17 maj
Nej men nu får det vara nog! ropade Karin irriterat. Erik, kan du komma hit, nu på en gång!
Min fru stod böjd över badkaret med blixtrande ögon. Själv hade jag just sparkat av mig sneakersen i hallen och höll på att knäppa upp skjortkragen.
Vad är det nu då, älskling? Jag har precis kommit från jobbet, huvudet dunkar
Vad det är? Titta själv! Var är mitt schampo? Var är den där inpackningen jag köpte igår?
Jag kisade och såg raden av flaskor hamnat i oordning. Två enorma burkar av mors farfars gamla tjärschampo och någon illaluktande salva stod där istället.
Eh mamma tog nog hit sina grejer idag, mumlade jag, och försökte undvika Karins blick. Hon tycker kanske det är smidigare att ha allt framme.
Smidigare? Hon bor inte ens här, Erik. Och titta här
Karin böjde sig ner, drog fram en plastbalja från under badkaret. Där låg hennes dyrbara franska produkter, tvålpuff och rakhyvel nerkastade på hög.
Vad ska det här föreställa? Hon har slängt mina saker i ett skitigt tvättfat och ställt sitt eget på badkarskanten! Hon tycker tydligen mina saker hör hemma bland skurmoppar, men sitt tjärshampo ska stå på parad!
Jag suckade tungt.
Karin, snälla lugna dig. Mamma har det jobbigt nu, det vet du. Jag kan flytta tillbaka dina saker igen, så kan vi äta middag snart istället. Förresten, mamma har lagat kåldolmar.
Jag tänker inte äta hennes kåldolmar, sa Karin bestämt. Hur kan hon bara hålla på så här i vårt hem, Erik? Varför bestämmer hon här överhuvudtaget?
Karin såg riktigt arg ut där hon ställde undan baljan, och jag visste inte vad jag skulle säga. När hon strök förbi mig ut ur badrummet sparkade jag tyst baljan tillbaks under badkaret.
Bostadssituationen, som förstörde livet för så många, hade egentligen aldrig varit vårt problem.
Jag hade själv fått ärva en nyrenoverad etta i Vasastan efter farfar, medan Karin fått sin mormors mysiga tvårummare på Söder. När vi gifte oss valde vi att bo i min lägenhet dels för all ny inredning, dels för att den låg så centralt. Karins lägenhet hyrde vi ut till en trevlig barnfamilj.
Eriks föräldrar, Ulla och Sten Lindberg, bodde ute i Enskede, på andra sidan stan. Vår relation var egentligen ganska enkel; ett vänskapligt, avväpnat avstånd, närmast som artig vapenvila.
En gång i veckan fikade vi tillsammans. Standardfrågor om jobb, lite väderprat och så små leenden.
Men lilla Karin, vad smal du blivit, brukade Ulla säga, och sköt över en kanelbulle. Erik, du får mata din fru!
Mamma, vi tränar ju bara, skrattade jag.
Och så var det inte mer med det. Inga spontana besök, inga råd om hur man tvättar på rätt sätt. Karin skröt ofta för sina väninnor: Jag har verkligen vunnit på svärmor-lotteriet. Hon lägger sig aldrig i och retar inte Erik heller.
Men allting brast en grå tisdag, när Sten plötsligt slog igen sin resväska, lämnade en lapp: “Flyr till havet, leta inte!” och försvann ur Ullas liv. Det visade sig att hans “livskris” bestod av en ung kurortsarbetare från Varberg, där de tillbringat sina sista somrar.
För Ulla, nu dryga sextio, vändes världen upp och ner.
Först kom tårarna, sedan telefonsamtalen mitt i natten, förtvivlade samtal om “hur kunde han?”. Karin hade tålamod körde hem till Ulla med Valeriana och kramar, lyssnade på samma sorgliga historier om och om igen.
Fast till slut gick tålamodet ut. Ullas eviga klagan gick på öronen, och snart började Karin reta sig.
Erik, hon har redan ringt fem gånger innan lunch, sa hon en morgon vid frukosten. Hon vill att du ska skruva i en glödlampa i hallen.
Jag fattar, men när går det över?
Jag kände mig dyster.
Hon är ensam, Karin. Hon har ju levt hela livet i skuggan av pappa, och nu Snälla, ha lite tålamod.
Hon kunde ringa en snickare. Hon måste ju inte alltid ha oss!
Efter det började även jag övernatta hos mamma.
Mamma kan inte sova ensam, förklarade jag och packade en liten väska. Hon säger att tystnaden är outhärdlig. Jag är bara där några dagar, ok?
Några dagar? utbrast Karin. Erik, vi har varit gifta i ett halvår, och redan sticker du iväg halva veckan?
Jag lovar, det är tillfälligt, hon lugnar sig snart.
Men tillfälligt drog ut en hel månad.
Ulla ville ha mig hos sig flera nätter i veckan. Hon låtsades ha högt blodtryck och panikattacker, fixade stopp i köksavloppet Och Karin såg hur jag slets mellan två hem. Till slut bestämde hon sig för att tala klarspråk.
***
En söndag vid middagsbordet tog Karin modet till sig:
Ulla, det kanske är trevligare för dig att komma hit till oss dagtid ibland, istället för att sitta ensam? Erik jobbar, jag jobbar hemifrån, det finns parker att promenera i, och så kan Erik skjutsa dig hem på kvällen.
Ulla såg först förvånad ut.
Ja men Karin, vilken bra idé. Det låter ju toppen! Varför ska jag sitta ensam hemma?
Karin räknade med några luncher i veckan, att Ulla skulle komma kanske lagom till elva och gå innan Erik kom hem.
Men Ulla såg saken på sitt eget vis. Hon dök upp fem i sju på morgonen.
Vem där? muttrade Erik sömnigt när ringklockan gick.
Han hasade ut till dörren. Utanför hördes Ullas glada röst genom porttelefonen:
Det är bara jag, har med mig färsk filmjölk!
Karin drog täcket över huvudet.
Är hon inte klok? väste hon. Sju på morgonen! Var har hon ens fått tag på filmjölk nu?
Mamma är morgonpigg, sa jag medan jag nästa på mig byxorna. Sov du, jag fixar
Så började eländet. Ulla gjorde inte bara visiter; hon bosatte sig i vår lägenhet åtta timmar om dagen.
Karin försökte jobba, men Ulla var överallt:
Karin, du har visst inte torkat dammet på TV:n? Jag tar det nu.
Ulla, jag har ett viktigt teamsmöte!
Äh, du sitter ju bara där och glor på några bilder.
Och ärligt talat, du stryker verkligen inte Eriks skjortor som man ska. Jag visar hur man gör vassa veck, lilla vän.
Precis allt var fel: Hur man skar grönsaker (“Erik gillar stavar, inte kuber!”), hur man bäddade sängen (“Lakanet ska nudda golvet!”), hur det luktade i badrummet (“Det doftar instängt. Inte fräscht som hemma hos mig.”).
Bli inte ledsen nu, sa hon, när hon smakade på soppan. Men du har saltat för mycket. Erik är van vid nyttigt. Har du inte märkt att hans mage är svag?
Soppan är god, svarade Karin stelt. Han åt två portioner igår!
Ja, han är så snäll, vågar inte kritisera dig, stackarn.
Till lunch var Karin oftast redo att gå upp i limningen.
Hon smet ut på café, satt där i timmar bara för att slippa höra svärmors ständiga mässande. Och när hon kom hem upptäckte hon nya saker Ullas “favoritmugg” dök upp i köket, hennes gamla regnkappa hängde i hallen, och snart hade hon till och med fått egen hylla i garderoben bredvid Karins silkiga underkläder.
Varför behöver du ha nattlinnen här? frågade Karin, förskräckt.
Men gumman, jag är ju här hela dagen. Klart man vill byta om! Vi är väl som en riktig familj nu?
När Karin klagade hos mig, försökte jag dämpa henne:
Men älskling, hon har det tufft nu. Hon vill bara känna sig behövd! Det är väl inte hela världen om din svärmor får en hylla?
Hon knuffar ut mig ur mitt eget hem!
Du överdriver. Hon hjälper ju till. Du tycker själv att det är tråkigt att stryka.
Jag går hellre skrynklig än bär kläder min svärmor strukit åt mig! fräste Karin.
Jag kände mig matt och sa inte så mycket mer.
***
När hennes saker hamnat i tvättbaljan fick Karin nog.
Erik, maten är klar! ropade Ulla från köket. Sätt dig nu, jag har kryddat extra milt åt dig, Karin.
Karin kom in och satte sig tvärs över bordet.
Ulla, varför har du ställt undan mina saker i badrummet?
Ulla ryckte på axlarna, som om det var det mest självklara i världen.
De var ju nästan slut allihop, och de luktade så starkt. Jag ställde mina där istället.
Hoppas det går bra, lilla vännen?
Det går inte alls bra. Det är mitt badrum. Mina saker. Och mitt hem!
Men snälla, det är ju Eriks lägenhet! Du, klart du ska känna dig som hemma, men här bestämmer ändå vi som är hans familj.
Erik, som stått och lyssnat i dörröppningen, såg plötsligt väldigt obekväm ut.
Mamma, du behöver inte säga så Karin har ju också en lägenhet. Vi har bara valt att bo här.
Jaja, men det där på Söder är ju bara en gammal damlägenhet, fnyste Ulla. Erik, ät nu, se så.
Karin såg förväntansfullt på mig. Hon ville att jag skulle säga ifrån: “Mamma, nu räcker det. Nu går du hem.”
Men jag vågade inte. Jag satte mig bara vid bordet, försökte samla tankarna.
Karin, sätt dig nu och ät bara. Vi kan väl prata igenom det här? Mamma, du kunde ha låtit sakerna vara…
Du ser! sa Ulla triumferande. Erik förstår vad jag menar.
Du är så egensinnig, Karin. Man måste kunna dela i en familj.
Karins tålamod brast.
Dela? Okej.
Hon gick därifrån. Jag försökte ropa tillbaka henne, men hon ignorerade mig. På tjugo minuter hade hon packat alla sina saker och gått. Hon lämnade till och med schampot bakom sig.
Jag hörde dörren slå igen, medan mamma satt kvar och muttrade.
***
Karin hade ingen tanke på att flytta tillbaka. Hon anmälde skilsmässa direkt, och även om vi fortfarande är gifta på pappret ringer jag varje dag, ber henne komma tillbaka. Mamma har nu börjat släpa över saker till min lägenhet, sakta men säkert.
Och jag inser nu, när det ändå är för sent ibland måste man faktiskt ta ställning och skydda det som är viktigt, innan man själv förlorar fotfästet.
En familj borde aldrig betyda att någon får trängas undan.
