Kära dagbok,
Min hustru, Karin, är av en sällsynt skönhet. Om hon vore en man, skulle jag ändå ha valt henne. Du vet, det finns kvinnor som verkligen känner sitt värde. De går rakt fram, håller en värdig hållning, ser dig rakt i ögonen och lyssnar tills du är färdig. De är inte bråda, deras rörelser är lugna, de känner inte behovet av att framhäva axlarna eller brösten för att bli sedda de bär en kunglig stillhet som aldrig går förlorad.
Jag tror att jag just skulle ha valt henne, kanske just för att hon är min motsats. Jag är nämligen hela tiden på språng, höjer rösten mot barnen och mig själv, tappar ofta greppet om saker, hinner aldrig ikapp på jobbet och cheferna är ständigt missnöjda. Jag klär mig mest i byxor och t-shirts eller tröjor vem har tid att stryka en klänning eller blus? Jag minns knappt när jag sist strukit något med spets eller dukning. Det enda som räddar mig är min moderna torktumlare.
Kärins älskarinna, Embla, är däremot felfri. Hennes silhuett, hennes steg, långa ben, tjocka hår, klara ögon och vackra ansikte fick mig att tappa andan redan när jag såg henne. Det hände efter ett affärsbesök i en förort till Stockholm. Trött och hungrig gick jag in i ett litet kafé, Kafé Grön, helt av en slump. Det var fullt, men i ett hörn fanns ett ledigt bord. Jag satte mig, bläddrade i menyn och såg inget som fångade mig. Plötsligt kände jag igen en manlig röst bakom mig det var min kollega Johan. Och där, mitt emot, satt Embla.
Han lade sina händer i sina fickor och smekte långsamt sina fingrar. Det var som om hans fingrar doftade av basilika. Jag ville bara kasta en blick över hans axel, men jag såg att kvinnan verkligen var annorlunda.
En märklig känsla spred sig i mig, som när du ser röda märken på huden efter en bränning och vet att smärtan kommer strax, men väntar på den. Jag försökte andas in djupt för att dämpa den kommande smärtan.
Det skulle ha gjort ont, men inuti kände jag bara tomhet. Inget mer.
Karin kom hem i tid, som hon alltid gör. Vanligtvis är han lugn och balanserad. Det är jag som ofta blir upprörd, impulsiv. Han är en moderat blodig typ, med en behaglig humor, helt motsatt mig.
Det hela började med ett skämt, men min humor gick helt fel i den situationen. Hela kvällen ville jag gå rakt på honom med en neutral ton: Hur är det med din älskarinna? Jag såg er på Kafé Grön igår, hon var väldigt vacker. Jag förstår, jag hade inte kunnat hålla mig borta.
Jag såg hur en svettig droppe rann nerför hans panna, hur han rodnade och kämpade för att hålla sig lugn.
Jag föreställde mig hela scenariot: Okej, och nu? Ska barnen få träffa henne? Ska hon flytta in i vår lägenhet, eller ska vi leta ett eget boende? Jag fick inget svar. Som vanligt omfamnade han mig, lade sitt huvud på min axel och somnade snabbt bredvid mig.
Vi hade knappt ens nått den delen av natten där vi låg i samma säng, men jag föreställde mig hur vi skulle skratta åt det hela. Kanske var det bara början, blickarna, hjärtats slag i samma takt. Han visste hur man gömde sig, utan att avslöja någonting med sin blick eller sina rörelser.
Jag vände och vred mig i sängen, sov i korta avsnitt, drömde om färgglada blommor och älskarinnor i röda, okända klänningar.
Morgonen grydde tung, jag rörde mig långsammare än vanligt, hjälpte barnen att göra sig i ordning för skolan med lugn.
Hela dagen grubblade jag på vad jag skulle göra. Vad gör kvinnor som fångar sina män med andra kvinnor? Söker man på Google? Google svarade mig inte. Jag hade ingen plan. Skulle jag försöka leva vidare?
Jag tror jag inte behövde försöka. Jag levde redan som förr. Samma rutin, samma man som kommer hem i tid utan någon främmande doft på skjortan, glada och tjatiga barn, biobesök på söndagar. Samma två eller tre affärer per vecka, om jag var uppmärksam på detaljer.
Kanske hade jag gjort fel i kaféet? Nej, jag hade inte gjort något fel. Jag ringde under lunchen, fick inget svar. Jag hoppade in i en taxi och återvände till samma Kafé Grön. Jag gav taxichauffören en kort förklaring: Jag väntar på ett viktigt paket för jobbet. Hans bil var parkerad mitt emot förarsidan. Jag såg både honom och Karin gå upp i bilen tillsammans.
Jag gick med blekt ansikte till taxichauffören, bad om en flaska vatten, låtsades ringa och skrek i den avstängda telefonen: Skamligt med ert paket! Jag går till jobbet!
Jag brydde mig inte längre om vad taxichauffören tänkte.
När du får veta att din man har en älskarinna vänds hela ditt liv om. Skilsmässa? Kanske, men hur lever man annorlunda? Tåla? Till vad, för vem?
Jag kom att tänka på ett par vänner som också hade en älskarinna. De gömde sig, ljög, men kvinnan fick så småningom reda på sanningen. Det blev en skandal; mannen hävdade att det var falskt tills bevisen sms på telefonen visade motsatsen. De menade att han var hackad, att konkurrensen ville skada honom.
Hans fru sade bestämt: Jag skulle aldrig ljuga. Det vore pinsamt att förneka. Om du gör något, måste du ta ansvar och erkänna det. Bestäm dig: bryt med älskarinnan och stanna med familjen, eller lämna men ta hand om dina barn.
Det lät beundransvärt. Vilken stark kvinna! Det är lätt att ge råd på avstånd utan att vara inblandad. När livet kastar dig mitt i stormen och andra väntar på ditt beslut, försvinner både mod och balans i ett ögonblick.
Jag gick in i samma kafé och satte mig vid deras bord. Embla lyfte blicken förvånad. Min man frös till, kramade sina händer under bordet. Tystnad. Det var fascinerande att iaktta dem. Embla förstod omedelbart vem hon var. Eller så visste hon redan det.
Min man ville tala, men hon stoppade honom med en handlyft: Det är inte som om jag inte märkte, eller hur? Hon svarade mjukt: Det är inget onormalt här. Det händer. Men tänk på barnen, lägenheten, våra gamla föräldrar. Ni är mogna, ni klarar det.
Hon reste sig. Den nystrukna klänningen passade henne bra. Synd att hon inte haft en sådan på länge.
Ibland innebär mod att säga sanningen och sedan gå vidare med värdighet, hur tungt det än är. En kvinnas värdighet kommer inte från skor eller strukna klänningar, utan från den ro som hon hittar inom sig när allt är över och hon återvänder till sitt eget liv.
Det jag har lärt mig är att ärlighet mot sig själv är den enda vägen ut ur en knutpunkt. Att acceptera sin egen bräcklighet och ändå resa sig ger en inre styrka som inget yttre kan rubba.
Erik.
