Efter att jag hade pratat med den adopterade flickan insåg jag att allt inte var så självklart.
Bredvid mig, på en parkbänk, satt en femårig flicka. Hon dinglade med benen och berättade om sitt liv:
Jag har aldrig träffat min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var jätteliten. Mamma dog förra året. Då sa de vuxna till mig att hon hade gått bort.
Flickan tittade på mig och fortsatte sin berättelse:
Efter begravningen kom moster Inga, som var mammas syster, och började bo hos oss. Då fick jag veta att hon hade varit snäll som inte lät mig hamna på barnhem. De förklarade att moster Inga nu var min vårdnadshavare och att jag skulle bo med henne.
Flickan tystnade en stund, sneglade ner under bänken och fortsatte:
När jag hade flyttat in började moster Inga städa hela vårt hem. Alla mammas saker la hon i ett hörn och ville slänga dem. Jag började gråta och bad henne låta bli, så till slut fick jag ha dem kvar. Nu sover jag i det hörnet. På kvällen lägger jag mig bland mammas saker och där är det varmt, som om hon fortfarande är nära mig.
Varje morgon får jag något att äta av moster. Hon kan inte laga så gott som mamma, men hon ber mig alltid äta upp allt. Jag vill inte göra henne ledsen, så jag äter det jag får. Jag förstår att hon försöker. Det är inte hennes fel att hon inte kan laga mat som mamma kunde. Sen skickar hon ut mig på promenad och jag får inte komma hem förrän det börjar skymma. Moster Inga är väldigt, väldigt snäll!
Hon tycker om att berätta för alla andra mostrar som kommer på besök hur duktig jag är. Jag känner inte de mostrarna, men de kommer ofta förbi oss på fika. Då sitter moster med dem, serverar kaffe och berättar roliga historier. Hon säger fina saker om mig och ger oss både kakor och godis.
Efter att ha sagt detta suckade flickan och fortsatte:
Man kan ju inte leva bara på kakor hela tiden. Moster har faktiskt aldrig varit arg på mig. Hon är alltid vänlig mot mig. En gång fick jag till och med en docka av henne, även om dockan är lite trasig, med ett ben som inte funkar och ett öga som alltid blinkar konstigt. Min mamma gav mig aldrig en trasig docka.
Flickan hoppade plötsligt av bänken och började hoppa på ett ben:
Nu måste jag gå, för moster har sagt att det kommer mostrar idag, och innan de kommer måste jag klä mig fint. Hon lovade att jag skulle få en jättegod bulle sen. Hej då!
Flickan sprang iväg, ivrig att sköta sina sysslor. Själv satt jag kvar och funderade länge, och tankarna kretsade kring den snälla moster Inga. Jag undrade varför hon försökte visa sig så generös inför alla andra. Skulle man verkligen kunna se så likgiltigt på ett barn som sover på golvet, täckt av sin mammas gamla kläder?
Livet lär oss att äkta vänlighet inte bara är det som visas utåt, utan handlar om omtanke där den behövs som mest.
