Men åh, sluta nu, kära granne, är det så illa att du inte unnar mig ett par gurkor? De kommer ju ändå växa sig för stora och bli gula, och nu har ju mina barnbarn kommit, de behöver lite vitaminer, förstår du väl! Vi är ju nästan som familj här på sommarstugetomterna!
Lena lutade sig över det låga staketet av grönmålad träspjälor som delade våra tomter. Hennes breda ansikte sprack upp i en sockersöt leende. I ena handen höll hon en emaljskål, redan halvfull med jordgubbar från mina plantor, och andra handen sträckte hon långt in över min del, där svarta vinbären dignade av bär.
Jag, Elsa, satt på huk i morotslandet och rensade små ogräs med fingrarna. Trött rätade jag på ryggen som protesterade högt. Jag torkade av svetten från pannan med baksidan av jordiga handen och såg stint på min granne. Den där repliken om att vara “nästan familj” hade jag redan hört i tre säsonger, sedan vi köpte vårt lilla torp och förvandlade igenvuxen mark till en grönskande, välskött täppa.
Lena, sa jag lugnt men bestämt. Du har ju också jordgubbar på din tomt. Jag har sett dem. Varför plockar du inte din egen?
Det där är inget att ha! fnyste Lena och gjorde en nonchalant gest. Små, sura och maskätna. Nej, jag kan inte sånt där med gödsel och näring, jag låter naturen sköta sitt. Men du, du lyckas tydligen med allt titta bara så stora bär! Det är nästan synd att de går till spillo när ni bara är två!
Jag suckade djupt; Lenas logik var omöjlig att rubba. I hennes värld var det alltid den som hade mest som borde dela med sig, utan hänsyn till orsak ofta ren lättja.
Lenas tomt var dyster: gamla äppelträd täckta med mossa, odlingsland där endast maskrosorna frodades och ogräs spred sig glatt till grannskapet. Hon kom ut främst för att “koppla av själen”: låg i hängmattan, grillade billig korv på tegelstenar, och spelade Radio P4 högt.
Jag däremot älskade trädgårdsarbete, visste allt om mina plantor, köpte sällsynta fröer online, gick upp klockan fem för att lufta växthuset och trillade i säng utmattad efter kvällens vattning. Varje tomat eller gurka var frukten av min möda, min värkande rygg och sömnlösa nätter när frosten hotade på våren.
Lena, ställ ner skålen, sa jag. Jag behöver jordgubbarna till sylt. Varenda bär är planerad.
Men åh, typiskt dig! Lena himlade med ögonen. Snåljåp. Nåväl, det är väl ingen brist på bär för er skull. Jag tog ju bara några för barnbarnen, vill du verkligen sno dem ur handen på små barn?
Hon hann snabbt stoppa en stor jordgubbe i munnen innan jag hunnit fram, tuggade demonstrativt och svävade sedan iväg mot sitt lilla rödvita hus med min skål som segertrofé.
Jag blev stående kvar i landen, puls och irritation bultade i tinningarna. Min man, Sten, kom ut från redskapsboden med hyveln i handen, såg vad som pågick men höll sig undan. Han hatade sådana grannfejder.
Var det Lena igen? frågade han.
Javisst, mumlade jag. Hon betar som getter i mitt land. Förra helgen skar hon av mina squash när vi var och handlade sa att hon antog att vi glömt dem eftersom de ändå skulle växa över. Och nu stjäl hon jordgubbar fräckt framför ögonen på mig!
Bygg ett plank, föreslog Sten. Högt så du slipper se henne.
Får vi inte, suckade jag. Koloniträdgårdsföreningen har regler bara låga grindar eller staket, inget plank som skuggar. Och vi har ju nyss lagt våra sista slantar på nytt växthus.
Situationen trappades upp vecka för vecka. Juli var kvav, skörden riklig: tomaterna glödde, gurkorna glänste och paprikorna frodades. Ju mer det växte hos mig, desto oftare dök Lena upp.
En lördagskväll fyllde Lena sin stuga med folk minst tio gäster med musik och ölbackar. När jag senare vattnade blommor hörde jag henne ropa vid staketet, ganska påstruken.
Elsa! hjälp en vän! Vi har slut på snacks! Låna några tomater sådana där “Oxhjärta”, lite sallad och några kvistar dill. Affären är för långt bort och folk vill ha mer fest!
Jag stängde av vattenslangen och räckte henne en bister blick.
Lena, mina tomater har inte mognat än. Och de som gjort det tar jag till stan till min dotter imorgon.
Lägger du på nu igen? snäste Lena och lutade sig närmare, med gammelsprit i andedräkten. De där röda ser jag ju därifrån! Du kan väl vara lite trevlig; köper dig en chokladkaka en dag, okej?
Nej, sa jag, med allvar. Nej.
Ett skifte märktes i hennes ansikte leendet slocknade, blicken blev mörk.
Sitt där med dina tomater då! Hoppas de ruttnar! Vad är du för granne då Inte en snöflinga i vinter skulle du ge bort! Fy!
Hon marscherade ilsket hem. Resten av kvällen hördes halvhögljutt från hennes altan: ” så snåla Stockholmare för några mynt kan de göra vad som helst gift i grönsakerna har hon också, hörde jag!” Jag blev ledsen, gick in och drog på TV:n på högsta volym.
Nästa morgon stod dörren till nya växthuset lite öppen. Hjärtslagen bultade när jag började inspektera landen: visst, de största tomaterna hade slitits av, flera plantor brutna, underripna frukter kastade på marken. Gurkor saknades. En stor fläck där dillen och persiljan brukat stå gapade tom.
Det här kändes som ett hån och en kränkning, mot min ansträngning och hela mig.
Sten! ropade jag med darr på rösten. Han kom genast, såg förstörelsen och skakade på huvudet.
Det där är för mycket, Elsa. Det är ju stöld.
Vad ska vi göra? Hon låtsas alltid som inget, och vi har inga bevis. Kameror har vi inte. Hon snackar bort allt, och ingen tror på trädgårdstjafs.
Jag tittade mot grannens altan. Det var tyst och stilla, men på ett bord stod min skål kvar, fylld med sallad där låg bitar av mina tomater, min persilja och gurka.
Nu räcker det, sa jag. Nu försöker jag vara listig istället. Lite psykologi och kanske lite kemi.
Vad tänker du göra? Sten blev orolig. Inget olagligt nu, Elsa.
Bara en liten bluff, log jag snett.
Jag styrde bilen till trädgårdsbutiken. Tre timmar senare kom jag hem med en gul skyddsoverall med huva, andningsmask, spruta och ett par påsar blå karamellfärg samt billig tjärsåpa.
När Lena och hennes gäster nästa kväll satt bakfulla på verandan, riggade jag showen: på med overall, andningsmask, skyddsglasögon och gummihandskar, Sten i gammal regnjacka och gasbinda kring munnen. Han bar ut en hink med vatten, jag hällde i färgen och hälften av tjärsåpan stackars Sten nästan kvävdes av doften. Den blå sörjan i sprutan påminde om radioaktivt avfall.
Ta skydd, Sten! ropade jag högt, så att grannarna hörde. Den är kraftig, står så i instruktionen!
Jag började spruta på tomaterna, paprikan och kålen. Allt blev fläckigt blått och såg ruggigt ut, som om pesten slagit till.
Lena närmade sig misstänksamt.
Vad gör du, Elsa? Sprayar du mot eld? Det luktar som om något dör!
Något värre, Lena! svarade jag bakom masken. Nu har ett nytt virus spritt sig tydligen kan hela skörden ruttna på ett dygn om man inte använder denna experimentella behandling, “AgroX”. Dödar allt levande utom själva växten. Karens: tre veckor annars risk för allvarlig förgiftning och akut leversvikt. Men sen blir allt ofarligt, enligt vetenskapen.
Tre veckor? Lena såg nervöst på sina händer. Och om man bara rör lite och tvättar sig…
Chansa inte, sa jag allvarligt. Tvätta händerna noga eller kanske med sprit. Men kläderna måste brännas, säger de.
Lena stod tyst en lång minut innan hon backade hem och ropade hysteriskt till sina gäster:
Släng ut den där salladen! Den smakade ändå beskt! Jag tror vi blivit förgiftade!
Jag log bakom masken. Fas ett gick lysande.
Nästa vecka smög Lena bara förbi. Om hennes barnbarn närmade sig gränsen, skrek hon:
Kom INTE nära! Där är det gift! Ingen får andas där!
På kvällarna spolade vi bort färgen från gurkorna och åt dem till middagen. Tomaterna lät vi vara blå och avskräckande.
Men Lena gav sig inte. Efter en tid såg hon mig äta gurka på verandan.
Är det från butiken va? sa hon med rynkad näsa. Ditt gift borde ändå inte gå bort med regnet.
Självklart köpta, svarade jag kallt. Vi tar inga risker här. Giftet sitter djupt nu, nanoteknologi, du vet.
Lena grymtade, men höll sig undan landen.
När den riktiga skördetiden kom, hade färgen blekts av regn och solsken knappt märkbar blå hinna kring stjälkarna fanns kvar. Men Lena hade återfått aptiten och ville nog sno igen.
Jag skulle åka till Stockholm några dagar, så jag låste grinden med ett kraftigt hänglås, och på staketet mot Lenas sida satte jag en prydlig laminerad skylt:
“OBS! Området övervakas av kamera. Odlingsbäddarna är behandlade med klass 3-ämnen. Konsumtion av frukt utan specialbehandling kan ge allvarliga magproblem. Styrelsen är underrättad. Vid intrång kontaktas polis.”
Det var bluff, men lät skrämmande.
När jag återvände stod Lena och orerade inför ordföranden, Per-Erik en sträng, noggrann man.
Se på skylten! ylade Lena. Hon förgiftar oss och spionerar med kameror. Mitt barnbarn har ont i magen! Det är hennes gaser!
Per-Erik pustade ut av lättnad när han såg min bil komma.
Elsa Andersson, god morgon. Vi har fått in klagomål på er skylt…
Jag hälsade artigt.
Ingen farlig kemikalie har använts, Per-Erik. Skylten är bara för att avskräcka tjuvar. Lenas barnbarn och gäster borde kanske låta bli min odling, så blir det heller inga magproblem.
Jaha du! vrålade Lena. Bevisa det då? Var är beviset?
Allt finns på film, svarade jag blickstilla. Jag satte nyligen upp riktiga kameror. Vill du att vi ser filmen nu? Jag har precis tänkt anmäla intrång.
Bluffen bet. Lena rådbråkade med blicken, blev tomatröd i ansiktet och stapplade därifrån.
Behåll skylten, Elsa, sa Per-Erik med ett litet leende. För brottsförebyggande ändamål.
Efter den dagen hälsade inte Lena längre, spände blicken i marken och började sprida rykten om att jag var häxa och förgiftare. Det bekom mig inte huvudsaken att jag fick ha min skörd i fred.
Våren därpå, när vi öppnade stugorna igen, såg jag att det arbetades flitigt på Lenas tomt. Hon grävde och kämpade, satte ut små plantor rangliga men egna.
Jag gick fram till staketet. Lena såg mig, reste sig och höll upp spaden som ett spjut.
Vad vill du?
Lycka till, Lena, sa jag vänligt. Tänk på att myllan är tung, lite sand vore bra.
Jag klarar mig själv! snäste hon. Inga råd behövs. Mina egna, utan fusk.
Det är bäst så, log jag.
Mot mitten av sommaren såg jag Lenas första missbildade gurkor och små tomater. Hon gick stolt omkring, och viktigt höll sig borta från mitt land.
Vid säsongsavslutningen dök Lena oväntat upp med en glasburk inlagda gurkor.
Ta, sa hon neutralt och räckte över den. Egen skörd. Nytt recept.
Jag tog emot den som en dyrbar gåva.
Tack, Lena. Jag ger dig några “Oxhjärta”-fröer till våren. De måste förkultiveras tidigt jag visar dig hur.
Ja gör det då, sa hon bistert men med ett litet leende.
Vi stod tyst en stund och såg över höstträdgårdarna. Skylten om kemikalier var borta sedan länge, men respekten fanns kvar. Och den vägde tyngre än ett plank.
Det året konserverade jag rekordmycket tomater. Ingen gick till spillo.
