Hur jag gjorde bort min svärmor hon minns det nog fortfarande
Det här hände precis i början av mitt äktenskap, när jag och min man nyss sagt ja till varandra och trodde att livet skulle bli som en svensk sommar: lagom soligt och lagom trevligt.
Jag märkte en märklig sak, men tänkte inte så mycket på det då. Och nej, det handlade inte om min man han är fortfarande lika perfekt som en kanelbulle från Gateau. Utan det var hans mamma, min nyblivna svärmor, som visade ett beteende man bara kan kalla… typiskt för svärmödrar.
Allt började på vårt bröllop. Hon såg ut som om hon nyss fått veta att Stockholmsbörsen kraschat och att Systembolaget slagit igen samtidigt surmulen och spänd, som vid en begravning snarare än ett bröllop. Efter festen blev vi tvungna att bo hos henne, eftersom vi ännu var unga och svenskt spartanska och inte lyckats skaffa eget hem.
Så snart vi kom innanför dörren möttes vi av en sorts ömsint ärlighet, som om hon verkligen gladdes åt vårt gifta lyckorus, och att hennes stela min på festen bara berodde på migrän eller något liknande. Men bakom det där halvdana leendet gömde sig passiv aggressivitet och små pikar, skickliga som ett välvalt skämt hos Skavlan. Hon lyckades, på ett snillrikt vis, alltid ge mig en känsla av att jag gjorde något fel.
Ett exempel: hon kunde gå upp mitt i natten och diska om tallrikarna som jag redan diskat kvällen innan. Jag vaknade, såg henne gräva fram diskborsten och frågade vad hon sysslade med. Hon gav mig sin mest oskyldiga min och sa att hon bara tog hand om lite smutsdisk.
Så mina tallrikar var smutsiga ändå? hann jag undra, och den natten miste jag all tro på hennes godhet.
Länge tog jag hennes små gliringar som vänliga råd och berättade till och med om mina egen äktenskapliga kriser, likt man gör med sin egen mor (eller i värsta fall med en psykolog på Vårdcentralen).
Så hände det sig att min väninna, Märta, fick jobb som chaufför hos min svärmor. Snart nådde hennes arbetsplats en tsunami av skvaller om vårt familjeliv där min man var den stackars tråkmånsen, och jag själv var den onda hustrun som både roffade åt mig och suktade efter hennes centralt belägna lägenhet. Familjeintriger på svensk nivå.
Från den stunden insåg jag att min svärmor ganska tydligt hade placerat sig på min fiendelista.
Naturens gåva till henne var en enorm kärlek till städning; hennes lägenhet sken som operationen i Karolinska. Samma städsjuka förväntade hon sig av oss. Vi kämpade tappert, men det var som att försöka vinna Eurovision för Finland totalt omöjligt.
När hon skulle iväg på tjänsteresa i två veckor, beordrade hon oss att hålla lägenheten ren som ett apotek. Hårstrån i badrummet eller damm på en IKEA-matta kunde få henne att svettas kallt, och ett par odiskade glas riskerade att ge henne hjärtattack. Så när hon var hemma gick vi runt med dammsugaren redo, som om det vore VM i städning.
För dessa fjorton dagar tänkte vi ta lite semester från tvångsstädandet och bara fixa till allt dagarna innan hemkomst. Hon, som kände våra svagheter lika väl som svenska vintervägar, gav oss fel hemkomstdatum och planerade att dyka upp med sina vänner, just när städlusten var på bottennivå. Hon ville göra bort mig inför sitt kompisgäng, helt enkelt.
Men min vän Märta hörde snack om hennes lilla plan och tipsade mig. Jag blev arg som en sliten surströmmingsburk och bestämde mig för att städa som aldrig förr och överraska henne med skinande hem. Jag putsade allt till den grad att även folk från Hem & Hyra skulle nicka godkännande. Sedan satt jag bara och väntade, med en sällsynt känsla av svensk skadeglädje.
När min svärmor väl dök upp med hela sitt väninnegäng och en leende chaufför, gled de in som en hel procession. Hon vred om nyckeln med ett belåtet fniss, redo att avslöja min städskandal. Väl inne såg de bara skinande golv, dammfria hörn och nyskurad badrumsspegel allt enligt hennes obarmhärtiga standard (och lite till).
Väninnorna stirrade på min svärmor, viskade och fnissade. Själv kom jag ut självsäkert, torkade av svetten och stoppade diskret undan dammsugaren. Jag flinade och sa:
Var har du fått tag på en så ren matta, svärmor?
Svärmor såg ut som om hon just insett att midsommar infaller på julafton. Hon rynkade sig som en kratta och sökte länge efter fel. Medan jag för mig själv tänkte: Du kommer aldrig hitta något, du kommer aldrig hitta något!
Så blev svärmor dagens samtalsämne på jobbet och inte på det sätt hon tänkt sig. Hennes skvaller om mig slutade få gehör, och folk började ta min parti. Jag hade brutit svärmors ego med en dammsugare och ett leende, och även sjutton år senare svider det nog fortfarande.
