Han stack – lika bra det — Vad betyder “abonnenten är inte tillgänglig”? Jag pratade ju med någon för fem minuter sen! — Nathalie stod mitt i hallen, tryckte mobilen mot örat. Hon kastade en blick mot byrån. Smyckeskrinet där hennes dyrbara smycken låg stod kvar. Men något var fel — locket var inte helt stängt. — Robin! — ropade hon inåt lägenheten. — Är du i badrummet? Nathalie gick långsamt fram till byrån. Så fort hon nuddade vid det polerade träet kände hon en kall kår längs ryggraden — insidan av smyckeskrinet var tomt. Helt tomt. Inte ens kvittot från Guldfynd, som hon använt som bokmärke, var kvar. Tillsammans med smyckena var även pengarna borta. Fast egentligen var det hon själv som gett dem till honom… — Herregud… — viskade hon och sjönk ner på golvet. — Hur kunde det bli så här? Igår bråkade vi ju bara om tapeterna… Du lovade ju att vi skulle åka till Gotland i augusti… Och allt började så vardagligt. I juni förra året gick kolven på Nathalies gamla Saab i baklås. På verkstaden fick hon ett rent astronomiskt kostnadsförslag, så arg som hon blev gick hon in i Facebookgruppen “Bilfixarna Stockholm”. ”Nån som vet om man själv kan få loss bromskolven om den kärvar? — skrev hon och la upp en bild på det smutsiga hjulet.” Kommentarerna strömmade in direkt. Någon tyckte “rör inte sånt själv”, någon annan föreslog att köpa en ny del. Då kom ett mejl från användaren Robin85: “Tjejen, strunta i alla råd. Köp en burk WD-40 och ett reparationskit för några hundralappar. Ta bort hjulet, pressa ut kolven med bromspedalen — men inte hela vägen. Gör rent med bromsolja, smörj ordentligt. Om cylindern ser ren ut så funkar det galant.” Nathalie läste rådet noga. Det var helt utan skryt. “Och om det finns gropar i cylindern då?” — frågade hon. “Då får du byta. Men enligt bilden ser din bil välskött ut, så det är nog lugnt. Har du fler frågor — skicka PM, så hjälper jag.” Där fastnade de för varandra. Robin visade sig vara otroligt kunnig på teknik. På en vecka gav han tips om oljebyte, vilka tändstift som var bäst och vilket kylarvätska hon skulle undvika. Nathalie märkte att hon började se fram emot hans meddelanden. “Hördu Robin, du är min räddare, — skrev hon i slutet av juli. — Tänkte… ska vi ses? Jag bjuder på kaffe. Eller något starkare, för alla pengar jag sparat.” Svaret dröjde. Tre timmar senare blinkade mobilen till. “Nathalie, gärna! Men just nu… är jag bortrest. En längre tid. Kan man säga utomlands.” ”Oj då, — tänkte hon. — Långt bort?” “Så långt bort det går. Ärligt, jag vill inte ljuga för dig. Jag gillar dig verkligen som person. Men jag är inte på jobbresa. Jag sitter inne. Anstalten i Hallunda, om det säger dig något.” Nathalie tappade nästan mobilen på soffan. Hjärtat gjorde dubbelslag. Fånge? Hon, en skötsam kvinna, ekonom på ett stort företag, hade mejlat med en kriminell i två veckor?! “För vad?” — skrev hon med darrande fingrar. “§9: Bedrägeri. Gjorde en dumhet, blev lite lurad, blev för lockad. Har mindre än ett år kvar. Vill du sluta prata, så fattar jag direkt.” Nathalie svarade inte. Hon blockade honom och gick runt som ett spöke på jobbet i tre dagar. Kollegorna undrade om hon var sjuk. Hon tänkte bara: “Varför? Varför är det bara gifta karlar och mammadalt som dras till mig, och så den första vettiga människan är bakom lås och bom?” En vecka senare, i inkorgen på Hotmail, dök ett nytt brev upp — Robin hade hennes adress sedan tidigare. Hon hade bara arkiverat chatten. “Nathalie, — skrev han. — Jag tar inte illa upp. Jag visste att det skulle bli så här. Du är en fin människa. Det är klart du förtjänar bättre. Ville bara tacka för två bra veckor. Var lycklig. Hej då.” Nathalie läste det där hon satt i köket, och grät. Hon kände sig så sorgsen för både honom, sig själv och livet i allmänhet. — Varför har alla tur, utom jag — bara gifta, mammadaltar eller så är den fina killen inlåst? — tänkte hon. Hon svarade aldrig… *** Hon försökte gå på dejter, men allt kändes fel. En pratade i en timme om frimärken, en annan hade smutsiga naglar och ville splitta notan på Espresso House. I mars på sin 35-årsdag var Nathalie extra ensam. Då kom ett meddelande. “Grattis på födelsedagen, Nathalie! — skrev Robin. — Jag vet att jag inte borde störa, men jag kunde inte låta bli. Hoppas allt går din väg. Du borde bli buren på hand. Jag har gjort dig en grej av brödsmulor och ståltråd här… Om jag kunde, hade jag gett dig den. Bara så du vet: någonstans i Norrland dricker jag en kopp äckligt te och skålar för dig idag.” ”Tack Robin, — svarade hon till slut. — Det värmer.” ”Du svarade! — han verkade överlycklig. — Hur är det? Hur går det för ‘lilla pärlan’? Klarade hon vintern?” Och så började allt om igen. Nu hördes de varje dag. Robin ringde när han fick tillfälle. Hans röst var djup och lite raspig. Han berättade om barndomen: om brorsan, om syskonbarnen han längtade efter, om drömmen att börja om på nytt. — Jag stannar aldrig i min gamla stad igen, Nathalie, — sa han när hon värmde middag. — Där finns bara gamla vänner och dåliga vanor. Jag vill flytta dit där ingen känner mig. Har två händer, får nog jobb på bygget eller i verkstäder. — Men var då? — undrade hon med hjärtat i halsgropen. — Helst till dig. Skulle hyra ett litet rum, en etta kanske. Bara veta att vi andas samma luft i samma stad. Men vi får se. Vill inte tränga mig på…” I maj var Nathalie hopplöst förälskad. Hon visste när han hade kontroll, när han jobbade på “verkstaden”, när det var bastu och när det var rast. Hon skickade paket: te, godis, varma strumpor, små reservdelar till hans projekt. — Robin, snälla, håll dig på mattan tills du blir fri, — bad hon. — Håll dig undan bråk. — För din skull är jag lugnare än vatten, — skrattade han. — I april är jag ute i frihet. — Jag väntar på dig. *** I april stod Nathalie vid porten till anstalten. Hon hade köpt honom en ny jacka, jeans och sneakers. Hjärtat slog så hårt att hon trodde det skulle hoppa ur bröstet. När han kom ut — kort, stadig, rågblond med stickig frisyr — blev hon först stel av chock. På bild såg han lite annorlunda ut. Men när han log och sa: — Hej, frun, — kastade hon sig om halsen på honom. — Äntligen, du lever, — viskade hon mot hans skäggstubb. — Vart skulle jag ta vägen annars? — han höll om henne. — Du luktar gott. Är det parfym… blommigt? De åkte hem till henne. Första veckan var rena lyckoruset. Robin tog tag i allt — fixade droppande kranen, lagade låset i dörren som krånglat i månader. På kvällarna satt de i köket, drack svenskt halvsött och han berättade dråpliga historier från sitt “tidigare liv”, målade bort de mörka kanterna. — Du sa att du skulle hyra lägenhet, — sa hon på tionde dagen. Kanske behöver du inte det? Här finns gott om plats, varför ska vi bo isär? Dessutom sparar du pengar, kan köpa verktyg och komma på fötter. — Nathalie, det känns ändå lite fel, — han rörde om sockret i muggen. — Jag vill stå på egna ben. Och här lever jag på dig, äter din mat. — Struntprat! — Hon la sin hand på hans. — Nu hjälps vi åt. Du kommer att stå på egna ben snart. — Brorsan ringde igår, — sa han och tittade bort. — Syskonbarnet är sjuk, behöver opereras. Privat vård. Han behöver låna pengar, och jag har inte ett öre. Skäms faktiskt. — Hur mycket då? — frågade hon försiktigt. — Mycket… Femtiotusen. Men han har redan fått ihop lite själv. Jag tänker att jag kanske kan ta jobb i Oslo på bygget? Där betalar de bra och man tjänar snabbt. Nathalie blev tyst igen. Det där var exakt de pengarna hon sparat i smyckeskrinet. Tre års sparande. Skulle renovera köket, lägga nya kakelplattor och installera ett lyxigt duschmunstycke… — Jag har pengarna, — mumlade hon tyst. Robin såg upp med ett ryck. — Glöm det! Det är dina pengar. Jag lånar inte. — Robin, det gäller din familj. Du får låna, betala tillbaka sen. Vi är ju tillsammans nu. Han vägrade länge. I nästan två dagar gick han runt och var allvarsam, började till och med röka på balkongen fast han lovat sluta. Till slut tog Nathalie själv fram pengarna och la de på bordet. — Ta de. Åk till din bror, ge honom allt. Eller swisha. — Jag åker helst dit — sade han och kramade henne. — Kan samtidigt prata om jobb där uppe. Jag blir borta max två dagar. Lovar. Snart hemma igen… *** Nathalie satt på hallgolvet i en timme. Benen somnade, men hon kände ingen smärta. Hon tänkte på kvällen före. De hade sett någon fånig komedi, han hade skrattat, hållit om henne, och hon kände sig som världens lyckligaste kvinna. — Jag åker nog övermorgon, — sa han innan de somnade. Men han drog redan nästa dag. Medan hon sov, tyst och smidigt. Hon mindes bara vagts att dörren slog — trodde det var grannen. På eftermiddagen ringde hon ändå numret till hans “bror” som han gett henne ”utifall”. — Hallå? — svarade en barsk mansröst. — Vem är det? — Hej, jag… är Robins tjej. Han skulle åka till dig idag? Det blev tyst. Sedan en gäspande suck. — Ursäkta, vilken Robin? Min bror heter något annat och sitter fortfarande inne minst ett halvår till, till oktober. Nathalie blev helt kall. — Hur… till oktober? Han kom ut i april. Jag mötte honom själv utanför Hallunda. — Ursäkta, — nu lät mannen irriterad — min bror, Alexander, sitter i Österåker. Robin… det är min ex-cellkamrat, han släpptes för två månader sen. Han snodde min mobil och alla kontakter. Du är bara en i raden han lurat. Kille med teknikutbildning, tungan rätt i mun. Nathalie lät telefonen glida ner på golvet. Minnet av honom som visade hur man byter tändstift blixtrade förbi. — Lovar, skruva inte i för hårt, — brukade han säga. — Då sabbar du gängan. — Det har jag minsann lyckats med nu, — sa Nathalie lågt. — Sabotera hela jävla gängan och allt för mig själv. Plötsligt slog det henne att hon inte visste något om sin “älskling”. Hon hade aldrig sett hans ID ens, aldrig fått nåt bevis på frigivning. Tänk om han inte ens hette Robin?! *** Självklart gick Nathalie till polisen och gjorde en anmälan, visade upp fotot och fick veta otroliga saker om sin före detta sambo. Han hette faktiskt Robin — det var det enda sanna han sagt. Han hade suttit för grova brott, mest på kåken — träffat Nathalie när han avtjänade sitt tredje straff. Nathalie gjorde korstecken, bytte lås, och insåg att hon ändå klarat sig lindrigt undan. Särskilt om man ser till hans tidigare kvinnor…

Borta och tur är väl det

Vadå “abonnenten kan inte nås”? För fem minuter sen pratade han ju med någon! sa jag högt, stående mitt i hallen medan jag tryckte mobilen mot örat.

Jag kastade en blick mot byrån.

Smyckesasken stod kvar där den brukade. Men något var fel locket var inte ordentligt stängt.

Robin! ropade jag ut i lägenheten. Är du på toaletten?

Jag gick långsamt fram till byrån. När jag rörde vid den polerade träytan kände jag en kall ilning längs ryggraden asken var tom. Helt tom.

Inte ens kvittot från Guldfynd, som jag använde som bokmärke, fanns kvar.

Borta var både smyckena och pengarna. Och pengarna hade jag till och med själv gett bort…

Herregud… viskade jag och sjönk ner på golvet. Hur kunde det bli så här? Vi diskuterade ju bara tapeter igår… Och du lovade att vi skulle åka till Gotland i augusti…

Allting började helt vardagligt. Förra juni la min lilla “nyckelpiga” av en gammal Volvo, kolven fastnade.

På verkstan ville de ha en hutlös summa, så jag blev förbannad och skrev ett inlägg i Facebook-gruppen Bilräddningen Uppland.

“Hjälp! Någon som vet om man kan lossa en fast bromskolv själv? (Bifogar bild på snuskigt hjul)” skrev jag.

Kommentarerna rasslade in. Någon tyckte jag skulle hålla mig borta från motorer, någon annan rekommenderade att bara köpa en ny.

Så dök det upp ett meddelande från användaren Robin85:

“Strunta i dem. Köp en burk WD-40 och ett reparationskit för trehundra spänn. Ta av hjulet, tryck ut kolven försiktigt med pedalen, men inte hela vägen. Tvätta av med bromsvätska, smörj upp. Är cylinderytan hel så är det ingen fara då kommer den gå som ett skott.”

Jag läste rådet noggrant. Klart och tydligt, utan skryt.

Och om ytan är gropig? skrev jag.

“Då måste den bytas. Men på bilden ser din bil hel och ren ut, troligen är det inget problem. Fråga på om du undrar, jag hjälper så gott jag kan privat.”

Där fastnade vi.

Robin visade sig vara otroligt kunnig med bilar.

På en vecka hade han väglett mig om oljebyte, tändstift och till och med varnat för vissa sorters kylarvätska.

Jag insåg att jag väntade på hans meddelanden.

Du är ju min räddare, Robin, skrev jag i slutet av juli. Jag funderar Ska vi ses? Jag bjuder på kaffe. Eller något starkare, för de pengarna du sparat mig.

Svaret dröjde ett par timmar.

Linda, jag skulle gärna. Verkligen. Men jag är på ett längre jobbuppdrag. Utomlands, kan man säga.

Oj, långt bort alltså?

Så långt bort man kan komma. Jag vill vara ärlig, så jag säger som det är du är en fin person. Egentligen är jag inte på jobb. Jag sitter av tid. Mälardalens Anstalt 12, om det säger dig något.”

Jag tappade nästan mobilen i soffan. Något värkte obehagligt i bröstet.

Kriminell? Jag, en skötsam kvinna, ekonomiassistent på stort konsultbolag, har chattat i två veckor med en f.d. intagen?!

För vad? skrev jag med darriga fingrar.

“Bedrägeri. Jag var dum, deltog, blev lite utnyttjad och sen blev det snett. Jag har mindre än ett år kvar. Om du vill ta bort dialogen förstår jag.”

Jag svarade inte. Jag blockade honom, och gick runt som i ett töcken i tre dagar. Kollegorna undrade om jag var sjuk.

Och jag tänkte bara:

Varför? En sån smart, händig, vettig kille, och ändå på anstalt?!

En vecka senare dök ett mejl upp Robin hade tydligen bett om adressen innan. Jag hade inte tagit bort honom från Messenger, bara stängt chatten.

Hej Linda jag är inte sur. Jag visste att det skulle bli så här. Du är en bra människa. Såna som jag är inte för dig. Ville bara säga tack. De här veckorna har varit de roligaste av de senaste tre åren för mig. Ha det bra. Hejdå.

Jag läste det på köksstolen och började gråta. Tyckte så synd om både honom och mig och det här orättvisa livet.

Varför har alla tur, utom jag? Antingen är de gifta eller mammas pojkar, och den enda normala killen han sitter inne!

Och jag svarade aldrig…

***

Jag försökte gå på dejter, men det var aldrig rätt.

Ena killen pratade oavbrutet om sitt frimärksalbum, den andra dök upp med smutsiga naglar och ville dela notan.

I mars, på min 35-årsdag, kände jag mig ovanligt ensam.

På morgonen plingade det till.

Grattis på födelsedagen, Linda! skrev Robin. Vet att jag inte borde störa, men kunde inte låta bli. Du förtjänar verkligen att någon bär dig på händer. Jag byggde en grej av brödsmulor och ståltråd här… Om jag kunde skulle jag ge dig den.

Tack Robin, det värmer verkligen, svarade jag till slut.

Du svarade! han lät överlycklig. Hur mår du? Hur går det med Volvon, överlevde den vintern?

Allt satte igång igen.

Nu hördes vi varje dag. Robin ringde när han kunde.

Han hade en djup röst, lite hes och trygg.

Han berättade om sin uppväxt med bror, om brorsbarnen, att han ville börja ett annat liv.

Jag kommer inte flytta tillbaka till min hemstad, Linda, sa han i telefonen medan jag lagade middag. Gamla vänner, samma skit. Jag vill flytta dit ingen känner mig. Jobb finns alltid som hantlangare eller på verkstad.

Men vart då? frågade jag försiktigt.

Skulle gärna komma till dig. Hyra ett rum eller en liten etta. Bara veta att du finns i samma stad, andas samma luft.

Sen får det bli som det blir. Jag vill inte tränga mig på…

När maj kom var jag störtförälskad.

Jag visste när han hade visitationer, när det var bastu, när det var jobb i verkstan.

Jag skickade paket: te, godis, varma strumpor, pysseldelar.

Robin, sitt bara av lugnt snälla, bråka inte med någon.

Bara för dig, älskling, jag ska hålla mig i skinnet skrattade han. Jag kommer ut i april.

Jag väntar på dig.

***

I april åkte jag till porten vid fängelset. Köpte ny jacka, jeans och sneakers till honom.

Hjärtat dunkade så man trodde det skulle hoppa ur bröstet.

När han kom ut, lite kortare och bredare än jag väntat, med kortklippt grå tinning, stelnade jag till.

Han såg annorlunda ut på bild.

Men när han log och sa:

Hej på dig, frugan, kastade jag mig i hans famn.

Levande tillbaka, mumlade jag mot hans sträva kind.

Klart jag är, höll han mig hårt. Du luktar fantastiskt. Någon blommig parfym?

Vi åkte hem till mig.

Första veckan var som en saga. Robin började renovera direkt: lagade kran, fixade låset på ytterdörren som krånglat i månader.

På kvällarna satt vi i köket, delade ett glas rödvin och han berättade roliga historier från “förr”, undvek de värsta delarna.

Robin, sa jag den tionde dagen. Du tänkte väl hyra lägenhet. Men jag har plats. Stanna kvar istället, det blir billigare du måste ju köpa verktyg, komma igång.

Linda, det känns fel. Jag borde stå för mitt. Nu lever jag på dig.

Lägg av! la min hand på hans. Vi är inte främlingar. Du kommer hitta jobb snart, det blir bättre.

Brorsan ringde igår, sa han plötsligt lågt. Hans grabb är svårt sjuk, operationen måste göras privat. Han vill låna pengar, men jag har ingenting. Skäms, Linda. Skäms för familjen.

Hur mycket behövs? frågade jag försiktigt.

Mycket… Femtiotusen kronor. Men han har fått ihop en del.

Jag tänkte på mina egna femtiotusen. Sparat i tre år, avstått från allt. Tänkt renovera badrummet, byta kakel, ordna bubbelbad

Jag har pengarna, sa jag tyst.

Robin såg på mig.

Nej! Det är din buffert. Jag tar dem inte.

Robin, det är familj. Du kan ge tillbaka sen. Nu har vi ju varandra.

Han tvekade länge. Två dygn gick han och såg deppig ut, började till och med röka på balkongen fast han lovat sluta.

Till slut tog jag fram pengarna själv och la dem på köksbordet.

Ta dem. Åk till din bror, ge honom pengarna. Eller swisha dem.

Jag åker själv, sa han och kramade mig. Då kan vi snacka om jobb i Västerås också, kanske det finns något.

Två dagar, Linda. Bara tur och retur.

***

Jag satt kvar på hallgolvet en hel timme. Benen somnade men jag kände ingen smärta.

Jag mindes gårdagskvällen. Vi såg på någon bedrövlig komedi, han skrattade och höll om mig. Jag kände mig som världens lyckligaste.

Jag åker nog tidigt i övermorgon, sa han innan vi la oss.

Men han stack en dag tidigare. Jag sov, hörde inte ens när han klädde på sig.

Jag trodde dörren som slog i drömmen var grannen.

Klockan två på eftermiddagen ringde jag hans bror på numret han gett för säkerhets skull.

Hallå? en barsk mansröst. Vem är det?

Hej, det är Linda. Romans flickvän. Kommer han till er idag?

Tystnad. Sedan en tung suck.

Det finns ingen Robin här. Min bror heter nåt annat, och sitter fortfarande kvar fem månader till. Släpps i oktober.

Det svartnade för ögonen.

Men… han släpptes ju i april. Jag hämtade honom vid grindarna till Mälardalens 12…

Lyssna, sa rösten nu snäsigt. Min bror Alex sitter på Mälardalens 8. Robin… Robin är min före detta cellkamrat som kom ut för två månader sen. Han snodde min telefon när vi var på öppna avdelningen, snodde hela kontaktlistan. Du är väl ännu en “penpal” han lurat. Han är en mästare på det där, läste på KTH, kan snacka för sig.

Jag la sakta ner mobilen. Jag mindes hur han lärt mig byta tändstift.

Bara inte dra för hårt då förstör du gängorna, sade han.

Slet sönder allt, viskade jag. Fick allt att rasa för mig själv.

Plötsligt slog det mig jag visste ingenting om honom. Jag hade aldrig sett någon legitimation, inga frigivningspapper.

Tänk om han inte ens hette Robin?

***
Självklart gick jag till polisen och anmälde. Visade hans bild, fick veta mer än jag ville.

Han hette faktiskt Robin det enda som stämde. Resten var lögner.

Grovt brott, nästan halva livet i fängelse träffade mig under sitt tredje straff.

Jag korsade mig, bytte lås och insåg: jag kom ganska billigt undan. Om man jämför med hans tidigare kvinnorEn kväll satt jag åter vid köksbordet, stirrande på min handflata där ett svagt ärr syntes minnet av en sommarkväll när vi plockade nässlor ute vid kolonin. Då hade han lagt om min hand, blåst lätt på huden, sagt att ett äventyr alltid gav märken men att livet blev rikare så.

Nu fanns bara tystnad, och jag måste själv plåstra om det som blivit kvar.

Jag gick till byrån, stängde försiktigt locket till den tomma asken och drog in doften av damm, parfym, alla åren mellan tapetdrömmar och ensamgråt. Sedan öppnade jag fönstret och släppte in ny luft. Där utanför doftade det syrén.

Jag ville först ropa ut min ilska genom gliporna, men i stället stod jag där länge och såg människor nere på trottoaren några skrattande, några med tunga steg, som om livet ständigt gav och tog ifrån oss i samma rörelse.

Till slut hämtade jag min jacka och gick ut. Långt bort hördes musik någons försenade försommarfest. Jag log för mig själv. Robin var borta. Men den där bittra känslan löstes upp, lite i taget, bland syréndoften och kvarterens tända fönster.

Jag hade överlevt. Lärt mig skilja mellan en räddare och en bedragare, mellan längtan och verklighet. Framför allt: att jag själv var värd någon vars historia inte började med en lögn.

Och när natten låg mjuk och blå över Uppsala gick jag hemåt igen, med känslan av att framtiden fanns någonstans i mörkret, bland bilarna och gatlyktorna, där det oväntade ännu kunde vara helt, men också gott.