Jag gifte mig vid 50 – trodde jag hade funnit lyckan, men hade ingen aning om vad som väntade mig… Jag är en av de kvinnor som gifte sig sent i livet. Tyvärr tog min sena relation slut. Alla kallade mig alltid “plugghästen” – jag älskade verkligen att lära mig. Jag tog min master och blev bibliotekarie. En vän introducerade mig för min blivande make. Han hette Johan, var 59 år och hade inte gett upp hoppet om kärlek. Jag var nio år yngre. Johan tog genast plats i mitt hjärta. Han var en bildad, artig man med passion för poesi och litteratur. Vi började prata och några månader senare friade han. Jag tackade ja, jag hade länge drömt om en familj. När vi gifte oss flyttade vi ihop i min lägenhet – hans dotter med familj bodde i hans hus. Om jag ska vara ärlig visste jag inte vad som väntade. Jag hade alltid bott själv, men nu förändrades allt och jag blev frustrerad. Fläcken på duken, det skrynkliga överkastet, strumpor överallt – en massa småsaker som aldrig ingått i mina planer… Allt irriterade mig. Det var som om han bodde på hotell och jag ansvarade för allt. Han hade även problem med ekonomin. Jag tappade tålamodet när han försökte laga en kran men bara gjorde det värre – till slut fick vi kalla på hantverkare. Familjespel… Den dagen insåg jag att jag inte ville stå ut och vänta – vi är vuxna, vi har olika vanor. Kort därefter pratade vi; det visade sig att han var helt nöjd med allt. Jag är lugn av naturen och gillar inte konflikter. Men vi hittade ingen gemensam lösning: Johans dotter hade redan börjat planera sitt liv i sin pappas lägenhet och tänkt att han alltid skulle bo med mig. Först efter tre månader gick han med på skilsmässa. Han ville ha tillbaka sina presenter. Att återlämna papperskorgen och kedjan var inget svårt. Den här historien fick mig att undra om det verkligen går att bygga ett lyckligt familjeliv efter 50.

Jag gifte mig vid 50 års ålder, trodde att jag funnit lyckan, men hade ingen aning om vad som väntade mig…

Jag är en av de kvinnor som gifte sig sent i livet. Tyvärr tog min sena relation slut.

Alla kallade mig alltid plugghästen, och sanningen är att jag älskade att läsa och lära mig. Jag avslutade min magisterexamen och blev bibliotekarie. En vän till mig presenterade mig för min framtida make. Han hette Lennart och var redan 59 år men var inte uppgiven, han letade fortfarande efter en kvinna att dela livet med. Jag var nio år yngre än honom. Lennart fångade genast mitt hjärta. Han var både bildad och artig, och hade ett brinnande intresse för poesi och litteratur. Vi började träffas, och efter några månader friade han till mig.

Jag tackade ja, för jag hade länge längtat efter en familj. När vi gifte oss flyttade vi hem till mig, eftersom hans dotter med familj bodde kvar i hans bostadsrätt i Uppsala. Om jag ska vara ärlig visste jag inte alls vad som väntade. Jag hade alltid bott ensam, men nu förändrades mycket och jag blev frustrerad. Den lilla fläcken på linneduken, det skrynkliga överkastet på sängen, strumpor överallt och en massa andra småsaker som inte fanns i min världsbild… Allt irriterade mig till slut. Det kändes som att han bodde på hotell och jag skulle vara hushållerska. Han hade problem med ekonomin också. Jag tappade tålamodet när han istället för att laga kranen råkade ha sönder den ännu mer och först därefter ringde efter en hantverkare.

Den dagen insåg jag att jag inte ville utstå och skyla över; vi var båda vuxna och hade helt olika vanor. Kort därefter hade vi ett allvarligt samtal; det visade sig att Lennart var helt nöjd med tillvaron. Jag är en lugn person som ogillar bråk, men en gemensam lösning gick inte att finna: Hans dotter Emma hade redan planerat sitt liv i sin fars lägenhet, i tron att Lennart skulle bo hos mig för gott. Först efter tre månader gick han med på skilsmässa. Han begärde tillbaka de presenter han gett mig. Att lämna tillbaka en soppkorg och ett halsband sved inte mycket.

Den här historien har fått mig att fundera över om det verkligen är möjligt att bygga ett lyckligt familjeliv efter 50.