Jag gifte mig vid 50, trodde jag funnit lyckan – men anade inte alls vad som väntade mig… Jag är en av de kvinnor som gifte sig sent. Tyvärr tog min sena relation slut. Alla kallade mig alltid ”tjatmostern”, men jag älskade faktiskt att lära mig saker. Jag tog min masterexamen och blev bibliotekarie. En vän introducerade mig för min blivande man. Han var 59 år, men inte alls desperat utan letade efter en fru. Jag var nio år yngre. Lars seglade rakt in i mitt hjärta. Han är en bildad, hövlig man som gillar poesi och litteratur. Vi började prata och efter några månader friade han. Jag tackade ja – hade länge längtat efter en familj. Efter bröllopet flyttade vi hem till mig, eftersom hans dotter och hennes familj bodde kvar i hans lägenhet. För att vara ärlig hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade alltid bott själv, men nu förändrades allt, och jag blev irriterad. Fläcken på duken, det skrynkliga överkastet, strumpor överallt och massa märkliga småsaker som inte ingick i min plan… Jag blev bokstavligen irriterad på allt. Det kändes som han bodde på hotell och att jag skulle göra allt. Och han hade problem med pengar. Jag tappade tålamodet när han, istället för att laga kranen, söndrade den ännu mer och först då ringde efter en hantverkare. Familjelivets spel. Den dagen insåg jag att jag inte ville lida och vara tålmodig; vi är vuxna människor med olika vanor. Strax därefter tog vi ett samtal; det visade sig att han var nöjd med allt. Jag är lugn, gillar inte bråk, men vi hittade ingen lugn lösning – Lars dotter hade redan planerat livet i sin pappas lägenhet i tron att han skulle bo med mig. Först efter tre månader gick han med på skilsmässan. Han krävde tillbaks alla presenter jag fått. Det kostade mig inte så mycket att lämna tillbaka sopkorgen och halsbandet. Den här historien har fått mig att fundera på om det ens går att bygga ett lyckligt familjeliv efter 50.

Jag gifte mig vid femtio – trodde jag hade hittat lyckan, men anade inte vad som väntade mig…

Jag är en av de där kvinnorna som gifte sig sent i livet. Tyvärr tog min sena relation slut.

Alla brukade kalla mig “plugghästen”, jag älskade att läsa och lära mig nya saker. Efter min magisterexamen fick jag jobb som bibliotekarie. En vän introducerade mig för min framtida make. Han hette Lennart och var femtionio, men trots sin ålder hade han inte gett upp hoppet om att hitta en fru. Jag var nio år yngre än honom. Lennart fångade genast mitt hjärta han var bildad, artig och intresserad av poesi och litteratur. Vi började prata, och några månader senare friade han till mig.

Jag tackade ja, för jag hade länge längtat efter att få en egen familj. Efter vi gift oss flyttade han in hos mig, eftersom hans dotter och hennes familj redan bodde i hans lägenhet i Uppsala. Ska jag vara ärlig så hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade alltid bott ensam, och nu förändrades allt. Jag var irriterad: fläckar på köksduken, skrynkligt överkast, strumpor slängda överallt och en massa underliga vanor som inte passade in i min vardag… Allt retade mig. Det kändes som att han bodde på hotell och att det var mitt ansvar att ta hand om allt. När det kom till pengar var det också problem. Jag tappade tålamodet fullständigt när han istället för att laga kökskranen råkade förstöra den ännu mer, och först då ringde efter en rörmokare.

Den dagen gick det upp för mig att jag inte ville lida och försöka hålla ut vi var båda vuxna människor med helt olika vanor. Kort därefter hade vi ett samtaldet visade sig att Lennart var helt nöjd med hur vi hade det. Jag är vanligtvis lugn och tycker inte om konflikter, men vi lyckades inte hitta någon fredlig lösning. Hans dotter hade redan planerat att fortsatt bo i hans lägenhet, övertygad om att han permanent skulle bo hos mig. Först efter tre månader gick han med på skilsmässa. Han bad att få tillbaka sina presenter från mig. Att ge tillbaka soppåsen och halskedjan kostade mig inget.

Den här erfarenheten har fått mig att ifrågasätta om det verkligen går att bygga ett lyckligt familjeliv efter femtio…