett slut på allt det här
***
Josefin kunde inte slita blicken från kuvertet på köksbordet.
Ett vanligt grått kuvert, som hon hämtade ur brevlådan för fem minuter sedan, tillsammans med reklam och räkningen för bredbandet.
Mattis brukar alltid ta posten, men idag stack hon själv ned handen…
Stämplar. Avsändaradress. Anstalten Hinseberg.
Och avsändarnamn: Lydia Nikitasson.
Josefin hade hört det namnet några få gånger från sin man det var hans mammas namn. Svärmor, som Josefin aldrig sett.
Hon hade inte ens vetat att kvinnan som gett hennes man livet, faktiskt levde.
Jag har ingen familj, Josefin, sa Mattis på deras tredje dejt. De satt hukade över varsin kopp kaffe i en billig servering medan regnet piskade utanför. Pappa drog innan jag föddes, jag har aldrig sett honom.
Och mamma… hon dog när jag var tjugo. Hjärtat… Så jag är rätt ensam.
Helt ensam? Josefin blev nästan gråtfärdig av medkänsla. Ingen moster, ingen farbror?
Någon avlägsen släkting i Norrland, men vi har ingen kontakt.
Det är enklare så. Ingen släktdrama, inga söndagsmiddagar hos svärmor eller svärfar. Bara du och jag.
Hon tänkte:
“Herregud, vilket starkt hjärta. Att vara så rimlig, efter allt”
Hon gav honom all den trygghet hon hade, som om hon försökte lappa ihop allt han aldrig fått av sin egen mamma.
Sen kom bröllopet, litet och enkelt, bara för de närmaste.
Hennes föräldrar, ett par väninnor, från hans sida bara barndomsvännen Niklas, som var ovanligt tyst hela kvällen och undvek Josefin med blicken.
Då tänkte hon att det var hans blyghet. Nu visste hon: Niklas hade varit rädd att försäga sig.
Var är din mamma begravd? Josefin frågade ett halvår efter bröllopet. Kanske vi kan åka dit? Städa upp? Det är ju ändå din mamma
Mattis ryckte till, vände sig om och rättade till skjortkragen.
Det är ute på landet, Josefin. En gammal kyrkogård, nästan stängd.
Jag åker dit själv någon gång. Bry dig inte. Jag vill inte ta dig dit, det är så tung energi där.
Kan vi inte fokusera på de levande istället?
Och hon trodde honom. Suckerslött…
***
Ytterdörren öppnades, Josefin ryckte till och gömde snabbt kuvertet i byrålådan under ett gäng Ica-kuponger.
Hej mitt hjärta! Mattis röst från hallen lät lika varm och glad som alltid. Hur har vår lille kille haft det? Har han varit lugn idag?
Han kom in till köket, skulle kyssa Josefin på huvudet, men hon drog sig omedvetet undan.
Hur är det med dig? Är du trött? Han tittade bekymrat på henne. Har lille Vidar hållit dig vaken igen?
Jag byter om, sen tar jag honom så får du vila.
Jag fixar middagen själv.
Det behövs inte, jag är inte hungrig. Mattis, posten kom idag
Han stannade en sekund, kanske en tiondels, men det räckte och Josefin såg det.
Jaha? Och vad var det för post? Räkningar igen?
Räkningar. Och reklam. Det var allt.
Han slappnade synbart av och log.
Bra! Då tvättar jag händerna och går till vår pojke. Har saknat honom hela dagen.
Josefin såg på hans rygg. Mannen hon delade hem, vardag och ett helt liv med, stod där och ljög henne rakt i ögonen.
Lögn, så grov att det blev henne illamående.
“Jag är föräldralös”, hade han sagt.
Och från Hinseberg kom brev från Lydia Nikitasson.
Varför sitter hon där? Har hon sårat någon? Lurat någon? Hur mycket har hon kvar?
Josefin såg plötsligt framför sig hur någon dag, om ett år eller två, skulle dörrklockan ringa och en tung blick möta henne på tröskeln.
“Hallå, sonen min. Hej, Josefin. Var är mitt barnbarn? Nu ska jag bo hos er!”
Josefin oroade sig inte för sig själv, det var för lille Vidar hennes hjärta krympte.
Hur ska han växa upp med en farmor som suttit inne?
Hur kan man någonsin släppa en kriminell nära sitt barn?
Josefin, vill du ha te? ropade Mattis från vardagsrummet. Det är erbjudande på blöjor på Coop, hittade reklamen i lådan. Jag går dit imorgon.
Hon svarade inte. Hon loggade redan in på banken, kollade saldot på sitt eget konto.
Pengarna skulle räcka ett tag. Lägenhet i andra änden av staden det var bra.
Hyresgästerna flyttar om en månad. Det gäller bara att hålla ut och inte visa något.
***
Mattis hade gått till jobbet, kysst Vidar länge på kinden innan och lovat hemgång tidigt.
Josefin såg scenen med växande avsmak. Hur kan han göra så mot henne? Och vilka fler lögner har han dolt för henne?
När han gått tog hon fram brevet. Fingrarna kliade efter att öppna, men hon vågade inte.
Tänk om hon skulle ångra sig? Tänk om orden därinne…
Nej, sa hon bestämt till sig själv Det spelar ingen roll. Han har ljugit för mig i två års tid!
Det ringde på dörren. Josefin hoppade till. Vem kunde det vara?
Föräldrarna brukar alltid meddela i förväg. Väninnor? Hon kikade i titthålet Niklas stod på trappan.
Han skiftade vikten från ena foten till den andra och kastade snabba blickar mot hissen.
Josefin öppnade.
Niklas? Mattis är på jobbet.
Jag vet, Josefin Niklas stakade sig och stoppade händerna i jackfickorna. Jag tänkte bara, kanske Mattis glömde garagenyckeln hemma?
Han sa att den skulle ligga på byrån.
Nycklarna? Hon höjde ett ögonbryn. Ingen nyckel där. Och inget i hallen. Är du säker?
Han sa det… Förresten, han bad mig kolla posten också, ifall ett avisering från Postnord kommit. Men det var tomt. Du tog inte posten idag?
Jag tog posten. Varför undrar du?
Niklas svalde.
Vi väntar på ett paket till bilen, Mattis bad mig kolla om det kommit en lapp.
Josefin gick långsamt ut i köket, tog det grå kuvertet från bordet och gick tillbaka till dörren.
Är det det här du vill ha? räckte hon honom brevet.
Niklas blev kritvit.
Josefin, det där är Mattis Det…
Vad är det jag inte bör veta, Niklas? Att min mans mamma lever och sitter i fängelse? Att ni trodde att jag är så blåögd?!
Att jag fått barn med en man vars släkthistoria är ett låst kassaskåp?
Josefin, Mattis ville bara väl! Niklas började prata snabbt, nästan viskande. Han ville ge er ett vanligt liv, utan det där mörka.
Hans mamma… Hon är knepig. Mattis har fått ta allt. Du förstår inte.
Han ville skydda dig, inte skrämma dig.
Och då strök han bort henne ur sitt liv? Josefin log bittert. Niklas, hur gör man ens så? Och vilka rättigheter att dölja det från mig? Jag borde fått veta vilken familj jag gifte in mig i.
Fast det finns ingen familj! Niklas slog ut med händerna. Bara hon och hennes affärer.
Josefin, ge mig brevet, snälla? Har du ens läst det? Jag ger det Mattis, han förklarar allt.
Gå nu, Niklas sa Josefin tyst. Och brevet ger jag inte till dig. Det är adresserat till Mattis Nikitasson, han får det när han kommer hem. Av mig.
Hon stängde obrytt dörren i ansiktet på en mållös Niklas.
***
Hela dagen gick i dimma. Josefin matade Vidar, klädde om honom, gick i lekparken, men tankarna snurrade.
Vad skulle hon ta med först? Barnvagnen, spjälsängen, sina papper. Möbler? Strunt i möbler.
I hennes gamla lägenhet ute i Enskede fanns bäddsoffa och garderob. Det räcker.
Vid sex var Josefin klar. Hon hade gjort mat, dukat, nattat barnet och satte sig för att vänta på maken.
Mmm, vad gott det luktar! sa Mattis glatt när han kom hem, som om ingenting hänt. Se här, köpte en ny mobil till Vidar! Avslappnande melodier.
Josefin satt tyst vid bordet, kuvertet låg rakt framför henne. Mattis kikade in och blev genast allvarlig.
Hittade Niklas det?
Jag hittade det. Niklas kom hit, försökte ta brevet på din begäran. Men jag gav honom inte det…
Mattis sjönk tungt ner på stolen mitt emot.
Varför, Mattis? Varför har du sagt att hon var död?
För att för mig dog hon för tolv år sedan, hans ögon blev glansiga. När hon hamnade inne första gången. Hon kom ut, var fri ett halvår sen tillbaka.
Josefin, du har en vanlig familj, pappa ingenjör, mamma lärare. Du skulle aldrig förstå. Mamma hon är proffsig bedragare.
Och du tyckte du kunde ljuga för mig? Ett år?! Josefin reste rösten. Inser du att du krossat mitt förtroende?
Jag var rädd att förlora dig! Mattis höjde också rösten. Du hade stuckit! Som: “Nej tack, ingen tjuvfamilj till mitt barn.”
Jag ville att Vidar skulle växa upp i lugn och ro. Hellre föräldralös man än tjuvens son!
Och istället får han nu ha en pappa med skild mamma sa Josefin kallt.
Mattis stelnade.
Vad menar du? Josefin, sluta… Inte för brevet? Inte för det här?
För att jag faktiskt inte känner dig, Mattis. Om du kunnat ljuga så iskallt om din egen mamma, vad mer kan du dölja?
Vem är din pappa ens? Är han också spårlöst försvunnen eller satt inne nånstans?
Josefin, nu hittar du bara på…
Nej. Jag har redan sagt upp hyresgästerna. Om en månad flyttar jag hem. I morgon ansöker jag om skilsmässa.
Mattis bönade och bad, stod på knä, förklarade att det var en lögn i all välmening.
Men Josefin lyssnade inte. Hon hade redan bestämt sig.
***
Hyresgästerna har flyttat ut, nu bor Josefin och sonen hos sig igen. Hon och Mattis är skilda, men han hoppas fortfarande att vinna henne tillbaka. Förstår inte vad han gjort för fel han ville bara skydda sin familj
Han träffar sonen, stöttar honom, men får inte närma sig Josefin längre. Hon har gått vidare och har inga planer på att ta honom tillbaka.
