Förra året gjorde min mamma något jag aldrig hade kunnat förutse hon började ta betalt av oss för grönsakerna från sin egen trädgård. Hon sa att vi aldrig kom förbi, att vi inte hjälpte till, så varför skulle vi få något gratis? Det var tydligen lätt att glömma hur vi täckt alla kostnader för vatten, växthus och alla de där gångerna vi betalat för hjälp med grävning och anläggning av odlingsbäddarna.
Vi hade alltid köpt frukt och grönsaker billigt på ICA. Någon egen sommarstuga hade vi aldrig ägt hela livet har vi bott i stan, och pappa hade antagligen ingen aning om hur potatis faktiskt såg ut innan de hamnade i mataffären. Mamma däremot, hon var uppväxt på landet, mätt på barndomens och de unga årens eviga odlande. Hon ville inte veta av sådant längre.
Med pappa i livet fanns inget behov av hushållsodling han stod för familjens ekonomi, även när det var tufft. Mamma jobbade också, men det var han som betalade det mesta. När han gick bort förändrades egentligen inget särskilt. Jag bodde hemma tills jag gifte mig för två år sedan, och under alla dessa år bidrog jag också så gott jag kunde när vi delade på hushållsutgifterna.
När mamma förra året gick i pension fick hon en idé. Hon ville köpa en kolonilott med en liten stuga, för att återuppleva barndomens minnen av mormors stora trädgård. Hon tog ut pengarna från banken och slog till. Om jag ska vara ärlig tycker jag inte att det är särskilt bekvämt, men så länge mamma trivs är det allt som betyder något.
Så klart blev det min fru och jag som fick hjälpa till ekonomiskt när det skulle rustas och fixas på lotten. Vi tjänade bra så vi kunde bidra; visst, inget slott blev det, men nog kunde vi hjälpa till med vattenledning och en inglasad veranda. Att hugga i med själva trädgårdsarbetet, det vägrade vi dock. Både min fru och jag är stadsmänniskor vi såg ingen charm i att slita i jord och rötter på helgerna. Vi föredrog att sova ut, träffa vänner eller bara ta det lugnt.
Den där inställningen fick vi ofta skäll för av mamma men det brukade lägga sig så fort nästa ekonomiska hjälp betalats ut. Och det blev många sådana gånger det skulle byggas växthus, höjas nya bäddar, rensas buskar; allt sådant betalade vi glatt så att mamma slapp slita och släpa. Vi betalade även taxi hem när hon handlat tungt och inte ville klämma in det på pendeln och promenera sista biten.
Ibland berättade mamma om sina odlaräventyr, skickade bilder på blommor och grönsaker, visade hur fint och välordnat allt blivit. Själv förstod jag aldrig riktigt fascinationen, så det var svårt att visa någon entusiasm. Men så en dag skickade hon en bild på stora, röda jordgubbar. Bara att se dem fick mig att minnas smaken från barndomen, och vattnet samlades i munnen. Jag bad henne lägga undan lite i en skål åt mig, så kunde jag svänga förbi efter jobbet och hämta.
Jag hade aldrig trott att mamma då skulle skicka nya bilder på burkar i olika storlekar och meddela exakta priser på jordgubbarna. Jag läste meddelandet flera gånger för att förstå om jag missat något. Till slut ringde jag upp och frågade rakt på sak menade hon allvar med att ta betalt för jordgubbarna?
Det gjorde hon.
Vad väntar du dig, sa mamma. Jag sliter här bland jordgubbsplantorna dag efter dag, och ni orkar inte ens komma ut en enda gång och hjälpa till. Ska jag då ge bort allt gratis? Den som inte jobbar får heller inget, poängterade mamma med eftertryck.
Jag påminde henne snällt om hur mycket vi faktiskt hjälpt henne, både ekonomiskt och med att fixa trädgården från början. Mamma blev upprörd och menade att det var fräckt av mig att påminna henne om det Hur kan du tala så till din egen mamma?
Av ren princip köper jag inte mat av min egen mor. Hon får gärna sälja till någon annan om hon vill. Min fru och jag handlar hellre allt vi behöver på torget eller i affären det är enkelt nog. Hon försökte också sälja gurkor och squash till oss, men vi tackade vänligt men bestämt nej.
Vi kommer inte längre hjälpa mamma med kolonilotten, inte när det gäller själva trädgården i alla fall. Behöver hon pengar till räkningar, medicin eller något nödvändigt för hälsa eller trygghet, då ställer vi såklart upp men ingen mer hjälp till odling!
Det är märkligt hur olika man kan se på det där med arbete, familj och förväntningar. Jag har lärt mig att ibland gör man bäst i att låta gamla familjemönster vara och hålla fast vid det som känns rätt för en själv oavsett vad andra anser.
