Mamma, le
Saga tyckte aldrig om när grannarna kom över och bad hennes mamma sjunga.
Marianne, sjung en visa, din röst är så fin, och så som du dansar! Och så började mamma sjunga, grannarna stämde in eller så dansade de allihop ute på innergården.
På den tiden bodde Saga med sina föräldrar i en liten by på landet, i det gamla röda huset med vita knutar. Hon hade en lillebror också, Viktor. Mamma var alltid glad och vänlig, och när grannarna gick hem så sa hon:
Kom över nästa gång också, det var så roligt, och grannarna lovade.
Varför Saga inte tyckte om när mamma sjöng och dansade, det visste hon inte ens själv. Hon skämdes lite. Då gick hon i femte klass och sade till slut:
Mamma, snälla, kan du låta bli att sjunga och dansa jag tycker det är pinsamt, och egentligen fattade hon själv inte varför.
Nu i vuxen ålder, när hon har egna barn, kan hon fortfarande inte riktigt förklara det där. Men Marianne svarade bara:
Sagogumma, du ska inte skämmas när jag sjunger, du ska glädjas. Jag kommer ju inte vara ung hela livet. Just nu är det ju den tiden
Saga tänkte väl inte så mycket då, livet var inte alltid så glatt, men det var svårt att förstå som barn.
När Saga läste i sexan och Viktor i andra klass, då lämnade deras pappa dem. Han packade väskorna och gick sin väg, för alltid. Saga förstod aldrig riktigt vad som hade hänt mellan mamma och pappa. När hon blev tonåring frågade hon till slut:
Mamma, varför stack pappa?
Du får veta när du blir vuxen, svarade mamma.
Marianne kunde inte berätta än att hon kommit hem mitt på dagen och hittat sin man med en annan kvinna, Eva, som bodde några hus bort. Saga och Viktor var i skolan, och Marianne hade glömt plånboken hemma.
Dörren var olåst, fastän maken borde varit på jobbet, klockan var bara strax efter elva. Men när hon kom in gick hon rakt på alltihop i deras sovrum. Och Eva och Fredrik bara log, som om inget hade hänt.
Senare den kvällen, när Fredrik kom hem, blev det bråk. Barnen lekte ute och hörde inget.
Ta dina saker, jag har packat, och gå. Jag kan aldrig förlåta sådant här svek.
Fredrik förstod att hon aldrig skulle förlåta honom, men försökte ändå.
Marianne, snälla, vi har ju barnen
Jag sa gå! Hon gick ut i trädgården.
Fredrik gick. Marianne stod bakom hörnet och tittade på. Hon ville aldrig se honom igen.
Jaha, då klarar vi oss själva, tänkte hon och grät. Jag förlåter honom aldrig.
Och det gjorde hon inte. Hon blev ensam med två barn. Hon förstod det skulle bli tufft, men hur tufft, det märkte hon först längre fram. Hon fick ta två jobb. På dagen städade hon på kommunhuset i byn, och om nätterna jobbade hon på bageriet. Sov knappt, och leendet försvann från hennes ansikte.
Pappa försvann ur familjen, men Saga och Viktor träffade honom ändå, han bodde bara fyra hus bort. Eva hade en son i samma ålder som Viktor och de gick i samma klass. Marianne sa aldrig åt barnen att undvika sin pappa, de fick gå dit ibland. De tre lekte hemma hos Fredrik och Eva, men åtmat fick de alltid gå hem för, Eva bjöd dem aldrig.
Men ibland följde Evas son med Saga och Viktor hem. Grannarna såg förvånat på, men Marianne bjöd alla på mat, oavsett vems barn det var. Men Saga såg aldrig sin mamma le mer. Hon var snäll och omtänksam, men blev inåtvänd.
Ibland när Saga kom hem från skolan ville hon att mamma skulle prata med henne, så hon försökte berätta om små händelser i skolan.
Mamma, du skulle ha sett när Emil tog med sig en kattunge i väskan. Under lektionen började den jama och läraren fattade inget! Hon trodde Emil höll på och skällde på honom, men vi avslöjade att han hade en katt i väskan. Då skickade hon ut Emil och katten, och ringde hans mamma också!
Jaha, svarade bara mamma.
Saga märkte att inget gjorde mamma glad längre. Hon hörde också hur mamma låg vaken och grät om nätterna, eller bara tittade ut genom fönstret i en evighet. Först som vuxen förstod Saga hur trött mamma måste ha varit. Marianne slet på två jobb, fick aldrig vila, och säkert åt hon dåligt också. Men barnen hade alltid rena, hela kläder och såg prydliga ut, det mindes Saga mest.
Och ändå frågade hon ibland:
Mamma, kan du inte le? Jag har så saknat ditt leende
Marianne älskade förstås sina barn, men höll liksom känslorna mer inom sig. Inte så mycket kramar, men då och då berömde hon barnen för att de skötte skolan och inte ställde till bekymmer. Hon var duktig på att laga mat och höll alltid rent och fint hemma.
Saga kände ändå mammans kärlek, särskilt när hon flätade hennes hår. Då smekte mamma henne på huvudet, men med en sorg i axlarna, det var som om all glädje runnit ur henne. Marianne tappade tidigt tänderna, drog ut dem men skaffade aldrig några nya.
Efter grundskolan tänkte Saga inte ens på att plugga vidare någonstans, ville inte lämna mamma ensam och visste att studier kostar pengar. I stället började hon jobba i byns lilla ICA-butik. Hon hjälpte mamma vad hon kunde, Viktor växte fort och behövde mer kläder och skor.
En dag kom Simon in i butiken. Han var inte härifrån, kom från byn på andra sidan sjön. Saga fångade hans intresse direkt, fastän han var nästan tio år äldre.
Vad heter du? Du är ny här va? Jag har aldrig sett dig innan, log han.
Saga, och du då?
Simon, jag är från byn bortom skogen, åtta kilometer härifrån.
De började träffas mer och mer, han skjutsade hem henne i sin gamla Volvo efter jobbet och de satt och pratade länge. Han körde henne till sitt hem också, där bodde han med sin gamla mamma som var sjuklig. Simon hade varit gift, men exfrun hade dragit till stan med deras dotter, orkade inte ta hand om hans mamma.
Simons hus var ordentligt och välskött, de hade eget kött, hemmagjord grädde och godis på bordet. Saga trivdes direkt. Hans mamma låg mest till sängs.
Saga, ska vi gifta oss? frågade Simon en kväll. Jag gillar dig verkligen mycket. Men min mamma behöver fortfarande hjälp, jag kommer stötta dig.
Saga blev glad men visade det knappt. Att ta hand om en gammal tant var ingen stor sak. Simon väntade nervöst.
Äh, det är väl bara att säga ja, tänkte hon, så får jag i alla fall gott kött och grädde, men sa bara tyst: Visst, jag är med dig.
Oj, vad glad jag blir! Jag älskar dig. Trots att du är så ung och jag har ett äktenskap bakom mig Men jag lovar, jag ska aldrig göra dig illa.
Efter bröllopet flyttade Saga in hos Simon i byn. Om hon ska vara ärlig, var det nästan skönt att slippa hemmet ett tag. Viktor pluggade till bilmekaniker i stan nu, kom bara hem på lov och helger.
Tiden gick. Saga var lycklig med sin man. De fick två pojkar tätt ihop. Hon jobbade aldrig utanför hemmet, det fanns fullt upp ändå barnen, och så Simon som jobbade mycket, svärmor dog två år efter att de flyttat ihop. Men hushållet var stort, och Simon gjorde mest tungt jobb.
Du behöver inte bära tunga hinkar, det tar jag! Du mjölkar kon, matar hönsen och ankorna. Grisar och får tar jag hand om, sa han.
Simon älskade Saga och deras barn. Fast Saga aldrig haft stor gård förr, så visste hon hur allt skulle göras, och Simon var aldrig snål.
Saga, vi kör hem kött och mjölk till din mamma, hon har inget eget. Vi har ju allt det där på gården.
Marianne tog tacksamt emot, men Saga såg att mamma aldrig log mer. Inte ens med barnbarnen. De åkte ofta till henne, Saga hade så ont av att se mamma så tungsint.
Saga, du kanske ska prata med prästen? Han kanske kan komma med nåt råd, sa Simon, och Saga gillade idén.
Prästen lovade be för mamma och sa:
Be till Gud att din mamma får möta någon vänlig själ igen.
En dag ringde Marianne:
Saga, kan du låna mig lite pengar? Ska nog ta och fixa mina tänder nu.
Men mamma! Jag betalar allt! Saga blev glad, men visste mamma ändå skulle insistera på att betala tillbaka.
De hade rätt sällan tid att träffas, men ringdes ofta. Simon var upptagen, han hjälpte sin farbror Kalle, som höll på att flytta in i ett nytt hus i byn. Farbrorn hade fått flytta ut från stan efter skilsmässan. Simon hjälpte honom ordna med pappersjobb.
Ibland gick Simon och Saga dit. Men en dag kom Simon hem och sa:
Jag tror Kalle vill gifta sig igen! Jag hörde honom prata i telefon häromdagen…
Det tycker jag han ska! Han är ju fortfarande ung, och huset behöver en kvinna, sa Saga.
Snart kom Kalle personligen.
Jag vill bjuda in er. Jag har träffat min första kärlek! Vi gick i skolan tillsammans när vi var unga. Hon flyttar in imorrn, kom förbi övermorgon.
När Saga och Simon kom dit med blommor och kakor, blev Saga helt överrumplad. Där stod hennes mamma! Marianne log, såg så annorlunda ut glad och upprymd.
Mamma! Jag är så glad men varför sa du inget?
Ville inte säga förrän jag visste att det skulle bli nåt.
Kalle, du med?
Jag var rädd hon skulle ändra sig, men nu är vi så lyckliga.
Simon och Saga blev så glada för Kalle och Marianne. Och plötsligt började mamma le igen, på riktigt och hela tiden.
Tack för att du lyssnade. Vi hörs, vännen!
